Tre personer med olika förutsättningar försöker se över ett staket för att se en fotbollsmatch. En lång vuxen som ser bra över staketet, ett barn som knappt kan kika över staketet, och en rullstolsburen person som inte kan se över staketet alls. Genom att hjälpa de kortare att se över staketet jämnas förutsättningarna ut.

Hälsan i befolkningen bör vara både god och jämlik. Det innebär att alla ska ha samma möjligheter till en god hälsa. Folkhälsoarbete syftar till att främja hälsan och förebygga sjukdomar i både riskgrupper och hela befolkningen. Här redogör vi för centrala begrepp inom folkhälsa, jämlik hälsa och folkhälsoarbete.

Folkhälsa är ett samlingsbegrepp för hela befolkningens hälsotillstånd. Det handlar alltså om både hälsa och ohälsa. Begreppet gäller både nivån, exempelvis medellivslängden i befolkningen, och fördelningen av hälsa, exempelvis medellivslängden i olika grupper i befolkningen. En god folkhälsa innebär att hälsan är så god och så jämlikt fördelad som möjligt bland olika grupper i samhället, enligt WHO.

Hälsan i befolkningen formas genom ett samspel av faktorer som individen själv bär på, som arv, men även livsvillkor, levnadsförhållanden och levnadsvanor. Folkhälsan påverkas också av politiska beslut, samhällets organisation och resurser, och individers förutsättningar att fatta beslut som gynnar hälsan och åldersstrukturen i befolkningen.

Mer om de olika faktorerna och hur de samspelar under hälsans bestämningsfaktorer.

Jämlik hälsa: Alla ska ha samma möjligheter till en god hälsa

Utgångspunkten i folkhälsopolitiken är att alla ska ha samma möjligheter till en god hälsa och ett långt liv. Folkhälsa handlar alltså inte bara om att befolkningens hälsa ska vara så god som möjligt, utan även om att den ska vara jämlikt fördelad mellan olika grupper i samhället.

Ojämlikhet i hälsa kan beskrivas som systematiska skillnader i hälsa mellan grupper med olika social position, uttryckt i till exempel utbildning, inkomst eller yrke. Jämlik hälsa är frånvaron av sådana skillnader. Diskrimineringsgrunderna kön, ålder, födelseland, sexuell läggning och funktionsnedsättning kan också vara orsaker till ojämlikhet i hälsa.

Ofta är människors hälsa sämre ju lägre social position de har. Detta stegvisa samband kallas för en social gradient i hälsa. Sambandet gör att grupper som är särskilt utsatta jämfört med övriga befolkningen, till exempel genom att befinna sig längst ned i den sociala hierarkin, ofta har flera samlade hälsoproblem.

Det beror på att personer med lägre social position oftare utsätts för många olika faktorer som kan inverka negativt på hälsan – sociala och fysiska faktorer samt levnadsvanor. Därför blir effekten av en faktor ofta starkare bland personer med låg social position. Grupper i särskilt utsatta situationer kan till exempel vara hbtq-personer, personer med vissa funktionsnedsättningar, migranter, nationella minoriteter, ensamstående föräldrar och personer som står utanför arbetsmarknaden. Det kan handla om ökad risk för ohälsa, eller sämre tillgång till samhällets utbud av vård och stöd. Ofta sammanfaller dessa tillstånd.

Ojämlikheten i hälsa uppstår till följd av att sociala grupper har olika tillgång till resurser som påverkar hälsan, såsom utbildning, arbete och försörjning. Skillnader i resurser leder till skillnader även i:

  • risk för ohälsa
  • mottaglighet för och motståndskraft mot ohälsa
  • sociala och ekonomiska konsekvenser av ohälsa.

De olika resurserna är sammankopplade, förstärker varandra och samspelar genom hela livet. Hälsa är därmed både en förutsättning för och ett resultat av andra viktiga resurser. Med mer jämlika livsvillkor och resurser blir också hälsan mer jämlik.

Insatser bör riktas till alla med särskild hänsyn till utsatta grupper

Insatser för att förbättra hälsan bör vara universella, det vill säga riktade till hela befolkningen. Samtidigt bör de vara proportionella till de behov som finns i utsatta grupper. Det kallas proportionell universalism.

Åtgärderna bör alltså anpassas så att de tar särskild hänsyn till grupper med låg socioekonomisk position och andra utsatta grupper. Det gäller både åtgärdernas omfattning och utformning. På så sätt kan man minska den sociala gradienten i hälsa och samtidigt hjälpa de särskilt utsatta.

Vad är folkhälsoarbete?

Folkhälsoarbete är ett målinriktat och organiserat arbete för att främja hälsa och förebygga sjukdom, som kan bedrivas på många olika arenor.

I filmen, Så skapas en god folkhälsa, kan du se olika exempel.

Ett viktigt syfte är att minska ojämlikheten i hälsa.

Folkhälsoarbetet består av två, kompletterande delar:

  • Hälsofrämjande arbete (promotion) syftar till att främja hälsa och stärka eller bibehålla människors fysiska, psykiska och sociala välbefinnande. Detta genom att stärka tilltron till den egna förmågan och öka kontrollen över den egna hälsan.
  • Sjukdomsförebyggande arbete (prevention) syftar till att minska risken för uppkomst av sjukdom, skada, fysiska, psykiska eller sociala problem, och att förhindra återinsjuknande eller genom tidig upptäckt förhindra att sjukdom utvecklas.

Båda insatserna kan riktas till individer, grupper eller hela befolkningen, antingen generellt eller till olika riskgrupper. Insatserna kan även riktas mot livsvillkor eller de arenor där människor lever och verkar. Målet är att skapa sammanhang och miljöer som främjar god och jämlik hälsa och som ger individen förutsättningar att ta ansvar för sin hälsa.

Hälsofrämjande hälso- och sjukvård arbetar brett mot en god folkhälsa

Hälsofrämjande hälso- och sjukvård är en proaktiv verksamhet som utvecklar och integrerar förebyggande och hälsofrämjande insatser i vården. Det kan även innebära befolkningsinriktade insatser och samverkan med lokalsamhället. Hälsofrämjande hälso- och sjukvård syftar också till att skapa en mer hälsofrämjande arbetsmiljö för medarbetarna. Målet är att förstärka vårdens insatser för en god och jämlik hälsa genom helhetssyn i alla verksamheter och uppföljning av resultat i form av vunnen hälsa för patienter, medarbetare och befolkning.

Exempel på insatser är vaccinationer, rådgivande samtal om levnadsvanor till patienter och riktade hälsosamtal till befolkningsgrupper. Därtill barnhälsovård och personcentrerade möten som stärker patientens tilltro till sin förmåga samt en arbetsmiljö och vårdmiljö som främjar hälsa.