Sexuell kommunikation och samtycke kan vara komplicerat att hantera i praktiken då det påverkas av till exempel kontexten och de inblandade personerna. Förmågan att kommunicera i sexuella situationer kan ha betydelse för människors hälsa. I denna rapport beskrivs resultat från undersökningen Sexuell kommunikation, samtycke och hälsa som genomfördes med 12 000 deltagare via Novus Sverigepanel.

• Majoriteten tycker att de kan förmedla om och hur de vill eller inte vill ha sex. Det gäller särskilt för kvinnor, yngre personer och de som lever i en relation.
• Majoriteten använder främst tal och/eller kroppsspråk och blickar för att visa att de vill ha sex och hur. Kvinnor använder kroppsspråk och blickar oftare än män.
• Majoriteten upplever att de har god förmåga att kommunicera, medan en tiondel tycker att deras kommunikativa förmåga är otillräcklig. Kvinnor och de som lever i en relation anger i högre utsträckning att deras kommunikation fungerar.
• 29 procent anser att kommunikationsförmågan inte påverkar hur de mår, men 23 procent upplever att en deras kommunikativa förmåga får dem att må bättre. 24 procent anser att deras kommunikationsförmåga gör att de blir säkrare i sexuella situationer. 11 procent upplever att de blir osäkra och stressade i sexuella situationer på grund av brister i den kommunikativa förmågan.
• Sex av tio känner sig ofta säkra på att de förstår om en person vill ha sex med dem. En fjärdedel anger att det beror på partnern och situationen. En mindre andel tycker att det ofta är svårt att förstå och att de blir osäkra.
• En tredjedel av respondenterna trodde att de skulle må bättre om de fick hjälp att förbättra sin kommunikationsförmåga, men åtta av tio av respondenterna vet inte vart de skulle kunna vända sig för att få hjälp.
• Totalt 63 procent kvinnor och 34 procent män har gått med på att ha sex trots att de egentligen inte ville. Fler kvinnor än män har också avbrutit pågående sex. De som gått med på att ha sex fast man egentligen inte ville gjorde det ofta för partnerns skull, för relationens skull eller på grund av förväntningar. Det gäller särskilt för kvinnor.
• Bisexuella kvinnor har gått med på att ha sex fast de egentligen inte vill i högre utsträckning än övriga kvinnor. Homo- och bisexuella män har i högre grad än heterosexuella män gått med på att ha sex fast de egentligen inte ville.
• Män anger i högre utsträckning än kvinnor att de aldrig haft anledning att uttrycka att de inte vill ha sex eller inte vill ha sex på ett visst sätt. Det är också fler män som aldrig avbrutit sex eller aldrig gått med på att ha sex trots att de inte ville.

Sätten att uttrycka vad man vill och inte vill i en sexuell situation beror på bland annat kön, relationsstatus, utbildningsnivå, ålder och sexuell identitet och vilken situation man befinner sig i. Det behövs dock mer kunskap om hur den sexuella kommunikationen påverkas av maskulinitets- och femininitetsnormer och andra maktstrukturer, till exempel heteronormativitet, som rör kön och sexualitet. Dessutom behövs kunskap om konsekvenserna av bristande kommunikation.

I ett hälsofrämjande arbete bör det ges möjlighet att samtala om hur normstrukturer och förväntningar på sexuella beteenden kan påverka vår möjlighet att kommunicera. Det kan också handla om hur man själv kan utveckla sin kommunikationsförmåga, sin självkänsla och sin självsäkerhet.

I skolans arbete med jämställdhet, sexualitet och relationer måste eleverna ges möjlighet att diskutera och reflektera kring till exempel relationer, ömsesidighet, frivillighet, sexuellt samtycke och utsatthet, och hur viktigt det är att kunna kommunicera kring sexualitet och relationer.

Sexual communication and consent can be complicated to handle in practice because it is dependent on for example the context and the people involved. The ability to communicate in sexual situations may lead to different health outcomes.

This report describes the results of the study Sexual communication, consent and health. The survey was completed by 12,000 participants, via the Novus Sverigepanel.

• The majority of the respondents stated that they usually know how to communicate how they want or not want to have sex. This is especially true for women, younger people and those who are in a romantic relationship.
• The majority communicate verbally and/or with body language and eye contact regarding if and how they want to have sex. Women use body language and eye contact more often than men do.
• A majority of the respondents stated that their communication skills are working, while one-tenth of the respondents stated that their communication skills do not work. Women and those who are in a romantic relationship, indicated to a greater extent that their communication skills work.
• 29 percent of the respondents think that their communication skills do not affect their wellbeing. 23 percent feel that their communication skills make them feel better. 24 percent reported that the skills make them feel safer in sexual situations. 11 percent feel insecure and stressed in sexual situations as a result of their poor communication skills.
• Six out of ten respondents stated that they often feel confident in understanding if a person wants to have sex with them. 25 percent indicated that it depends on the partner and the situation. A small proportion stated that they often feel that it is difficult to understand their partner’s intentions and that they feel insecure in sexual situations.
• A third of the respondents stated that improved communication skills might increase their well-being, but they do not know from where to get help in this case.
• A total of 63 percent of women and 34 percent of men, have complied to have sex at least once even though they did not really want to. More women than men also ended an ongoing sex act. The most common reason for complying was for the partner, the relationship or due to expectations. Women state this more often.
• Bisexual women have to a higher extent than other women complied to have sex even though they did not really want to. Gay and bisexual men have to a higher extent than heterosexual men complied to have sex even though they did not really want to.
• It was more common among men to state that they had not have had any reason to express that they do not want to have sex or that they do not want to have sex in a certain way, to comply with having sex, or to end ongoing sex, as compared to among women.

The ways of expressing what one wants and do not want in a sexual situation vary by gender, relationship status, level of education, age, and sexual identity as well as what situation you are in. Increased knowledge is needed about how norms around masculinity and femininity and other power structures, such as heteronormativity, and around sex and sexuality affect sexual communication. Furthermore, knowledge about the consequences of a lack of communication is needed.

Within health promotion, people should be given the opportunity to talk about how normative structures and expectations regarding sexual behavior can affect one’s ability to communicate. It can also be about how one can improve one’s communication skills, your self-esteem, and your self-confidence.

In the school's work on gender equality, sexuality, and relationships, the students should be given the opportunity to reflect on and discuss on relationships, mutual willingness to have sex, sexual consent, vulnerability, and the importance of a well-developed ability to communicate about sexuality and relationships.

Folkhälsomyndigheten verkar för nationell samordning och kunskapsuppbyggnad inom sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) i Sverige. Vi ansvarar även för att följa upp utvecklingen på området. Folkhälsomyndigheten fick 2016 i uppdrag att genomföra en befolkningsbaserad nationell enkätstudie på området sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. I regeringsuppdraget ingick även att göra fördjupningsstudier inom relevanta områden eller målgrupper.

Syftet med fördjupningsstudien Sexuell kommunikation, samtycke och hälsa är att öka kunskapen om detta område och därigenom skapa bättre förutsättningar för ett effektivt folkhälsoarbete när det gäller sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.

Studien genomfördes hösten 2018 och våren 2019 av Folkhälsomyndigheten där Tommy Eriksson, Galit Andersson, Charlotte Deogan och Charlotte Björkenstam har varit ansvariga utredare. Övriga medarbetare på enheten för sexuell hälsa och hivprevention har deltagit i arbetet. Arbetet har även skett i samarbete med Novus Group International AB som genomförde datainsamlingen. Ansvarig enhetschef har varit Louise Mannheimer på enheten för sexuell hälsa och hivprevention, på avdelningen för smittskydd och hälsoskydd.

Folkhälsomyndigheten, maj 2019

Britta Björkholm
Avdelningschef

Att ha förmågan att förmedla att och hur man vill ha sex till en partner, och att tolka partners vilja, är viktigt för det sexuella välbefinnandet och för att minska missförstånd kring sexuellt samtycke. Sexuell kommunikation och samtycke kan vara komplext och påverkas av många olika aspekter och ge olika utfall för välbefinnandet eller hälsan.

Sexualiteten är en viktig del av livet och har stor betydelse för vår hälsa och vårt välmående (1, 2). Sexualiteten är nära kopplad till bland annat personlig integritet, identitet, kroppsbild, anknytning och intimitet och är således en viktig faktor för till exempel välbefinnande, självkänsla och förmåga till återhämtning (1).

I Världshälsoorganisationens (WHO:s) definition av sexuell hälsa ingår möjligheten att ha njutbara och säkra erfarenheter fria från tvång, diskriminering och våld. Guttmacher-Lancet-kommissionen har en integrerad definition av sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) som lyfter njutbara sexuella relationer som en viktig del i främjandet av välmående (3). Frivillighet och samtycke är en också förutsättning för en god sexuell hälsa. Guttmacher-Lancet-kommissionen betonar alla människors rätt att själva fatta beslut som rör den egna kroppen, reproduktionen och sexualiteten.

Sexuellt samtycke är ett ämne som har varit aktuellt och omdebatterat under de senaste åren, både i Sverige och i många andra länder. Inte minst har #metoo-rörelsen som startade hösten 2017 bidragit till ökad uppmärksamhet kring sexuella övergrepp och trakasserier.

Riksdagen beslutade om en förändrad sexualbrottslagstiftning den 1 juli 2018 som innebär att det är olagligt att ha sex med någon som inte uttryckligen visat att den vill ha sex. Den som vill ha sex måste ta reda på om den andra parten verkligen vill, och om inga tecken på frivillighet finns bör den som vill ha sex utgå från att den andra inte vill. Den som vill ha sex har med andra ord ansvaret att ta reda på om en potentiell partner verkligen också vill ha sex(4).

För mer information om sexualbrottslagstiftningen, se: www.frivilligtsex.se

Sexuellt samtycke är inte ett vedertaget, beskrivet eller definierat begrepp. Vissa forskare som skriver om sexuellt samtycke definierar inte begreppet utan utgår från att alla har en gemensam förförståelse för vad det innebär (5). Många forskare verkar dock vara eniga om att sexuellt samtycke innebär att de parter som är inblandande är överens om de sexuella handlingar som ska ske (6). Forskare definierar med andra ord samtycke på olika sätt. Vissa utgår ifrån ett verbalt ”ja”, medan andra ser det som en psykologisk beslutsprocess eller som en fysisk handling (6).

Sexuell kommunikation beskriver sättet att kommunicera, tolka och förstå samtycket (6), och kommunikationen kan vara verbal och icke-verbal. Verbal kommunikation kan innebära att personen som vill ha sex frågar den andra personen om hen också vill det (6). Icke-verbalt samtycke kan innebära att den person som vill ha sex förstår att den andra personen också vill ha sex för att hen visar det på andra sätt, genom ett visst beteende, utan att nödvändigtvis använda ord. Sexuell kommunikation kan ta många former, och flera studier ha försökt att beskriva hur samtycke är kommunicerat i sexuella situationer och hur det är förstått av den person som vill ha sex (6).

I en studie av hur unga (18–24 år) i fast relation kommunicerar kring sex, konstaterades att de flesta sexuella handlingar initieras och tas emot på ett indirekt icke-verbalt sätt (7). Sex initieras alltså genom till exempel kyssar och kramar, och responsen följer samma mönster vilket indikerar samtycke (7).

