Vankomycinresistenta enterokocker – VRE

Detta kunskapsunderlag innehåller rekommendationer, referensmetodik och bakgrundsdokumentation angående diagnostik, screening, epidemiologisk typning, smittspårning och förebyggande av smittspridning då det gäller vankomycinresistenta enterokocker (VRE). Det ger underlag till åtgärder för att begränsa smittspridning. Dokumentet riktar sig till mikrobiologiska laboratorier, hygienorganisationer och smittskyddsenheter, samt alla vårdinrättningar som kommer i kontakt med VRE-problematiken. En annan viktig målgrupp är sjukhus- och landstingsledningar.

Vården kan minimera spridningen av VRE är en komprimerad version av underlaget ovan. I den finner du ett uppslag i form av en checklista att sätta upp på lämpligt ställe.

Bläddra och läs i publikationen längre ned

Sammanfattning

Enterokocker förekommer naturligt i den normala tarmfloran, i genitalia och munhåla. VRE är enterokocker som utvecklat resistens mot det brett verkande antibiotikapreparatet vankomycin. Vankomycinresistens hos dessa bakterier orsakas vanligen av två olika grupper av gener, benämnda vanA och vanB.

Äldre personer med nedsatt immunförsvar har ökad risk att drabbas av enterokockinfektioner. De förekommer också hos individer som fått upprepade antibiotikakurer, eller som under längre perioder varit beroende av invasiva katetrar. Urinvägs- och sårinfektioner är de vanligaste typerna av enterokockinfektioner, men mycket svårbehandlade infektioner som blodförgiftning och endokardit (infektion i hjärtklaffar) förekommer också. Ibland är vankomycin det enda behandlingsalternativet.

Att stävja en ökad VRE-förekomst är en viktig del i arbetet för att bevara Sveriges relativt gynnsamma resistensläge så länge som möjligt. Konsekvenserna av en permanent ökad VRE-förekomst innebär på sikt fler svårbehandlade infektioner med ökad dödlighet, förlängda vårdtider och ökande kostnader.

Enterokocker kan överleva under lång tid i den yttre miljön vilket ställer extra krav på städning och vårdhygienrutiner för att minska smittspridningen. Antibiotika, främst cefalosporiner och antibiotika med effekt mot anaeroba bakterier, ökar såväl risken att bli koloniserad som risken att personen sprider VRE vidare till omgivningen. De flesta som koloniseras med VRE utvecklar dock inte en symtomgivande infektion, utan är endast bärare av bakterien i sin tarmflora. Det är anledningen till att Folkhälsomyndigheten rekommenderar odlingsprov från alla patienter på en avdelning där en patient visat sig vara VRE-positiv i en klinisk odling.

Syftet med detta dokument är att ge underlag till åtgärder för att minimera smittspridning med VRE. Den mikrobiologiska diagnostiken är en av hörnpelarna för att snabbt detektera utbrott. Effektiva vårdhygieniska åtgärder är centrala för att bekämpa pågående smittspridning och förhindra att utbrotten blir endemiska. Selektion av VRE ska förhindras genom rationell antibiotikaanvändning. Genom att systematiskt arbeta för att motverka selektion och smittspridning av VRE är det rimligt att sträva efter att behålla Sveriges nuvarande resistensläge där andelen VRE av alla invasiva enterokockinfektioner inte överstiger 1–2 procent.

De åtgärder Folkhälsomyndigheten föreslår för att minska smittspridning av VRE omfattar:

  • Mikrobiologisk diagnostik. Omfattar dels referensmetoder för art- och resistensbestämning, dels förslag rörande screening och typning som bör kunna utföras av de kliniskt mikrobiologiska laboratorierna.
  • Epidemiologisk typning. Metod och strategi som möjliggör identifiering av lokal spridning, kontroll av utbrott och nationell överblick.
  • Screening. Vilka som ska screenas i en icke-utbrottssituation respektive utbrottssituation för att upptäcka smittspridning.
  • Åtgärder vid utbrott. Förstärkta satsningar på följsamhet till basala hygienrutiner samt utvidgade krav på hygienrutiner, vård på eget rum för patienter med VRE, städrutiner och miljöodlingar.
  • Organisation. Strategier för utbrottshantering inkluderande en tydlig ansvarsfördelning och fördelning av kostnader samt möjligheter att spåra var patienter vårdats.
  • Kommunikation. Rutiner för kommunikation av nya fynd av VRE och andra multiresistenta bakterier.

Svenska erfarenheter som beskrivs i kunskapsunderlaget från Halland, Västmanland och Stockholm belyser betydelsen av miljöodlingar, riktade utbildningsinsatser samt användningen av probiotika.

VRE (avser Enterococcus faecalis och Enterococcus faecium) är anmälningspliktiga i Sverige sedan år 2000 och är sedan år 2004 också smittspårningspliktiga. Enterokocker, särskilt de med resistens mot vankomycin (VRE), har varit frekvent förekommande vid sjukvårdsrelaterade utbrott i många delar av världen. Antalet fall av VRE som anmäldes till SMI under perioden 2000–2007 varierade mellan 18 och 53. År 2008 rapporterades 618 nya fall och 2009 och 2010 rapporterades 402 respektive 214 nya VRE-fall. Den dramatiska uppgången förklarades av omfattande smittspridning på sjukhus i tre län: Stockholm, Halland och Västmanland.

Sverige har rapporterat till det europeiska övervakningssystemet EARSS/EARS-Net att 1–2 procent av invasiva enterokockinfektioner orsakas av VRE. Samtliga fall har varit E. faecium med vanB-gen. Även om det sker en viss underrapportering innebär det att frekvensen i Sverige hittills är lägre än i många andra länder i Europa och världen i övrigt.

Bläddra och läs

  • Författare: Folkhälsomyndigheten
  • Utgivningsdatum: 2014-03-10
  • Antal sidor: 74
  • Artikelnummer: 2014-03-05

Öppna publikationen

Vankomycinresistenta enterokocker – VRE(PDF 1,1 MB)

Beställ

Denna publikation finns ej för beställning.