Testning för hiv

Alla som hivtestar sig bör erbjudas ett rådgivande samtal med information om själva testet och om hiv, dess överföringsvägar och hur man skyddar sig. Samtalet är tänkt att vara motiverande och lämna utrymme för reflektion. Det rådgivande samtalet är ett erbjudande, men det är inte obligatoriskt.

Det ska finnas möjlighet till anonym testning, och hivtestet ska, enligt Smittskyddslagen, alltid vara gratis för alla som vill testa sig. Man ska inte behöva förklara varför man vill testa sig. Alla som misstänker att de kan ha fått hiv är skyldiga att testa sig. Genom att rutinmässigt rekommendera hivtest vid vissa symtom eller sjukdomar, bidrar hälso- och sjukvårdspersonal till att avdramatisera hivtestet. Målet är att testet ska betraktas som vilken annan undersökning som helst.

Testmetoder

I Sverige används oftast ett blodprov som undersöker två saker:

• Hiv-antigen (p24): Ett protein som viruset bildar.
• Antikroppar (IgM och IgG): Kroppens försvar mot hiv.

Detta test kan vanligtvis visa resultat efter 2 veckor, och senast inom 6 veckor efter att en person kan ha utsatts för viruset.

Det finns även andra test, som till exempel:

• PCR-test: Undersöker virusets arvsmassa (hiv-RNA eller hiv-DNA).
• Test som bara letar efter hiv-antigen.

Dessa testmetoder används inte lika ofta för att ställa diagnos.

Test med snabbsvar

På vissa testmottagningar finns snabbsvarstest för hiv som ger svar direkt. De påvisar vanligen enbart antikroppar mot hiv. De har en längre fönsterperiod och rekommenderas därför inte om man det misstänkta expositionstillfället skett inom de senaste åtta veckorna. Vid positivt testresultat ska alltid nytt konfirmerande laboratorietest tas och laboratoriet bör få information om att ett snabbsvarstest visat positivt.

Ett positivt eller negativt svar

Om hivtestet är positivt har man rätt till psykosocialt stöd samt att få medicinska och praktiska råd för att kunna hantera och leva med infektionen, och för att inte utsätta andra för risk att få hiv. I de fall man har testat sig anonymt bryts anonymiteten i samband med ett positivt svar.

Om hivtestet är negativt kan det vara värdefullt att ha ett samtal med vårdpersonal om hur man i framtiden kan undvika en hivinfektion och andra sexuellt överförbara infektioner.

Smittspårning och olika former av informationskrav

När en hivinfektion har konstaterats görs alltid en smittspårning. Detta genomförs av behandlande läkare eller annan hälso- och sjukvårdspersonal med särskild kompetens för uppgiften, exempelvis en sjuksköterska eller kurator. Personen som lever med hiv är skyldig att efter bästa förmåga lämna uppgifter om hur hen kan ha fått viruset och om vilka andra som kan ha utsatts för det.

Den behandlande läkaren ska även ge personen som lever med hiv individuella förhållningsregler i syfte att minimera risken att infektionen förs vidare till andra. Vårdgivarens bemötande har stor betydelse för att personer som lever med hiv ska känna sig trygga och följa behandlingen på bästa sätt.

Alla personer med känd hivdiagnos har enligt Smittskyddslagen, skyldighet att minimera risken att hiv överförs till andra och att hålla regelbunden kontakt med sjukvården.