En annan studie från USA undersökte hur collegestudenter kommunicerar att de inte vill ha sex. Studien genomfördes bland 773 heterosexuella personer (8). Respondenternas sätt att kommunicera att de inte ville ha sex inkluderade tre olika strategier; direkta icke-verbala ledtrådar såsom att ta ett fysiskt avstånd från den andra personen, indirekta och icke-verbala ledtrådar som är mer tvetydiga såsom att använda kroppsspråk samt direkta och verbala strategier som inkluderade att säga ”nej”.

Sexuellt samtycke betraktas och hanteras ibland som någonting som är svart eller vitt: antingen vill man ha sex och visar eller kommunicerar det, eller så vill man inte och då visar man det på andra sätt. Men i verkligheten kan samtycke upplevas ambivalent, det vill säga präglas av både vilja och ovilja. Man kanske vill ha sex men inte konsekvenserna av att ha sex (graviditet, otrohet eller sexuell överförbar infektion, STI), man kanske vill ha sex men kommunicerar att man inte vill det eller så kan man kommunicera att man vill ha sex fast man egentligen inte vill det. Sexuellt samtycke kan inte alltid delas upp i två kategorier – frivilligt och ofrivilligt sex – och därför behöver man skilja mellan sex som det finns samtycke kring och är frivilligt (consensual) och sex som ”man går med på” men inte är helt utifrån lust och vilja (sexual compliance) (9).

Flera studier har rapporterat om skillnaden mellan att vilja ha sex och att samtycka till att ha sex (9-11). Begreppet sexual compliance används ofta för att beskriva när individer går med på att ha sex fast de egentligen inte vill det (11, 12). Ett viktigt inslag i sexual compliance är att individen inte samtycker på grund av tvång eller hot om fysiskt våld. Däremot kan upplevelsen av psykologisk press förekomma (12). Impett och Peplau (13) beskriver olika anledningar till att personer samtycker till sex som de egentligen inte vill ha. De kan till exempel vilja bli mer sexuellt erfarna, känna sig attraktiva, få bekräftelse från sin partner och främja intimiteten i en relation. Sexual compliance kan ha positiva utfall (såsom ökad närhet i relationen), men att gå med på sex av andra orsaker kan få negativa konsekvenser eller så samtycker man av fel anledningar. En individ kanske samtycker till sex som hen egentligen inte vill ha för att undvika negativa konsekvenser (att ens partner ska tappa intresse, att undvika ensamhet etc.).

Att gå med på att ha sex, sexuellt samtycke och sexuell kommunikation påverkas också av traditionella könsmönster och maktstrukturer. I de flesta beskrivningar är det kvinnan i en heterosexuell relation som behöver ge samtycke (13), så sexuell kommunikation kan förstås utifrån koncept såsom teorin om sexuella skript, det vill säga underliggande föreställningar om vad som förväntas av oss i sexuella situationer. Teorin om sexuella skript förklarar att vissa koder och beteenden är förförstådda och tolkas som handlingar som ska leda till sex. Sexuella skript förklarar också att sexuella interaktioner styrs av traditionella könsroller där män initierar sex och kvinnor kan styra och begränsa detta (12, 14).

Studier visar blandade resultat vad gäller traditionella könsmönster i sexuella interaktioner. Vissa studier visar att män oftare tar initiativ till sex (12, 15-17) men att kvinnor också gör det (7). Andra studier visar att kvinnor och män lika ofta tackar ja eller nej till sex (7, 15, 17).

En amerikansk undersökning bland collegestudenter visade att de som trodde på sin förmåga att avvisa oönskat sex (det engelska begreppet refusal self-efficacy) samtyckte till oönskat sex i mindre utsträckning än andra, och att kvinnor i större utsträckning än män tror sig ha förmågan att avvisa oönskat sex (14).

Det finns få studier om sexuellt samtycke och sexuell kommunikation i svensk och nordisk kontext. De flesta studier som finns har genomförts på amerikanska collegeungdomar och är svåra att jämföra med svenska förhållanden då sexuellt samtycke och sexuell kommunikation är beteenden som påverkas av kulturell kontext (13). Samtycke påverkas av lagstiftningen, men också av vad som räknas som ”accepterat” inom sexuella relationer, av samhällets maktstrukturer, exempelvis könsnormer och tankar om jämställdhet (13). Ett annat tydligt perspektiv i litteraturen är att man ofta diskuterar sexuellt samtycke utifrån heterosexuella relationer, men icke-heterosexuella relationer nämns sällan. Forskningen har också fokus på unga personer trots att detta är aktuellt i alla åldrar. Det är vidare få studier som beskriver hur detta hänger ihop med hälsa, trots att sexuellt samtycke, att gå med på att ha sex och sexuell kommunikation är viktiga aspekter för den sexuella hälsan. En stor studie från Storbritannien visade att sex mot ens vilja var associerat med sämre rapporterad hälsa, långvarigt ohälsotillstånd och behandling av psykiska besvär (18). Det är dock okänt om bristfällig sexuell kommunikation eller att gå med på sex av olika anledningar kan ha lång- eller kortsiktiga hälsoutfall.

Brottsoffermyndigheten genomförde 2018 en mätning av ungas (personer 18–25 år) kännedom om, åsikter om och attityder till den nya sexualbrottslagstiftningen i (19) samband med ett regeringsuppdrag om informationsspridning.

När det gäller signaler på att någon vill ha sex dominerar den verbala kommunikationen, där 84 procent tolkar ett ja som att personen vill ha sex. Vidare anser 25 procent att lägga sig naken med en annan person är en signal på att den vill ha sex, 13 procent anser att om man är ihop så är det en signal på att någon vill ha sex, och 12 procent anser att följa med någon hem på kvällen signalerar vilja att ha sex. Totalt 11 procent anser att hångel är en signal och 7 procent att flirtande är det, och 5 procent angav att om man inte säger nej så är det ett tecken på att personen vill ha sex. Män angav i högre utsträckning att de icke-verbala scenariona ska tolkas som signaler på att personen vill ha sex; enligt 33 procent av männen och 16 procent av kvinnorna är till exempel att lägga sig naken med någon ett tecken på att man vill ha sex. Vidare anser 17 procent av männen att man vill ha sex om man följer med någon hem på kvällen eller är ihop, medan motsvarande andelar bland kvinnorna var 11 respektive 9 procent (19).

SRHR2017 är en befolkningsstudie (baserad på ett slumpmässigt urval) som genomfördes av Folkhälsomyndigheten 2017. I delrapporten ”Sex, relationer och egenmakt” redovisas resultaten från de frågor som handlar om olika aspekter av självbestämmande i relation till sex (20).

Huvudparten svarade att de alltid eller oftast kan föreslå för en partner hur de vill ha sex, men andelen var högre bland kvinnor (65 procent) än män (57 procent). En högre andel kvinnor (85 procent) än män (70 procent) uppgav också att de alltid eller oftast kan säga ifrån om deras sexpartner vill göra något som inte de vill när de har sex (20). Majoriteten rapporterade att de alltid eller oftast kan säga nej om de inte vill ha sex, men andelen var lägre bland män (73 procent) än bland kvinnor (85 procent). Totalt uppgav en högre andel män (6 procent) än kvinnor (2 procent) att de aldrig eller sällan kan säga nej om de inte vill ha sex. En högre andel män (16 procent) än kvinnor (10 procent) uppgav att de ibland kan säga nej.

I Folkhälsomyndighetens studie Sexualitet och hälsa bland unga i Sverige, UngKAB15(21), ansåg 80 procent av respondenterna, unga 16–29 år, att det är viktigt att kunna prata om sex med sin partner. Andelen var högre bland tjejer (84 procent) än killar (77 procent). Respondenterna fick också möjlighet att tycka till om sex- och samlevnadsundervisningen. Lika stora andelar tjejer som killar (cirka 15 procent) skulle vilja att undervisningen gav mer kunskap om hur de kan prata om sex med en partner.

I analysen menar Folkhälsomyndigheten att möjligheten att samtala om sex underlättar ett jämställt och jämlikt sexliv, där de inblandade kan uppnå ömsesidighet, öka förståelsen för varandras vilja och känna sig trygga med att ett nej alltid respekteras. I undersökningen rapporterade fler tjejer än killar att det är viktigt att kunna prata om sex i en sexuell relation. Det var även en högre andel tjejer än killar som tycker det är viktigt att bestämma jämlikt. I UngKAB15 ansåg totalt 78 procent att det är viktigt att båda parter bestämmer lika mycket när det gäller hur man ska ha sex. Andelen var högre bland tjejer (83 procent) än killar (74 procent).

Resultaten från UngKAB15 speglar dagens normer om sexualitet och det faktum att tjejer bär det huvudsakliga ansvaret för kommunikationen (21). Att kunna prata om sex med sin partner ger dock förutsättning för att man tillsammans ska besluta om till exempel sexuella praktiker. Det är också en faktor som ökar chanserna för att man ska känna sig nöjd och uppnå välbefinnande. Resultaten i UngKAB15 visar att unga, särskilt killar, behöver stärkas i att kunna ha sådana samtal med sin partner (19).

Folkhälsomyndigheten ska verka för uppföljning, kunskapsuppbyggnad och nationell samordning inom sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter i Sverige. Denna fördjupningsstudie är en del av regeringsuppdraget att genomföra en befolkningsbaserad nationell enkätstudie om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR2017).

Denna fördjupningsstudie förväntas bidra till och komplettera kunskapen om sexuell kommunikation, och skapa bättre förutsättningar för ett effektivt folkhälsoarbete när det gäller sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.

Syftet med studien var att fördjupa kunskapen om hur personer kommunicerar ifall och hur de vill ha sex, hur de ser på sin kommunikationsförmåga och om den förmågan påverkar deras välmående. Syftet var inte att studera utsatthet för sexuella övergrepp eller andra sexualbrott. Detta presenteras i delrapporten ”Sexuella trakasserier och våld” (20). Enkätundersökningen genomfördes utifrån fem övergripande frågeställningar:

• Hur kommunicerar respondenterna ifall och hur de vill ha sex, och hur tolkar de sin partner?
• Hur bedömer respondenterna sin förmåga att själva kommunicera och tolka andra när det gäller ifall och hur de vill ha sex?
• Har respondenten gått med på sex fast de inte ville, avbrutit sex eller försökt påverka någon att ha sex?
• Hur påverkar de ovanstående områdena respondenternas välbefinnande och hälsa, såväl för individen själv som för relationen?
• Hur skiljer sig svaren på frågorna ovan utifrån ålder, kön, relationsstatus, sexuell identitet och utbildningsnivå?

Studien har godkänts av Regionala etikprövningsnämnden i Stockholm (dnr: 2018/1425-31/5).

Undersökningen genomfördes via en webbenkät som skickades ut till deltagare som rekryterats via Novus Sverigepanelen, Novus anger att panelen som utgörs av 44 000 deltagare är riksrepresentativ när det gäller ålder, kön och region i åldersspannet 18–79 år. För att motverka eventuella skevheter drar Novus vanligtvis ett riksrepresentativt urval från panelen. Deltagarna deltar i ett begränsat antal undersökningar per år, man undviker att skicka ut liknande undersökningar till samma panelister och det finns också ett belöningssystem för de som deltar. Novus genomför kontinuerliga kvalitetskontroller.

