WHO rekommenderar medlemsländerna att införa värmevarningssystem som innehåller dels en meteorologisk värmevarning och dels en handlingsplan för hantering. I Sverige står begreppet värmevarningssystem för SMHI:s varningar om höga temperaturer. Ändamålsenliga handlingsplaner tas vanligen fram på lokal eller regional nivå, utifrån det geografiska områdesansvaret eller avgränsat till enskilda verksamheter och förvaltningar.
En systematisk översikt 2018 fann 23 artiklar som beskrev hur känsliga grupper och individer identifieras och kommuniceras med vid en värmebölja samt hur effektiva olika typer av interventioner var när det kom till att förebygga ohälsa (109). Studien fann att många interventioner bygger på att dels förändra beteendet hos känsliga individer, dels få dessa individer att förstå att de tillhör en riskgrupp.
Översikten fann också att vårdgivare upplevde att de har möjlighet och resurser att lindra de negativa hälsoeffekterna samt att de har tillräcklig kunskap för att göra de åtgärder som krävdes. Dock fann studien en stor brist på utvärdering av enskilda interventioner. Ofta återfanns åtgärderna i större interventionsprogram, vilket gjorde utvärderingen svår. Samma slutsats dras i en liknande översikt från 2019 (110). Däremot finns vissa studier som utvärderar hela åtgärdsprogram.
En översikt från 2013 fann att 6 av 7 studier om värmevarningssystemens effekt på dödligheten som uppfyllde kraven på att inkluderas fann att värmeböljor medförde färre dödsfall än vad som förväntats utan varningssystemet (28). Dessa studier gällde Frankrike (111), Mellanvästern i USA och då främst Chicago (112), Milwaukee i USA (113), Philadelphia i USA (114), Shanghai i Kina (115) och Hong Kong (116). En studie från Italien gav inga säkerställda resultat av varningssystemet utom en tendens till minskad effekt på dödligheten bland personer som var 75 år och äldre (117).
Översikten från 2014 inkluderar 6 av de 7 studier om värmevarningssystemens effekt på dödligheten som uppfyllde kraven på att inkluderas i översikten 2013; dock exkluderades studien om Philadelphia. Därutöver inkluderades ytterligare 5 studier som utvärderade effekter av värmevarningssystem eller liknade interventioner (29). Av dessa 5 tillkommande studier fann alla utom 1 en minskad effekt på dödligheten efter interventionen. De 5 tillkommande studierna gällde Marseille (118), Turin (119), 4 städer i Italien (120), Rom (121) och 16 städer i Italien (122). Av dessa har dock 2 studier bara publicerats i tidskrifter i form av sammanfattningar från vetenskapliga möten (120, 121), varav den ena studien saknade entydiga effekter (120).
Studien från Frankrike tar fasta på att landet införde ett nationellt varningssystem efter den svåra värmeböljan 2003 som beräknas ha orsakat åtminstone 15 000 dödsfall i Frankrike (111). Till varningssystemet har man kopplat en handlingsplan med åtgärder för olika nivåer av varningen. Utvärderingen gäller hela Frankrike och inkluderar temperaturdata från 97 väderstationer. Analysen baseras på att den totala dygnsvisa dödligheten, uppdelad efter kön och ålder, studerats i relation till temperaturen somrarna 1975–2006. Under denna period minskade generellt den åldersjusterade dödligheten. En modell för sambandet mellan temperatur och dödlighet 1975–2003 användes sedan för att beräkna förväntat antal dödsfall somrarna 2004–2006.
En modell skapades också för att beskriva effekten på dödligheten av hur mycket temperaturens dygnsmaximum totalt hade överstigit 27 grader Celsius de senaste 10 dygnen. Modellen fungerade bra för att förutsäga dödligheten 2000–2003 och den bedömdes tillförlitlig.
Den 11–28 juli 2006 inträffade den första påtagliga värmeböljan i Frankrike efter 2003. Denna värmebölja gav totalt 9 procents förhöjd dödlighet, det vill säga 2 065 fler dödsfall jämfört med en situation utan värmebölja. Om man antar att sambandet mellan temperatur och dödlighet inte hade förändrats efter 2003 skulle temperaturerna under värmeböljan 2006 förväntas ha resulterat i 6 452 fler dödsfall. Värmeböljan 2006 orsakade alltså cirka 4 400 färre dödsfall i Frankrike än förväntat utan interventionen (111).