Alla skattningar är populationsbaserade och har inkluderat vikter som anger hur många personer i målpopulationen som varje person i Novus webbpanel representerar. Vikterna används för att justera för skevheter i bakgrundsvariabler som kan finnas mellan Novus webbpanel och målpopulationen. De populationsbaserade skattningarna är även stratifierade utifrån de stratavariabler Novus använt i sitt urval.

För denna undersökning drog Novus ett stratifierat urval från Sverigepanelen avseende kön (kvinna, man) , ålder (18–34, 35–49 , 50–64 ) och region (Stockholm, Östra Mellansverige, Småland, Sydsverige, Västsverige, Norra Mellansverige, mellersta Norrland, övre Norrland). Urvalet för nuvarande undersökningen utgjordes av 20 056 personer från Sverigepanelen. Omfattningen på undersökningen innebar att Novus inte fick ihop tillräckligt många unga (18-34 år) utifrån urvalet, så för att kompensera för detta fick en större andel unga i panelen möjlighet att delta. I de andra åldersgrupperna drogs ett slumpmässigt urval ur varje stratum.

Undersökningen pågick mellan den 21 september och den 21 oktober 2018. Potentiella deltagare fick e-postmeddelande med information om studien och länk till formulären. Man kunde svara på hela enkäten på en gång eller välja att komplettera enkäten vid ett senare tillfälle. Novus skickade ut två påminnelser och extra påminnelser till de som påbörjat men inte slutfört undersökningen. Innan undersökningen startade skickade Novus enkäten på prov till ett begränsat urval för att kontrollera användarvänlighet, beräkna svarstider och uppskatta svarsfrekvensen.

Novus undersökningar har vanligtvis en deltagarfrekvens på 55–60 procent, och i denna undersökning var deltagarfrekvensen 60,2 procent. Det var fler avhopp än vanligt och många svarade inte på någon fråga alls. Det finns ingen specifik fråga där många avslutar, utan för varje fråga i inledningen var det 5–10 procent som valde att inte fortsätta. 2 351 påbörjade enkäten utan att slutföra den.

Totalt deltog 12 080 personer i denna undersökning. Enligt Novus bedömning finns det inget som tyder på att bortfallet påverkar resultatet, utan det kan antas representera den grupp som är tänkt att undersökas. En bortfallsanalys visar att det var något fler kvinnor i åldrarna 50–64 år som påbörjade enkäten men inte avslutade den. Yngre män deltar generellt i lägre grad i webbpanelsundersökningar, någonting som Novus tar hänsyn till genom att vikta resultaten för variablerna kön och ålder.

Enkäten består av totalt 28 frågor som togs fram av en arbetsgrupp på Folkhälsomyndighetens enhet för sexuell hälsa och hivprevention. Frågorna byggde dels på frågor som har testats i andra enkäter, dels på frågor som utvecklades av arbetsgruppen för denna studies syfte.

Resultat om respondenternas sexuella hälsa, nöjdhet med sexlivet, sexuella komplikationer och synen på sex i relationer redovisas inte i denna rapport utan utgör underlag för fördjupade analyser.

Webbenkäten var anonym och tog cirka 10 minuter att fylla i. Alla frågor var obligatoriska, vilket betyder att respondenterna behövde svara på en fråga för att kunna gå vidare till nästa. För alla frågor fanns också möjlighet att ange ”vill ej svara” eller ”jag vet inte” om respondenterna inte ville svara på någon särskild fråga.

Huvuddelen av frågorna i undersökningen ställs till personer som uppgav att de haft sex (över 90 procent av de svarande), vilket var första frågan i enkäten. Deltagare som angav att de inte haft sex (440 personer) fick ange hur detta faktum har påverkat deras välmående, och sedan hänvisades de till enkätens sista frågor om civilstånd och sexuell identitet (för enkäten, se bilaga 1). Vissa deltagare angav ”vill ej svara” på frågan om de har haft sex (360 personer), och även de hänvisades till enkätens sista frågor om civilstatus och sexuell identitet. Det gällde också deltagarna som inte ville svara på om de haft sex under de senaste 12 månaderna (93 personer). Figur 1 visar hur många respondenter som exkluderades från analysen. De som inte hade haft sex under de senaste 12 månaderna svarade inte på fråga 16 och 18 (se bilaga 1) då dessa handlat om hur respondenten har haft sex under den tidsperioden.

Rapporten är deskriptiv och resultaten presenteras i figurer som är kategoriserade utifrån främst kön (kvinna respektive man), åldersgrupper (18–29 år, 30–44 år och 45–64 år) och relationsstatus, men i vissa fall även utifrån sexuell identitet och utbildningsnivå. Sexuell identitet redovisas i tre grupper: heterosexuell, homosexuell och bisexuell. Ett fåtal svarade annan(n=53), vill ej kategorisera (n=201) eller vill ej uppge (n=159) och de ingår inte i den deskriptiva analysen. Perspektiven rörande sexuell identitet kommer att kunna fördjupas i ett senare skede.

Resultaten redovisas i vissa fall uppdelade efter utbildningsnivå, som en approximation på socioekonomisk status. Följande tre kategorier har använts: förgymnasial utbildning (9 år eller färre), gymnasial utbildning (10–12 år) och eftergymnasial utbildning (mer än 12 år). Analyserna av utbildningsnivå baseras endast på grupperna 30–44 år och 45–64 år för att minska påverkan utifrån ålder.

Resultaten redovisas som andelar (procent) av befolkningen. Endast statistiskt signifikanta skillnader (på 95 procentig nivå) mellan olika grupper skrivs ut i texten, om inte annat anges.

Urvalet bestod av 20 056 personer. Totalt 12 080 personer slutförde enkäten och utgör underlag för denna studie. 51 procent (n=6127) var män och 49 procent (n=5953) kvinnor. Respondenterna representerar alla Novus åtta regioner med en svarsfrekvens på 59–62 procent. Alla åldersgrupper var representerade (18–29, 30–44 och 45–64 år) men i den yngsta åldersgruppen var svarsfrekvensen lägst. Medelåldern var 44,5 år och medianåldern 46 år. 55 procent av respondenterna hade eftergymnasial utbildning, 41 procent hade gymnasieutbildning och endast 4 procent hade avslutad grundskoleutbildning. Resultaten har justerats för ålder, utbildning och kön.

Totalt 72 procent av respondenterna angav att de är i en relation, 26 procent angav att de är singel och 2 procent att de inte vet eller är osäkra. Det var signifikant fler kvinnor som levde i en relation och fler män som var singlar. Det var också signifikant fler singlar i den yngsta åldersgruppen (18–29 år), oavsett kön.

Bland respondenterna angav knappt 90 procent att de är heterosexuella medan drygt 2 procent är homosexuella och 4 procent är bisexuella. Knappt 2 procent ville inte kategorisera sig utifrån sexuell identitet och nästan lika många ville inte svara eller uppgav att de inte vet.

I frisvaren kopplat till kategorin annan identitet angav 40 procent asexuell av de som skrev något, och 20 procent pansexuell. I övrigt fanns en bredd av identiteter, exempelvis queer, omnisexuell, demisexuell, asexuell grey, transsexuell och heteroromantisk bisexuell.

Totalt 90 procent av respondenterna hade haft sex någon gång. De övriga deltog inte i den resterande studien. Av de som haft sex, hade 82 procent också haft sex under det senaste året.

• De flesta respondenterna använde vanligtvis tal och/eller kroppsspråk och blickar för att kommunicera att de vill ha sex och hur de vill ha sex.
• Kvinnor angav i högre utsträckning än män att de använder kroppsspråk och blickar för att visa att de vill och inte vill samt hur de vill och inte vill ha sex.
• Det är vanligare bland kvinnor än män att använda tal för att visa att man inte vill ha sex på ett visst sätt.
• Män angav i högre utsträckning att det inte varit aktuellt att uttrycka att man inte vill ha sex eller att man inte vill ha sex på ett visst sätt.
• Personer med eftergymnasial utbildning och personer som lever i en relation är mer kommunikativa med tal när det gäller att de vill eller inte vill ha sex samt hur de vill och hur de inte vill ha sex, än de med grund- eller gymnasieutbildning och de som är singlar.
• De flesta förstod att den de senast hade sex med ville ha sex genom personens kroppsspråk och blickar. Kvinnor och personer i en relation angav i högre grad att de tolkar att den de senaste hade sex med ville ha sex genom dennes kroppsspråk och blickar
• Tre fjärdedelar av respondenterna vet hur de vill ha sex. Kvinnor och de som lever i en relation angav detta svar i högre utsträckning, och medvetenheten ökar med åldern.

En fråga gällde hur respondenterna oftast kommunicerat att de vill ha sex med någon under det senaste året, och hälften svarade att det skett antingen med tal (51 procent) eller med kroppsspråk och blickar (52 procent). Totalt 10 procent hade skrivit i text att de vill ha sex och knappt 5 procent hade uttryckt det med ljud. För 14 procent hade det inte varit aktuellt att kommunicera detta.

Kvinnor angav i högre utsträckning än män att de använt kroppsspråk och blickar (55 respektive 49 procent) eller att det inte varit aktuellt att kommunicera detta under det senaste året (16 respektive 12 procent).

Personer med eftergymnasial utbildning har under det senaste året varit mer kommunikativa med tal och kroppsspråk och blickar än de med grund- eller gymnasieutbildning.

Relationsstatusen påverkade vilka kommunikationsvägar man använde under det senaste året. Personer som lever i en relation kommunicerade i mycket högre utsträckning att de vill ha sex genom tal (60 procent jämfört med 27 procent bland singlar) och med kroppsspråk och blickar (58 procent jämfört med 33 procent bland singlar).

När det gäller sexuell identitet angav homo- och bisexuella män (28 respektive 20 procent) i högre utsträckning än heterosexuella (9 procent) att de använt text för att kommunicera att de vill ha sex med någon under det senaste året. Bisexuella kvinnor och heterosexuella män tenderar att oftare vara verbala i sin kommunikation, och bisexuella kvinnor tenderar också att använda fler kommunikationskanaler än övriga kvinnor.

En annan fråga gällde hur man kommunicerade att man vill ha sex vid det senaste tillfället, och då ser mönstren något annorlunda ut, se figur 2. Flera svarsalternativ kunde väljas, varpå totalen kan överstiga 100 procent. Totalt 46 procent visade att de ville ha sex vid senaste tillfället med kroppsspråk eller blickar, 35 procent av respondenterna angav att de sa att de ville ha sex och knappt 18 procent antydde det med ledande frågor eller ledande svar. Andra sätt att kommunicera, såsom text och ljud, var mindre vanliga, se figur 2.

Figur 2. Sätt att kommunicera viljan att ha sex vid senaste tillfället (n=11187). Procent. Flervalsfråga.

Enkätfråga: Hur visade du att du ville ha sex med den du senaste hade sex med? Välj de svarsalternativ som stämmer för dig.

Det fanns vissa könsskillnader i resultaten. Fler män (19 procent) än kvinnor (16 procent) antydde vid senaste tillfället med ledande frågor och svar att de ville ha sex. Kvinnor använde i något större utsträckning kroppsspråk och blickar (49 procent för kvinnor respektive 43 procent för män). När det gäller att uttrycka det verbalt med ord finns inga könsskillnader på för hela åldersspannet 16–84 år, inte heller när det gäller andelen som var osäker på om eller hur man kommunicerade detta.

Män i åldern 18–29 år använde verbal kommunikation i mindre utsträckning vid det senaste tillfället än män i andra åldrar. Det vanligaste svaret i den gruppen var kommunikation med kroppsspråk och blickar. Kvinnor i åldern 45–64 år använder verbal kommunikation i mindre utsträckning än kvinnor i andra åldrar. Även i detta fall var kroppsspråk och blickar det vanligaste svaret.

När det gäller sexuell identitet pekar resultaten på att homosexuella män i högre utsträckning använde skriven text för att uttrycka att de vill ha sex vid det senaste tillfället. Det finns också tendenser till att den gruppen använde ljud, kroppsspråk, blickar och antydande frågor och svar i något högre utsträckning än andra män. Bisexuella kvinnor använde oftare verbal kommunikation, i jämförelse med heterosexuella kvinnor, för att visa att de ville ha sex vid det senaste tillfället, och de tenderade också att använda kroppsspråk och blickar i högre utsträckning.

De med eftergymnasial utbildning angav i högre utsträckning att de använde ord eller kroppsspråk och blickar för att uttrycka att de ville ha sex vid det senaste tillfället.

Personer som lever i relationer uttrycker viljan att ha sex verbalt och med kroppsspråk och blickar i betydligt högre utsträckning än de som är singlar.

När en person ska kommunicera hur den vill ha sex finns det flera möjliga sätt att göra det på. Respondenterna i denna undersökning angav att verbal kommunikation med ord (47 procent) var det vanligaste sättet under det senaste året. Totalt 40 procent angav att det handlat om kroppsspråk och blickar, 6 procent hade skrivit det i text och 4 procent hade använt ljud. För 4 procent var det inte aktuellt och 4 procent vet inte hur de kommunicerade detta.

Kvinnor angav i högre utsträckning att de använde kroppsspråk och blickar (43 procent) i jämförelse med män (37 procent) under de senaste tolv månaderna. Kvinnor använde också ljud i högre utsträckning (6 procent) än vad män gör (3 procent). Kvinnor i den äldsta åldersgruppen använder generellt färre sätt att kommunicera hur de vill ha sex i jämförelse med övriga kvinnor.

Benägenheten att uttrycka hur man vill ha sex genom tal, ljud eller kroppsspråk och blickar ökar med högre utbildningsnivå, se figur 3a.

Figur 3a. Att visa hur man vill ha sex under de senaste 12 månaderna andel per högsta avslutade utbildningsnivå, endast åldrarna 30-64 år (n= 9159). Procent. Flervalsfråga.

Enkätfråga: Om du under de senaste tolv månaderna har kommunicerat hur du vill ha sex med en person, hur gjorde du vanligtvis det? Välj de svarsalternativ som stämmer för dig.

Figur 3b visar att relationsstatus också påverkade hur man visade hur man ville ha sex under det senaste året. I relationer användes tal i mycket högre utsträckning än bland singlar, liksom kroppsspråk och blickar. Dessa kommunikationssätt var vanligast i de båda grupperna men användes i olika stor utsträckning. Att texta hur man vill ha sex var vanligare bland singlar än personer i en relation.

Figur 3b. Att visa hur man vill ha sex under de senaste 12 mån andel per relationsstatus (n=9159 ). Procent. Flervalsfråga.

Enkätfråga: Om du under de senaste tolv månaderna har kommunicerat hur du vill ha sex med en person, hur gjorde du vanligtvis det? Välj de svarsalternativ som stämmer för dig.

Det fanns inga skillnader utifrån sexuell identitet i hur man kommunicerade hur man ville ha sex under de senaste tolv månaderna, med undantag för att främst homosexuella (24 procent), men även bisexuella (13 procent), män använde text i högre utsträckning än heterosexuella män (5 procent).

På frågan hur respondenterna kommunicerade att de inte ville ha sex, om det varit aktuellt under de senaste tolv månaderna, fick respondenterna ange hur de vanligtvis gjorde det med möjlighet att ange fler alternativ. För 31 procent av respondenterna hade detta inte varit aktuellt. Bland resten var verbal kommunikation vanligast: 49 procent angav att de sagt detta till den andra personen och 19 procent hade kommunicerat detta med kroppsspråk och blickar.

Män angav i högre utsträckning än kvinnor att det inte varit aktuellt att uttrycka att man inte vill ha sex – 40 procent jämfört med 23 procent för kvinnor. Heterosexuella män angav detta i högre utsträckning än homo- och bisexuella män. Kvinnor anger i mycket högre utsträckning än män att de visade att de inte ville ha sex med en person genom att säga det (61 respektive 38 procent), se figur 4.

Figur 4. Att kommunicera att man inte vill ha sex under de senaste 12 månaderna, andel per kön. (n=11187). Procent. Flervalsfråga.

Enkätfråga: Om du under de senaste 12 månaderna har kommunicerat att du inte ville ha sex med en person hur gjorde du vanligtvis det? Välj de svarsalternativ som stämmer för dig.

De som lever i en relation använde i högre utsträckning tal för att visa att de inte ville ha sex, 57 procent angav att de kommunicerat med tal att de inte vill ha sex under de senaste tolv månaderna. Motsvarande andel för singlar var 29 procent. De i relation använde också i högre utsträckning (20 procent) kroppsspråk och blickar än de som är singlar (13 procent).

Personer med eftergymnasial utbildning använde oftare (53 procent) tal för att visa att man inte vill ha sex under de senaste tolv månaderna, i jämförelse med de som endast avslutat grundskolan (41 procent) och gymnasieskolan (45 procent).

De flesta (41 procent) kommunicerade att de inte vill ha sex på ett visst sätt med tal under de senaste tolv månaderna, och näst vanligaste kommunikationssättet var med kroppsspråk och blickar (12 procent). Kvinnor använde tal i högre utsträckning, 52 procent i jämförelse med 30 procent av männen, se figur 5. Även kroppsspråk var vanligare för kvinnor, 16 procent jämfört med 9 procent av männen. Män angav i dubbelt så stor utsträckning som kvinnor att det inte varit aktuellt att kommunicera att de inte vill ha sex på ett visst sätt (37 respektive 18 procent).

Figur 5. Att kommunicera att man inte ville ha sex på ett visst sätt under de senaste tolv månaderna, andel per kön (n=9159). Procent. Flervalsfråga.

Enkätfråga: Om du under de senaste 12 månaderna har kommunicerat att du inte ville ha sex på ett visst sätt med en person, hur gjorde du vanligtvis det? Välj de svarsalternativ som stämmer för dig.

Med stigande utbildningsnivå ökade också benägenheten att kommunicera detta med tal, från 29 procent bland dem med endast grundskoleutbildning till 42 procent bland dem med eftergymnasial utbildning.

En fråga gällde hur respondenterna visste att den som de senast haft sex med ville ha sex, och 51 procent svarade att personen visade det genom kroppsspråk eller blickar, och 39 procent svarade att personen i fråga sa det till dem. Andra alternativ som exempelvis ledande frågor och svar och genom ljud, förekom dock i mindre utsträckning, se figur 6.

Figur 6. Hur man visste att den senaste sexpartnern ville ha sex. (n= 11187). Procent. Flervalsfråga.

Enkätfråga: Hur visste du att personen du senast hade sex med, ville ha sex med dig? Välj de alternativ som stämmer för dig.

Endast ett av alternativen gav könsskillnader. Kvinnor svarade i högre grad (56 procent) än män (46 procent) att de tolkade kroppsspråk och blickar för att förstå och avgöra att partnern ville ha sex.

Personer som lever i relation visste att deras partner ville ha sex genom att den andra personen sa det (43 procent) eller genom kroppsspråk och blickar (54 procent) i högre utsträckning än singlar (29 respektive 40 procent).

Med högre utbildningsnivå ökar andelen respondenter som använder tal och kroppsspråk och blickar för att bedöma om personen ville ha sex.

Tre fjärdedelar (75 procent) av respondenterna uppgav sig veta hur de helst vill ha sex. Fler kvinnor (77 procent) anser sig veta detta i jämförelse med män (73 procent). Bland de som svarade att det är olika beroende på situation och partner, totalt 21 procent, finns fler män än kvinnor (24 respektive 19 procent).

Relationsstatus påverkar huruvida man vet hur man vill ha sex eller inte. Totalt 81 procent av respondenterna som är i en relation uppgav att de vet hur de vill ha sex, jämfört med 54 procent av singlarna. Kön och utbildningsnivå påverkar inte detta signifikant.

För både män och kvinnor ökar andelen som vet hur de vill ha sex med stigande ålder. På motsvarande sätt minskar andelen som angav att det är olika beroende på vilken partner man har med stigande ålder, se figur 7.

Figur 7. Att veta hur man vill ha sex, andel per kön och åldersgrupp (n=11187 ). Procent.

Enkätfråga: Vet du hur du helst vill ha sex?

Det finns inga skillnader utifrån utbildningsnivå. Vad gäller sexuell identitet anger homo- och bisexuella i högre utsträckning att det beror på partner och situation hur de helst vill ha sex. Heterosexuella svarar i högre utsträckning att de vet hur de helst vill ha sex.

• En majoritet av respondenterna upplever att de har förmåga att kommunicera kring sex medan en tiondel av respondenterna inte tycker att kommunikationen fungerar.
• En tredjedel av respondenterna anser att kommunikationsförmågan inte påverkar hur de mår. En fjärdedel upplever att den får dem att må bättre och en fjärdedel att den får dem att bli säkrare i sexuella situationer.
• En tiondel upplever att de blir osäkra och stressade i sexuella situationer till följd av deras kommunikativa förmåga.
• Sex av tio känner sig ofta säkra på att de förstår om en person vill ha sex med dem. En fjärdedel angav att det beror på partnern och situationen. En mindre andel angav att de ofta känner att det är svårt att förstå.
• En tredjedel tror att de skulle må bättre om de fick hjälp med att utveckla sin kommunikationsförmåga, medan en tredjedel inte tror att det skulle hjälpa och resterande tredjedel menar att det är svårt att avgöra.
• Åtta av tio respondenter vet inte vart de skulle kunna vända sig för att få hjälp med kommunikation kring sexualitet.

De flesta respondenter bedömer att de har förmåga att kommunicera till en partner om, när och hur de vill ha sex (56 procent). En tiondel upplever att deras kommunikationsförmåga är för dålig och knappt en tredjedel upplever att förmågan varken är bra eller dålig. Det är signifikant fler kvinnor (59 procent) än män (53 procent) som anser att denna del av kommunikationen fungerar. I den yngre åldersgruppen (18–29 år) var det fler (65 procent) som angav att kommunikationen fungerar i jämförelse med de andra åldersgrupperna, se figur 8. Respondenternas utbildningsnivå påverkar inte den upplevda kommunikationsförmågan.