Värmevarningssystemet med åtgärder kopplade till detta kan vara förklaringen till den minskade effekten av värme på dödligheten. Samtidigt ökade troligen den höga dödligheten 2003 medvetenheten om riskerna med värme hos allmänheten, så effekterna av introduktionen av varningssystemet och handlingsplanen i sig är svåra att avgöra. Det har även ifrågasatts om den höga dödligheten 2003 kan ha lämnat en mindre känslig befolkning kvar, men författarna menar att det inte finns belägg för någon kvardröjande effekt 2006.
Den stora studien från Italien omfattar 16 av de 34 städer som ingick i ett nationellt preventionsprogram med ett värmevarningssystem, och studien har därigenom bra statistiska förutsättningar att korrekt beskriva effekten av införandet av värmevarningssystemet i Italien (122). Systemet har fastställda temperaturtrösklar utifrån det lokala klimatet med en spännvidd för studerade städer på cirka 8 grader Celsius. Man valde att jämföra effekter av värme på dödligheten bland personer som var 65 år och äldre under perioden 1998–2002 med perioden 2006–2010, eftersom en svår värmebölja inträffade 2003 och varningssystemet med åtgärdsprogram byggdes ut 2004–2005.
Tillämpningen av de nationella riktlinjerna skiljer sig något åt mellan städerna, men en central komponent är allmänläkarnas och primärvårdens roll att känna till känsliga personer, exempelvis patienter som nyligen var utskrivna från sjukhus, för att kunna ringa upp eller besöka dessa vid varningar av klass 2–3.
Utvärderingen bygger på hur hög dödligheten under sommaren (15 maj–15 september) var vid höga temperaturer jämfört med vid svala, och man använde upplevd temperatur som mått. Man studerade den tidsfördröjning på 1–6 dygn (oftast 3 dygn) som gav störst effekt på dödligheten. För nästan alla städer observerades en mindre ökning av dödligheten i samband med höga temperaturer efter interventionen jämfört med före. En statistiskt säkerställd mindre effekt på dödligheten sågs för temperaturer 6 grader Celsius över referenstemperaturen (25:e percentilen) för dygnets maximala temperatur (ungefär 75:e percentilen) och ännu högre, där dödligheten var förhöjd med 37 procent före och med 13 procent efter interventionen.
De två senaste översikterna (28, 29) fann vardera 8 studier kring kännedom om värmevarningar, riskuppfattning eller tillämpade åtgärder. Studierna kommer främst från Nordamerika och Västeuropa och avser Philadelphia i USA (123), Ungern (124), Phoenix i USA (125), 4 städer i Nordamerika (126), London och Norwich i England (98), Montreal i Kanada (127), Riverina-Murray-regionen i Australien (128), Freiburg i Tyskland (129), Victoria i Australien (130), Montreal i Kanada (131), Houston och Portland i USA (132), Norwich i England (133) och 5 städer i Kanada (134).
Dessa undersökningar byggde på besöksintervjuer (98, 127, 133, 135), telefonintervjuer (124, 126, 128, 132), besöks- eller telefonintervjuer (123, 125, 131) samt webbaserade undersökningar (130, 134). Merparten av studierna inkluderade bara äldre eller kroniskt sjuka, men ett par studier inkluderade även yngre personer, från 18 års respektive 25 års ålder (90, 99). Yngre personer rapporterade i lägst utsträckning att de följer råd att förändra sitt beteende under värmeböljor.
De subjektiva frågebaserade undersökningarna kring värmevarningar och riskuppfattning har väldigt olika karaktär och storlek.
I den ena änden finns små studier, till exempel undersökningen med upprepade djupintervjuer av 15 personer i Norwich, England, som av sin läkare bedömts som känsliga men som själva vid intervjuerna visade sig tycka att de inte tillhör de riskgrupper som varningarna riktas till (133). Däremot kände man till att äldre och personer med kroniska sjukdomar, det vill säga motsvarande de utvalda intervjuobjekten, är mer känsliga för extrema temperaturer. Även två andra liknande studier från England respektive Tyskland visar att få äldre anser sig tillhöra en riskgrupp trots att de borde det (98, 135).
I den andra änden av denna grupp av skiftande studieuppläggningar finns ett par studier med telefonintervjuer inom ganska stora urval på cirka 2 000 personer i Houston och Portland, USA (132) och 2 500 personer i Ungern (124). Merparten av de tillfrågade hade uppfattat värmevarningar, och ungefär en tredjedel kände till viktiga symtom och hälsokonsekvenser. Dessa undersökningar, och flera av de mindre studierna, visar att tv är den viktigaste informationskanalen för varningar om farlig värme.