Figur 8. Upplevelsen av förmågan att kommunicera om, när och hur man vill ha sex, andel per ålder (n=11187). Procent.

Enkätfråga: Hur upplever du din förmåga att kommunicera till en partner om, när och hur du vill ha sex?

Kommunikationsförmågan påverkas av respondenterna relationsstatus, där de som är i en relation i högre utsträckning upplever att kommunikationen fungerar (59 procent) jämfört med singlar (47 procent). Inga signifikanta skillnader identifierades utifrån sexuell identitet.

En betydande del av respondenterna upplever att den kommunikativa förmågan påverkar dem på olika sätt men de flesta, omkring 29 procent, anser att den inte påverkar hur de mår, se figur 9. Totalt en tiondel (11 procent) upplever att de blir osäkra och stressade i sexuella situationer till följd av deras kommunikativa förmåga.

Figur 9. Att påverkas av förmågan att kommunicera kring sex (n=11187). Procent. Flervalsfråga.

Enkätfråga: Påverkas du av din förmåga att kommunicera kring sex? Välj det eller de svarsalternativ som stämmer för dig.

Av de som uppger att deras förmåga att kommunicera inte fungerar anger 44 procent att de blir stressade i sexuella situationer och 21 procent anger att det får dem att må dåligt i allmänhet.

Som figur 10 visar finns det vissa skillnader mellan åldersgrupperna. Yngre kvinnor anger i högre utsträckning att kommunikationsförmågan gör dem säkrare i sexuella situationer, men den andelen blir signifikant mindre i de äldre åldersgrupperna. På motsvarande sätt angav de yngre kvinnorna att de i mindre utsträckning påverkas av förmågan att kommunicera, och andelen ökar för varje åldersgrupp. Liknande tendenser kan ses även hos män, om än inte lika tydliga. Respondenternas utbildningsnivå eller sexuella identitet verkar inte påverka den upplevda effekten av kommunikationsförmågan.

Figur 10. Hur den kommunikativa förmågan påverkar respondenten, andel per kön och åldersgrupp (n= 11187). Flervalsfråga. Procent.

Enkätfråga: Påverkas du av din förmåga att kommunicera kring sex? Välj det eller de svarsalternativ som stämmer för dig.

Personer som lever i en relation svarade i högre utsträckning än singlar att kommunikationsförmågan får dem att må bra i allmänhet (26 respektive 14 procent) eller gör dem säkrare i sexuella situationer (25 respektive 21 procent).

Totalt 61 procent av respondenterna känner sig ofta säkra på att de förstår om en person vill ha sex med dem. Enligt 26 procent beror det på partnern och situationen, medan 6 procent tycker att det ofta är svårt att förstå och att de blir osäkra, och 7 procent inte vet hur de ska bedöma sin förmåga att förstå detta.

Kvinnor angav i högre utsträckning att de är säkra och tycker att det är lätt att förstå om någon vill ha sex med dem. Män angav i högre grad att det handlar om partnern och situationen, och att det är svårt att förstå, se figur 11a.

Figur 11a. Upplevelse av förmågan att förstå om någon vill ha sex, andel per kön (n=11187). Procent.

Enkätfråga: Hur uppfattar du din förmåga att förstå om någon vill ha sex med dig?

Det finns inga stora skillnader utifrån ålder, men andelen som säkert förstår minskar något bland kvinnor i äldre åldersgrupper, se figur 11b.

Figur 11b. Upplevelse av förmågan att förstå om någon vill ha sex, andel per kön och åldersgrupp (n=11187). Procent.

Enkätfråga: Hur uppfattar du din förmåga att förstå om någon vill ha sex med dig?

Med högre utbildningsnivå ökar andelen som känner sig säkra på att förstå om en annan person vill ha sex.

Personer i relationer är säkrare än singlar (67 respektive 41 procent) när det gäller att förstå om någon vill ha sex med dem. Singlar angav i högre utsträckning att det beror på situation och partner (40 procent, jämfört med 22 procent bland personer i en relation). Dubbelt så stor andel singlar (10 procent) i jämförelse med de i relation angav också att det är svårt att förstå om den andre vill ha sex.

Det finns vissa skillnader när det gäller sexuell identitet och förmågan förstå om en person vill ha sex. Homosexuella kvinnor angav i lägre grad att de oftast är säkra och förstår (53 procent), i jämförelse med bisexuella (66 procent) och heterosexuella kvinnor (70 procent). Mönstret ser annorlunda ut hos män, där homosexuella män i högre utsträckning angav att de säkra och förstår (60 procent) i jämförelse med heterosexuella (53 procent) och bisexuella män (48 procent).

En fråga gällde om hjälp från andra att utveckla kommunikationsförmågan skulle kunna göra att man mår bättre. En tredjedel (32 procent) tror att det skulle få dem att må bättre, medan en tredjedel (34 procent) inte tror att det skulle hjälpa och en tredjedel menar att det är svårt att avgöra (34 procent). Det finns inga tydliga skillnader mellan kvinnor och män på populationsnivå, men uppdelat på ålder är det signifikant vanligare (43 procent) bland personer i åldern 18–29 år, oavsett kön, att tro att de skulle må bättre om de fick hjälp med kommunikationen. Motsvarande andel var 35 procent bland personer 30–44 år och 24 procent för personer 45–64 år. Bland kvinnor i åldern 18–29 år tror hälften att sådan hjälp skulle få dem att må bättre (49 procent). Denna andel sjunker för varje åldersgrupp (34 respektive 21 procent) samtidigt som de som anser att det troligen inte skulle hjälpa ökar. En liknande tendens kan ses även hos män i olika åldersgrupper men inte lika tydligt.

Personer med eftergymnasial utbildning tror i högre utsträckning att de skulle må bättre om de fick hjälp att utveckla sin kommunikationsförmåga (31 procent). Motsvarande andelar för dem med avslutad grundskola är 20 procent, och 27 procent för dem med gymnasial utbildning.

Relationsstatus påverkar synen på om hjälp med kommunikationsförmågan skulle påverka välmåendet. Av de som är singlar tror 37 procent att de skulle må bättre om de fick hjälp att utveckla sin kommunikationsförmåga, jämfört med 30 procent av de som lever i en relation.

Bisexuella personer tror i högre utsträckning (50 procent) att de skulle må bättre om de fick hjälp, jämfört med heterosexuella (31 procent) och homosexuella (34 procent).

Av de som tror att hjälp med kommunikationen skulle få dem att må bättre upplever nästan hälften att deras förmåga redan fungerar. En femtedel av de som vill ha hjälp att utveckla sin kommunikation har också angett att deras kommunikationsförmåga inte fungerar.

En klar majoritet, nästan 77 procent, av respondenterna vet inte vart de skulle kunna vända sig för att få hjälp med kommunikation kring sexualitet. Det är signifikant fler kvinnor (27 procent) än män (20 procent) som vet vart de skulle kunna vända sig. Kvinnor i den äldre åldersgruppen (45–64 år) vet i störst utsträckning vart de kan vända sig. Inga signifikanta skillnader sågs utifrån utbildningsnivå, sexuell identitet eller relationsstatus för denna kunskap.

• 15 procent av respondenterna har vid ett eller flera tillfällen försökt påverka någon att ha sex. Tre av fyra uppgav att detta aldrig har hänt medan 9 procent har angett att de inte vet om de har försökt att påverka någon.
• Män har i högre utsträckning försökt påverka någon att ha sex en eller flera gånger och är också i något högre grad osäkra på om det har hänt.
• Hälften av respondenterna har gått med på att ha sex en eller flera gånger fast de egentligen inte ville. Andelen bland kvinnor är nästan dubbelt så stor som bland män.
• Fler bisexuella kvinnor, i jämförelse med övriga kvinnor, har vid ett eller flera tillfällen gått med på att ha sex fast de egentligen inte ville.
• Homo- och bisexuella män angav i högre grad än heterosexuella män att de gått med på att ha sex fast de egentligen inte ville.
• Det finns olika anledningar till att man gått med på att ha sex fast man egentligen inte ville, bland annat att man gjorde det för partnerns skull, för relationens skull eller på grund av förväntningar. Kvinnor angav dessa motiv i högre utsträckning än män.
• En tredjedel av respondenterna har någon gång avbrutit pågående sex för att de inte längre ville ha sex. Andelen är signifikant större bland kvinnor än bland män.
• Män i allmänhet, och heterosexuella män i synnerhet, angav i högre utsträckning att det inte varit aktuellt att avbryta sex.

En fråga gällde om respondenten någon gång försökt att påverka någon att ha sex, även om personen sagt eller visat att den inte vill, och 76 procent svarade att det aldrig har hänt. Drygt 6 procent angav att det hänt någon gång och knappt 9 procent att det hänt flera gånger. En lika stor andel angav också att de inte vet om de försökt att påverka någon.

Figur 12 visar att det finns tydliga könsskillnader mellan män och kvinnor i denna fråga. Totalt 83 procent av kvinnorna angav att de inte försökt påverka någon att ha sex med dem, medan motsvarande andel för män är 69 procent. Män angav också i högre utsträckning att de inte vet, eller att de har försökt påverka någon, en eller flera gånger. Det finns inga tydliga mönster vad gäller ålder, utbildningsnivå eller sexuell identitet. Eftersom frågan handlar om livstidsprevalens är det inte relevant att göra en analys utifrån nuvarande relationsstatus.

Figur 12. Att ha försökt påverka någon att ha sex någon gång, andel per kön (n=11187). Procent.

Enkätfråga: Har du någon gång försökt att påverka någon att ha sex med dig, även om personen har sagt eller visat att den inte vill?

Nästan hälften av respondenterna (48 procent) har en eller flera gånger gått med på att ha sex fast de egentligen inte ville; 3 procent vet inte om detta har hänt och övriga respondenter angav att det inte har hänt (49 procent).

Könsskillnaderna är tydliga, se figur 13a. Totalt 63 procent av kvinnorna svarade att detta har skett en eller flera gånger jämfört med 34 procent av männen. Precis det motsatta förhållandet gäller när man ser till de som svarade nej på denna fråga, 63 procent män respektive 35 procent kvinnor.

Figur 13a. Att någon gång gå med på att ha sex fast men egentligen inte vill, andel per kön (n=11187). Procent.

Enkätfråga: Har du någon gång gått med på att ha sex med någon fast du egentligen inte ville?

Det finns få signifikanta skillnader utifrån ålder men kvinnor i den äldsta åldersgruppen (45–64 år) angav i lägre utsträckning att det hänt flera gånger (se figur 13b). Män i motsvarande åldersgrupp angav också i lägre utsträckning att det skett en eller flera gånger, och det är en högre andel som svarade nej på denna fråga.

Figur 13b. Att gå med på att ha sex fast men egentligen inte vill, andel per kön och åldersgrupp (n=11187). Procent.

Enkätfråga: Har du någon gång gått med på att ha sex med någon fast du egentligen inte ville?

Av de bisexuella kvinnorna har 80 procent gått med på att ha sex en eller flera gånger fast de egentligen inte ville. Motsvarande andel bland homo- och heterosexuella kvinnor är 59 procent respektive 62 procent. Heterosexuella män angav i signifikant högre grad (64 procent) att de aldrig gått med på att ha sex fast de inte ville. Motsvarande andel är 47 procent för bisexuella och 50 procent för homosexuella män. Omvänt har 33 procent av de heterosexuella männen vid ett eller flera tillfällen gått med på att ha sex fast de egentligen inte ville, jämfört med 49 procent respektive 51 procent bland homo- och bisexuella, se figur 13c.

Figur 13c. Att gå med på att ha sex fast men egentligen inte vill, andel per kön och sexuell identitet (n=11187). Procent.

Enkätfråga: Har du någon gång gått med på att ha sex med någon fast du egentligen inte ville?

När det gäller utbildningsnivå har de med eftergymnasial utbildning i högre utsträckning gått med på att enstaka gånger ha sex trots att de inte ville (42 procent) i jämförelse med de som har gymnasial utbildning (37 procent). Totalt 47 procent av de med eftergymnasial utbildning och 52 procent av de med gymnasial utbildning angav att de aldrig gått med på att ha sex fast de egentligen inte ville.

På frågan om varför man gick med på att ha sex fast man egentligen inte ville svarade många att de gjorde det för partnerns skull (26 procent), för relationens skull (17 procent) eller på grund av förväntningar (11 procent). Andra svarade att de gick med på sex för att de behövde bekräftelse (5 procent), för att de kände att de inte kunde säga nej (6 procent) och för att de tänkte att konsekvenserna skulle blir för stora om de nekade (3 procent). Respondenterna kunde ange flera svarsalternativ, och om de haft sex flera gånger trots att de egentligen inte ville ombads de utgå från den senaste gången detta hände.

I de allra flesta fall genererade svarsalternativen tydliga könsskillnader, vilket illustreras i figur 14a. Det var vanligare bland kvinnor att ställa upp för partners eller för relationens skull. Det var även vanligare bland kvinnorna jämfört med männen att inte ha kunnat säga nej och att ställa upp för att konsekvenserna bedömdes bli för stora. Fler kvinnor än män angav också att de hade sex på grund av förväntningar eller ett behov av bekräftelse. En halv procent angav att de hade sex mot ersättning och där fanns inga tydliga könsskillnader.

Figur 14a. Varför hade man sex fast man egentligen inte ville, andel per kön bland de som en eller flera gånger gått med på sex (n=5332). Procent.

Enkätfråga: Varför gick du med på att ha sex fast du egentligen inte ville? Välj de svarsalternativ som gäller för dig. Om det har hänt flera gånger ber vi dig svara utifrån den senaste gången.

Det finns tendenser som pekar på att kvinnor i den yngsta åldersgruppen (18 – 29 år) i något högre utsträckning haft sex trots att de egentligen inte ville på grund av förväntningar eller bekräftelsebehov, för att de känt att de inte kunnat säga nej eller bedömt konsekvenserna som för stora. Det finns också tendenser att män och kvinnor i den mellersta åldersgruppen (30–44 år) i högre utsträckning haft sex trots att de egentligen inte vill för partnerns eller relationens skull. Med högre utbildningsnivå ökar andelen som haft sex för relationens eller partnerns skull.

Den vanligaste orsaken till att man gått med på att ha sex var för relationens eller för sin partners skull, oavsett nuvarande relationsstatus. Dessa anledningar var dock signifikant vanligare bland dem som lever i en relation, eftersom 29 procent gjorde det för partnern och 19 procent för relationen. Motsvarande andelar bland singlar var 17 procent respektive 13 procent.

När det gäller sexuell identitet finns det tendenser till att bisexuella kvinnor oftare än övriga kvinnor känner att de inte kan säga nej, bedömer konsekvenserna som för stora, menar att förväntningarna får dem att ha sex, att de behövde bekräftelsen eller att de hade sex för sin partners eller relationens skull. De svarade också i högre utsträckning annat på frågan. Homosexuella män tenderar oftare än andra män att ha sex för bekräftelsen eller på grund av förväntningar. Homo- och bisexuella män angav i större utsträckning än heterosexuella män att de inte kunnat säga nej. Bisexuella män har i något högre omfattning haft sex för partnerns eller relationens skull. Se figur 14b och 14c.

Figur 14b. Varför hade man sex fast man egentligen inte ville, andel per kön (kvinnor) och sexuell identitet (n=5332). Procent.

Enkätfråga: Varför gick du med på att ha sex fast du egentligen inte ville. Välj de svarsalternativ som gäller för dig. Om det har hänt flera gånger ber vi dig svara utifrån den senaste gången.

Figur 14c. Varför hade man sex fast man egentligen inte ville, andel per kön (män) och sexuell identitet (n=5332). Procent.

Enkätfråga: Varför gick du med på att ha sex fast du egentligen inte ville. Välj de svarsalternativ som gäller för dig. Om det har hänt flera gånger ber vi dig svara utifrån den senaste gången.

Det fanns ett öppet svarsalternativ, annat, som knappt 2 procent av respondenterna valde att fylla i. Av de som svarade annat uppgav flest att de gått med på att ha sex för att väcka lusten och för att ”komma igång” efterhand, och runt var tionde uppgav vardera att det handlade om alkohol- eller drogpåverkan, tjatsex, tvång eller våld, om att ställa upp eller om att de var unga och osäkra. Knappt var tionde av de som lämnade ett frisvar uppgav att de ville bli gravida.

Att ha gått med på att ha sex trots att man egentligen inte ville kan påverka personer på olika sätt. Totalt 57 procent angav att det inte påverkat deras välmående, 23 procent att de mådde dåligt under en kortare period och 9 procent att de påverkat dem under en längre period. 4 procent angav i stället att de fått dem att mått bra under en kortare eller längre period. Kvinnor angav i högre utsträckning än män att det fått dem att må dåligt under en kortare eller längre period (40 respektive 18 procent).

Drygt 35 procent av respondenterna har någon gång avbrutit pågående sex för att de inte längre ville ha sex. För hälften av respondenterna (50 procent) har detta aldrig varit aktuellt och 8 procent angav att de övervägt att avbryta pågående sex, men inte gjort det, medan 3 procent har velat avbryta men av någon anledning inte kunnat. Det är signifikant många fler kvinnor (43 procent) än män (28 procent) som har avbrutit pågående sex, och något fler som övervägt att avbryta eller velat men inte kunnat. Betydligt fler män (60 procent) än kvinnor (40 procent) angav att detta aldrig varit aktuellt.

Figur 15 visar att det är vanligare att ha avbrutit pågående sex ju yngre man är. För kvinnor är dessa skillnader signifikanta: 55 procent av kvinnorna i åldern 18–29 år har avbrutit sex jämfört med 46 respektive 35 procent för de två övriga åldersgrupperna. På omvänt sätt ökar andelen kvinnor som angav att det aldrig varit aktuellt med åldern, från 26 upp till 50 procent. En liknande tendens kan ses hos män i motsvarande åldrar, men skillnaden är inte signifikant eller lika markant som hos kvinnor. Bland de äldsta männen angav dock fler än i andra åldersgrupper att det inte varit aktuellt att avbryta sex någon gång.

Figur 15. Att någon gång ha avbrutit pågående sex, andel per kön och åldersgrupp (n=11187). Procent.

Enkätfråga: Har du någon gång avbrutit pågående sex med en person för att du inte längre vill ha sex?

Homo- och bisexuella män har i signifikant högre utsträckning avbrutit sex i jämförelse med heterosexuella män. För kvinnor finns liknande mönster och främst skillnader mellan bisexuella och heterosexuella kvinnor. Heterosexuella män angav i signifikant högre utsträckning att det inte varit aktuellt att avbryta pågående sex och har i lägre utsträckning övervägt det jämfört med övriga männen.

Att avbryta sex kan påverka personens välbefinnande. Det vanligaste svaret var att det inte påverkade hur personen mår (48 procent) men 25 procent angav att det fått dem att må dåligt under en kortare period och 13 procent angav att det fått dem att må bättre. Fler kvinnor än män angav att de mått bra av att avbryta sex (15 procent respektive 10 procent).

Denna rapport redogör för hur respondenterna kommunicerar om och hur de vill ha sex, hur de ser på sin kommunikationsförmåga och hur det eventuellt påverkar deras välmående. Det finns både likheter och skillnader i sätten att kommunicera beroende på kön, ålder, relationsstatus, utbildning och sexuell identitet.

Majoriteten tycker sig ha en fungerande kommunikationsförmåga, men skillnader finns utifrån bland annat kön, ålder och relationsstatus. För de flesta har detta ingen eller positiv inverkan på välmåendet, men en mindre grupp respondenter uppger att deras välmående påverkas negativt av deras bristande kommunikationsförmåga.

Rapporten redogör också för situationer där sexuell kommunikation bör ha varit central, såsom att avbryta pågående sex och att gå med på sex fast man egentligen inte vill. Resultaten visar att dessa erfarenheter är vanliga bland respondenterna, och för kvinnor är dessa erfarenheter betydligt vanligare än för män.

I denna undersökning är ord, kroppsspråk och blickar de vanligaste sätten för att visa att man vill ha sex. I en amerikansk studie på unga personer i heterosexuella relationer (7) fann man att icke-verbala kommunikationssätt var vanligast, såsom fysisk närhet, kyssar eller kramar eller att ta av sig kläderna. I denna studie kan kroppsspråk och blickar räknas som denna form av icke-verbala kommunikation. Varannan respondent i denna studie angav att de oftast uttrycker med tal att de vill ha sex. Personer i en relation använder både tal och kroppsspråk som sitt främsta kommunikationssätt, liksom i den amerikanska studien (7).

Hickman med flera (5) undersökte vilka signaler unga heterosexuella män och kvinnor använder för att visa samtycke i sexuella situationer, och rapporterade att män och kvinnor lika ofta visade att de samtycker till en sexuell handling genom vad författarna kallar ”ingen respons”. Ingen respons omfattade strategier såsom att inte stoppa när någon initierar sex, att inte stoppa den andra personens fysiska närhet i form av kyssar och beröring, att inte säga ”nej” och att låta den andra personen ta av en kläderna. I vår undersökning visade respondenterna att de ville ha sex, sett till det senaste sextillfället, främst genom kroppsspråk och blickar. Men verbal kommunikation och ledande frågor eller ledande svar var också vanligt förekommande. När respondenterna tillfrågades hur de visste att en person ville ha sex med dem, vid senaste sextillfället, angav de flesta att de dragit den slutsatsen genom den andra personens kroppsspråk eller blickar, genom verbal kommunikation och genom ledande frågor eller svar. Dessa resultat visar att samma kommunikationsstrategier används för att visa att man vill ha sex och för att veta att någon annan vill ha sex med en själv, vilket också visades tidigare i en studie bland unga heterosexuella par (7). Att man tolkar och visar att man är intresserad av sex på samma sätt i det sexuella mötet bör minska risken för missförstånd.

Kvinnor litar i högre grad än män på kroppsspråk och blickar som tecken på att den andra personen vill ha sex. En tidigare studie hittade dock få skillnader mellan kvinnor och män vad gäller vilka strategier man använder för att kommunicera att man vill ha sex (5). Enligt Brottsoffersmyndighetens undersökning om attityderna till den nya sexualbrottslagstiftningen angav majoriteten av respondenterna att de vet att en annan person vill ha sex med dem genom att den personen säger det. Andra signaler förekom också, men svarsalternativen är inte desamma som i den här undersökningen. Exempelvis svarade en fjärdedel att de tolkar att en annan person vill ha sex med dem genom att personen ligger naken bredvid (19).

När det gällde att inte vilja ha sex eller inte vilja ha sex på ett visst sätt, använde de flesta det talade ordet för att förmedla detta, men kvinnor använder signifikant oftare ett verbalt uttryck än män. Bland männen svarade betydligt fler att detta inte var relevant (att kommunicera att man inte vill ha sex eller inte vill ha det på ett visst sätt). En tidigare studie om kommunikationsstrategier och möjliga könsskillnader bland collegestudenter i USA fann också att kvinnor oftare använde verbala kommunikationssätt för att uttrycka sexuellt samtycke eller uteblivit samtycke jämfört med män (22). Dessa skillnader mellan könen kan delvis förklaras med dominerade normativa diskurser och sexuella skript som tillskriver kvinnor och män olika roller i sexuella situationer. Enligt teorin om sexuella skript är det oftast kvinnor som behöver ge samtycke medan män ”alltid vill ha sex” och därför inte behöver ge samtycke (6). Resultaten i SRHR2017 stärker det mönster vi fann här (20). Majoriteten av respondenterna i SRHR2017 rapporterade att de alltid eller oftast kan säga nej om de inte vill ha sex, men andelen var lägre bland män än bland kvinnor. Totalt uppgav en högre andel män att de aldrig eller sällan kan säga nej om de inte vill ha sex (20).

Personer med eftergymnasial utbildning använde i högre utsträckning fler direkta kommunikationssätt för att samtycka till sex eller förmedla att de inte ville ha sex under det senaste året. Högre utbildningsnivå korrelerade också med större säkerhet på sin förmåga att förstå om en annan person vill ha sex. Detta kan spegla att personer med eftergymnasial utbildning har högre grad av självbestämmande, högre tillit till sin egen förmåga och en högre medvetenhet om sina rättigheter, till exempel sexuella och reproduktiva rättigheter (23). Skillnader utifrån utbildningsnivå skulle också kunna bero på olika tolkningar av frågorna, olika reflektionsförmåga eller olika medvetenhet om vad som avses och efterfrågas.

I befolkningsstudien SRHR2017 (20) svarade majoriteten att de alltid eller oftast kan föreslå för en partner hur de vill ha sex, men andelen var högre bland kvinnor än män. I denna undersökning gällde frågan hur man kommunicerar hur man vill ha sex med en person. Resultaten visar att verbal kommunikation och kroppsspråk och blickar är de dominerande kommunikationssätten.

Enligt SRHR2017 kan majoriteten i befolkningen säga ifrån om en partner vill göra någonting man själv inte vill när man har sex. Kvinnor angav i högre utsträckning att de kan säga ifrån (20). I denna undersökning svarade respondenterna att de i första hand skulle använda tal för att förmedla att de inte ville ha sex på ett visst sätt, och kroppsspråk och blickar var det näst vanligaste svaret. Kvinnor angav fler kommunikationssätt än män när det gäller att uttrycka att de inte vill ha sex på ett visst sätt i jämförelse med män, vilket är i linje med resultaten i SRHR2017.

Majoriteten anser att de har förmågan att kommunicera till en partner om och hur man vill ha sex, och kvinnor i högre utsträckning än män. Dessa resultat överensstämmer delvis med tidigare resultat. En amerikansk studie som undersökte sexuella attityder, könsroller och sexual kommunikation visade att kvinnor i högre utsträckning än män rapporterade en bra sexuell kommunikationsförmåga. Samtidigt rapporterade kvinnor i samma studie mindre tro på sin egen förmåga att påverka deras partners sexuella beteende (sexual self efficacy) (24).

En tiondedel tycker inte att deras kommunikation fungerar, och nästan hälften av dem blir osäkra och stressade i sexuella relationer till följd av deras kommunikativa förmåga. De som anser sig ha bra kommunikationsförmåga rapporterar också i högre utsträckning att detta har positiv påverkan på måendet och gör att de känner sig säkrare i sexuella relationer. Majoriteten bedömer vidare att de har god förmåga att tolka om en person vill ha sex med dem, och även här svarade kvinnor i högre utsträckning att de är säkra på sin tolkningsförmåga. Dessa resultat kan också tolkas med hjälp av teorin om sexuella skript, där heterosexuella kvinnor förväntas vara den part som ska ge samtycke till mannen som i sin tur förväntas att initiera den sexuella aktiviteten (6). En tredjedel av respondenterna anger att deras tolkningsförmåga beror på partner och situation. Detta belyser att sexuell kommunikation och samtycke kan ta olika former och varierar i olika situationer, vilket visar att kommunikation och sexuellt samtycke kan vara komplext och kontextberoende.

Det är viktigt att kommunikationen är tydlig, inte minst när man inte vill ha sex. Då skulle en väl utvecklad kommunikativ förmåga kunna minska missförstånd eller att en person hamnar i en utsatt situation. Trots att en majoritet anser sig ha bra förmåga att kommunicera och tolka andra, samt anger varierande kommunikationssätt, vet vi att sexuella handlingar utan tydligt samtycke är ett fortsatt problem.

Vår studie visar att var tionde respondent blir stressad och osäker i sexuella situationer kopplat till deras kommunikationsförmåga. En tredjedel tror att de skulle må bättre om de fick hjälp med kommunikationsförmågan, men 77 procent av respondenterna vet inte vem de skulle kunna vända sig till. Det är signifikant fler kvinnor (27 procent) än män (20 procent) som vet vart de skulle kunna vända sig.

Nästan hälften av respondenterna har en eller flera gånger gått med på att ha sex fast de egentligen inte ville, och en tredjedel har någon gång avbrutit pågående sex för att de inte längre ville ha sex. Att ha gått med på att ha sex trots att man egentligen inte ville kan påverka personer på olika negativa sätt men en majoritet angav att det inte påverkat deras välmående. En fjärdedel uppgav att de mådde dåligt under en kortare period och en tiondel att det påverkat dem under en längre period.

Skillnader i hälsokonsekvenserna kan bero på anledningarna till att man gick med på sex. Enligt Impett och Peplau (13) finns olika skäl, till exempel för att bevara intimiteten i relationen, vilket kan ha positiv effekt på förhållandet. Andra anledningar är mer destruktiva och kan till exempel handla om att få bekräftelse, vilket kan ha negativa konsekvenser för personenens psykiska välmående (13). Resultaten i denna studie visar att kvinnor i högre utsträckning än män litar på sin tolkningsförmåga och sin kommunikationsförmåga och använder dessutom fler kommunikationssätt för att kommunicera att de vill ha sex, i jämförelse med män. Trots detta, rapporterar kvinnor i högre utsträckning än män att de har gått med på sex som de inte ville ha, och dubbelt så ofta att de haft sex fast de egentligen inte ville – för relationens och för sin partners skull.

Normativa könsroller kan påverka hur män och kvinnor ser på sexuella situationer, såsom när man går med på sex som man inte vill ha. Kvinnor i heterosexuella relationer kan förväntas ta större ansvar för relationen och för sin partners behov (13). Bisexuella kvinnor, har i högre utsträckning än övriga kvinnor, erfarenhet av att gå med på sex fast de egentligen inte ville. Tidigare resultat pekar på att bisexuella kvinnor oftare rapporterar sämre hälsoutfall jämfört med övriga kvinnor (25). Anledningarna bakom dessa ojämlikheter i hälsoutfall är inte helt klara men kan delvis förklaras med att bisexuella kvinnor är mer utsatta för minoritetsstress som resultat av diskriminering och stigmatisering (25).

Personer med eftergymnasial utbildning har i högre utsträckning gått med på att ha sex vid enstaka tillfällen, trots att hög utbildning har samband med fler direkta kommunikationssätt för att visa att man vill och inte vill ha sex, såsom tal. En möjlig förklaring till det är att personer med eftergymnasial utbildning är mer medvetna om sina (sexuell och reproduktiva) rättigheter och kan reflektera över sina sexuella erfarenheter på ett mer medvetet och kritiskt sätt.

Sexuell kommunikation kan få olika konsekvenser för personens välbefinnande, både kort- och långsiktigt. Studier som undersökt samband mellan sexuell kommunikation och hälsa eller välmående har oftast tittat på det i relation till sexuell nöjdhet och nöjdhet i relationen, och de visar att det finns ett positivt samband med bättre sexuell kommunikation och nöjdhet (26, 27). I denna studie har vi undersökt hur sexuell kommunikation påverkar individens hälsa och välbefinnandet, vilket sällan förekommer i liknande studier och begränsar jämförelsemöjligheterna. Denna studie visar dock att kommunikationsförmågan kan påverka det allmänna välmåendet och det sexuella välmåendet i synnerhet. Var fjärde respondent upplevde att deras kommunikationsförmåga gjorde att de mådde bra respektive blev säkrare i sexuella situationer medan var tionde respondent upplevde att förmågan gjorde att de kände stressade i sexuella situationer.

Ett problem med webbpaneler är att de inte kan företräda människor som av olika anledningar aldrig hamnar i en webbpanel, exempelvis personer som inte använder internet, som använder internet i lägre utsträckning än genomsnittet eller som inte har för vana att arbeta med eller privat använda exempelvis e-post (28). Novus anger att Sverigepanelen är riksrepresentativ när det gäller ålder, kön och region i åldersspannet 18–79 år, men representativiteten är mer oklar för andra aspekter såsom socioekonomisk status, sexuell identitet, etnicitet, födelseland och eventuell funktionsnedsättning. En annan begränsning är att de som deltar i Novus panel behöver kunna besvara enkäter på svenska. För att kompensera något för felaktigheter i representativiteten är panelen slumpmässigt rekryterad (man kan inte anmäla sig själv) och eventuella skevheter motverkas med att man drar ett urval på urvalet och resultaten därefter viktas. Dock kvarstår att vissa grupper inte är representerade i en webbpanel eftersom panelen sätts ihop utifrån ett begränsat antal variabler, och viljan att delta i en panel beror på många olika variabler som inte alla går att ta hänsyn till. Deltagarfrekvensen var dock hög i denna undersökning trots att ämnet kan uppfattas som privat och känsligt.

Vissa frågor i enkäten kan uppfattas som väldigt lika då bara ett enskilt ord (vanligtvis inte) utgör skillnad mellan två frågor (exempelvis 12 och 17, 16 och 18, se bilaga 1). Detta skulle kunna leda till att respondenterna missförstår frågan eller uppfattar frågan som en upprepning.

Flera av frågorna kräver att respondenten själv ska reflektera om och bedöma eventuella upplevda hälsokonsekvenser eller andra följder utifrån ett agerande eller i vissa fall, ett tänkt agerande. Detta kräver en ganska hög medvetenhet och förmåga till självreflektion. Det är viktigt att poängtera att det handlar om respondenternas självupplevda hälsa.

Relationsstatus påverkar i hög utsträckning hur respondenterna svarar. En del av dessa skillnader kan nog härledas till att respondenterna utgår ifrån sin nuvarande relationsstatus när de bedömer om kommunikationsförmåga fungerar eller inte, vilka kommunikationssätt de använder och hur de tolkar sin partner. Vi vet inte om svaren skulle blivit annorlunda om dessa personer levt eller inte levt i en relation vid enkätens genomförande, vi vet inte heller hur lång deras nuvarande relation har varit eller om de levde i en relation eller inte när det som efterfrågades ägde rum. Detta gör att resultaten utifrån relationsstatus bör tolkas med viss försiktighet.

Det finns problem med att använda utbildningsnivå som variabel på ett så pass brett åldersspann (18–64 år). Skillnader mellan olika utbildningsnivåer kan vara en återspegling av skillnader mellan åldersgrupper, t.ex. att de med förgymnasial utbildning är yngre. Analyserna av utbildningsnivå baseras endast på grupperna 30-44 år och 45-64 år för att minska påverkan utifrån ålder.

I den här enkäten ställdes några frågor med syftet att undersöka livstidsprevalens, det vill säga erfarenhet av detta någon gång under livet. Därför utformades frågorna som ’Har du någon gång…?’. Några resultat visar en konsekvent fallande trend utifrån ålder – trots att livstidsprevalensen i stället bör öka i en studie av detta slag, oavsett justering för dödlighet och andra effekter. Detta kan snarare bero på så kallade minnesfel eller glömska (som ofta ökar med åldern) och/eller andra minnesfel som till exempel beror på hur respondenter tenderar att återge eller tolka olika händelser (29, 30). Det här kan betyda att några av estimaten är underskattningar. Ett annat problem med frågor som syftar att undersöka livstidsprevalens är att de är svåra att sätta i relation med till exempel relationsstatus, utbildningsnivå och ålder, som är tidsberoende.

Alla sexuella handlingar ska vara frivilliga, och det är brottsligt att tvinga någon till sexuella handlingar mot hens vilja. Frivillighet och samtycke är en förutsättning för en god sexuell hälsa. Varje individ ska känna makt över den situation de befinner sig i, och de ska förstå och förhålla sig till omständigheterna och viljan hos de inblandade personerna. Att veta vad man vill och inte vill i en sexuell situation är viktigt för den sexuella hälsan. Den sexuella egenmakten ökar också om man kan uttrycka att och hur man vill eller inte vill ha sex samt kan tolka de andra som är inblandade i den sexuella situationen. Denna undersökning visar att sätten att uttrycka vad man vill och inte vill i en sexuell situation varierar utifrån kön, relationsstatus, utbildningsnivå, ålder och sexuell identitet och vilken situation man befinner sig i. Det behövs ökade kunskaper om hur maskulinitets- och femininitetsnormer samt andra maktstrukturer, såsom heteronormativitet, kring kön och sexualitet påverkar vår sexuella kommunikation. Vidare behövs kunskap om vilka konsekvenser bristande kommunikation kan leda till.

Ett normmedvetet perspektiv är nödvändigt för att förstå komplexiteten kring förväntningar, begränsningar och möjligheter som omger en sexuell situation utifrån kön, ålder, sexuell identitet, relationsstatus och så vidare, och förstå hur dessa kan påverka om, när, hur och vad vi kommunicerar. Denna studie visar till exempel att män i lägre utsträckning säger nej till att ha sex eller till att ha sex på ett visst sätt, och de har mer sällan gått med på sex eller avbrutit sex. Vilka förväntningar och normer styr detta? I ett hälsofrämjande arbete bör det ges möjlighet att samtala om dessa normstrukturer och diskutera hur de kan påverka människors möjlighet att kommunicera och skapa jämlika situationer där alla inblandande känner egenmakt.

Möjligheterna att få tillgång till samtal om sexuell kommunikation måste öka. Vilka arenor finns för att samtala om sexualitet, relationer, kommunikation och hälsa, och hur får den enskilda individen information om och tillgång till dessa? Vilka möjligheter finns inom hälso- och sjukvården, inom den frivilliga sektorn eller genom privata aktörer? Vilka professioner bör kunna ta dessa samtal och vilken kompetens krävs för detta arbete? Unga och unga vuxna skulle kunna få denna hjälp genom elevhälsan och på ungdomsmottagningen, och dessa samtal behöver möjliggöras och uppmuntras inom dessa verksamheter. För vuxna individer är inte arenorna lika självklara vilket kan förklara att så stor del av respondenterna inte vet var de skulle kunna vända sig.

Skolan är en viktig arena för hälsofrämjande arbete för unga och unga vuxna. I de obligatoriska och frivilliga skolformernas s arbete med jämställdhet, sexualitet och relationer måste eleverna ges möjlighet att reflektera, diskutera och samtala om till exempel relationer, ömsesidighet, frivillighet, sexuellt samtycke, utsatthet, gråzoner och betydelsen av en väl utvecklad förmåga att kommunicera kring sexualitet och relationer. I arbetet med att främja hälsa och förebygga ohälsa bör undervisningen, det övergripande värdegrundsarbetet och elevhälsans arbete komplettera varandra.

Det är viktigt att se på sexuell hälsa ur ett holistiskt perspektiv så att individerna även förstår synergierna mellan sexuell, fysisk och psykisk hälsa. Arbetet med att förbättra och främja den sexuella hälsan har stor betydelse ur ett livsperspektiv.

1. Graugaard C. Sexuality as a health-promoting factor - theoretical and clinical considerations. Nat Rev Urol. 2017;14(10):577-8.
2. Wellings K, Johnson AM. Framing sexual health research: adopting a broader perspective. The Lancet. 2013;382(9907):1759-62.
3. Starrs AM, Ezeh AC, Barker G, Basu A, Bertrand JT, Blum R, et al. Accelerate progress; sexual and reproductive health and rights for all: report of the Guttmacher Lancet Commission. The Lancet. 2018;391(10140):2642-92.
4. Brottsoffermyndigheten. Av fri vilja 2018 [citerad 15 mars 2019 ]. Hämtad från: https://www.frivilligtsex.se/
5. Hickman SE, Muehlenhard CL. "By the semi-mystical appearance of a condom": How young women and men communicate sexual consent in heterosexual situations. Journal of Sex Research. 1999;36(3):258-72.
6. Beres MA. ‘Spontaneous’ sexual consent: An analysis of sexual consent literature. Feminism & Psychology. 2007;17(1):93-108.
7. Vannier SA, O’Sullivan LF. Communicating interest in sex: Verbal and nonverbal initiation of sexual activity in young adults’ romantic dating relationships. Archives of Sexual Behavior. 2011;40(5):961-9.
8. Marcantonio TL, Jozkowski KN, Lo W-J. Beyond “Just Saying No”: A Preliminary Evaluation of Strategies College Students Use to Refuse Sexual Activity. Archives of sexual behavior. 2018;47(2):341-51.
9. Muehlenhard CL, Peterson ZD. III. Wanting and not wanting sex: The missing discourse of ambivalence. Feminism & Psychology. 2005;15(1):15-20.
10. Houts LA. But Was It Wanted?:Young Women's First Voluntary Sexual Intercourse. Journal of Family Issues. 2005;26(8):1082-102.
11. O'Sullivan LF, Allgeier ER. Feigning sexual desire: Consenting to unwanted sexual activity in heterosexual dating relationships. Journal of Sex Research. 1998;35(3):234-43.
12. Vannier SA, O'Sullivan LF. Sex without desire: Characteristics of occasions of sexual compliance in young adults' committed relationships. Journal of Sex Research. 2010;47(5):429-39.
13. Impett EA, Peplau LA. Sexual compliance: Gender, motivational, and relationship perspectives. Journal of sex research. 2003;40(1):87-100.
14. Katz J, Schneider ME. (Hetero) sexual compliance with unwanted casual sex: Associations with feelings about first sex and sexual self-perceptions. Sex Roles. 2015;72(9-10):451-61.
15. Byers ES, Heinlein L. Predicting initiations and refusals of sexual activities in married and cohabiting heterosexual couples. Journal of Sex Research. 1989;26(2):210-31.
16. Dworkin SL, O'Sullivan L. Actual versus desired initiation patterns among a sample of college men: Tapping disjunctures within traditional male sexual scripts. Journal of Sex Research. 2005;42(2):150-8.
17. O'Sullivan LF, Byers ES. College students’ incorporation of initiator and restrictor roles in sexual dating interactions. 1992;29(3):435-46.
18. Macdowall W, Gibson LJ, Tanton C, Mercer CH, Lewis R, Clifton S, et al. Lifetime prevalence, associated factors, and circumstances of non-volitional sex in women and men in Britain: findings from the third National Survey of Sexual Attitudes and Lifestyles (Natsal-3). The Lancet. 2013;382(9907):1845-55.
19. Kantar Sifo, Brottsoffermyndigheten, Matador Kommunikation. Nollmätning om ny frivillighetsbaserad lagstiftning 2018. 2018.
20. Folkhälsomyndigheten. Sex, relationer och egenmakt - resultat från befolkningsundersökningen SRHR2017.Folkhälsomyndigheten 2019.
21. Folkhälsomyndigheten. Sexualitet och hälsa bland unga i Sverige. UngKAB15- en studie om kunskap, attityder och beteende bland unga 16-29 år.Folkhälsomyndigheten 2017.
22. Jozkowski KN, Peterson ZD, Sanders SA, Dennis B, Reece M. Gender differences in heterosexual college students' conceptualizations and indicators of sexual consent: Implications for contemporary sexual assault prevention education. The Journal of Sex Research. 2014;51(8):904-16.
23. Fishbein M, Triandis H, Kanfer F. Factors influencing behavior and behavior change. Handbook of health psychology Mahwah, NJ: Lawrence Erlbaum, uppl2001. s. 3-17.
24. Greene K, Faulkner SL. Gender, Belief in the Sexual Double Standard, and Sexual Talk in Heterosexual Dating Relationships. Sex Roles. 2005;53(3):239-51.
25. Forte. Hälsa och livsvillkor bland hbtq-personer. Vad vet vi och vilka forskningsbehov finns? . Stockholm Forte 2018. Hämtad från: https://forte.se/app/uploads/2018/11/halsa-och-livsvillkor-bland-unga-hbtq-personer_webb.pdf
26. Mark KP, Jozkowski KN. The mediating role of sexual and nonsexual communication between relationship and sexual satisfaction in a sample of college-age heterosexual couples. Journal of Sex & Marital Therapy. 2013;39(5):410-27.
27. Montesi JL, Fauber RL, Gordon EA, Heimberg RG. The specific importance of communicating about sex to couples’ sexual and overall relationship satisfaction. Journal of Social and Personal Relationships. 2011;28(5):591-609.
28. Statistiska Centralbyrån. Undersökning från webbpanel-så fungerar det 2015. Hämtad från: https://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Undersokning-fran-webbpanel--sa-fungerar-det/
29. Streiner DL PS, Anthony J, Cairney J. . Has “lifetime prevalence” reached the end of its life? An examination of the concept. International journal of methods in psychiatric research. 2009;18(4):221-8.
30. Statistiska Centralbyrån. Frågor och svar om frågekonstruktion i enkät och intervjuundersökningar 2016. .

Webbenkät (PDF, 127 kB)