Bild. Illustration av att folkhälsoarbete måste ta hänsyn till människors olika förutsättningar.

Gör jämlikt innebär inte att fokusera på lika till alla. Vi har alla olika förutsättningar. Bilden visar på vikten av att alla ska erbjudas generella insatser men de ska vara anpassade och utformade så att motsvarar olika människors och gruppers behov.

Hälsan i befolkningen bör vara både god och jämlik. Det innebär att alla ska ha samma möjligheter till en god hälsa. Folkhälsoarbete syftar till att främja hälsan och förebygga sjukdomar i både riskgrupper och hela befolkningen. Här redogör vi för centrala begrepp inom folkhälsa, jämlik hälsa och folkhälsoarbete.

Folkhälsa är ett samlingsbegrepp för hela befolkningens hälsotillstånd. Det handlar alltså om både hälsa och ohälsa. Begreppet gäller både nivån, exempelvis medellivslängden i befolkningen, och fördelningen av hälsa, exempelvis medellivslängden i olika grupper i befolkningen. En god folkhälsa innebär att hälsan är så god och så jämlikt fördelad som möjligt bland olika grupper i samhället, enligt WHO.

Hälsan i befolkningen formas genom ett samspel av faktorer som individen själv bär på, som arv, men även livsvillkor, levnadsförhållanden och levnadsvanor. Folkhälsan påverkas också av politiska beslut, samhällets organisation och resurser, och individers förutsättningar att fatta beslut som gynnar hälsan och åldersstrukturen i befolkningen.

Mer om de olika faktorerna och hur de samspelar under hälsans bestämningsfaktorer.

Jämlik hälsa: Alla ska ha samma möjligheter till en god hälsa

Utgångspunkten i folkhälsopolitiken är att alla ska ha samma möjligheter till en god och jämlik hälsa och ett långt liv. Folkhälsa handlar alltså inte bara om att befolkningens hälsa ska vara så god som möjligt, utan även om att den ska vara jämlikt fördelad mellan olika grupper i samhället.

I den filmade presentationen "Jämlikhet i hälsa" kan du lära dig mer om vad jämlik hälsa är och varför det är viktigt.

Film: Jämlikhet i hälsa

Ojämlikhet i hälsa kan beskrivas som systematiska skillnader i hälsa mellan grupper med olika social position, uttryckt i till exempel utbildning, inkomst eller yrke. Jämlik hälsa är frånvaron av sådana skillnader. Diskrimineringsgrunder (kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder) kan också vara orsaker till ojämlikhet i hälsa.

Ofta är människors hälsa sämre ju lägre social position de har. Detta stegvisa samband kallas för en social gradient i hälsa. Sambandet gör att grupper som är särskilt utsatta jämfört med övriga befolkningen, till exempel genom att befinna sig längst ned i den sociala hierarkin, ofta har flera samlade hälsoproblem.

Det beror på att personer med lägre social position oftare utsätts för många olika faktorer som kan inverka negativt på hälsan – sociala och fysiska faktorer samt levnadsvanor. Därför blir effekten av en faktor ofta starkare bland personer med låg social position. Grupper i särskilt utsatta situationer kan till exempel vara hbtq-personer, personer med vissa funktionsnedsättningar, migranter, nationella minoriteter, ensamstående föräldrar och personer som står utanför arbetsmarknaden. Det kan handla om ökad risk för ohälsa, eller sämre tillgång till samhällets utbud av vård och stöd. Ofta sammanfaller dessa tillstånd.

Ojämlikheten i hälsa uppstår till följd av att sociala grupper har olika tillgång till resurser som påverkar hälsan, såsom utbildning, arbete och försörjning. Skillnader i resurser leder till skillnader även i:

  • risk för ohälsa
  • mottaglighet för och motståndskraft mot ohälsa
  • sociala och ekonomiska konsekvenser av ohälsa.

De olika resurserna är sammankopplade, förstärker varandra och samspelar genom hela livet. Hälsa är därmed både en förutsättning för och ett resultat av andra viktiga resurser. Med mer jämlika livsvillkor och resurser blir också hälsan mer jämlik.

Läs mer om våra analyser av jämlik hälsa och hälsan i vissa grupper.

Insatser bör riktas till alla med särskild hänsyn till utsatta grupper

Insatser för att förbättra hälsan bör vara universella, det vill säga riktade till hela befolkningen. Samtidigt bör de vara proportionella till de behov som finns i utsatta grupper. Det kallas proportionell universalism.

Åtgärderna bör alltså anpassas så att de tar särskild hänsyn till grupper med låg socioekonomisk position och andra utsatta grupper. Det gäller både åtgärdernas omfattning och utformning. På så sätt kan man minska den sociala gradienten i hälsa och samtidigt hjälpa de särskilt utsatta.

Vad är folkhälsoarbete?

Folkhälsoarbete är ett målinriktat och organiserat arbete för att främja hälsa och förebygga sjukdom, som kan bedrivas på många olika arenor.

I filmen, Så skapas en god folkhälsa, kan du se olika exempel.

Ett viktigt syfte är att minska ojämlikheten i hälsa.

Folkhälsoarbetet består av två, kompletterande delar:

  • Hälsofrämjande arbete (promotion) syftar till att främja hälsa och stärka eller bibehålla människors fysiska, psykiska och sociala välbefinnande. Detta genom att stärka tilltron till den egna förmågan och öka kontrollen över den egna hälsan.
  • Sjukdomsförebyggande arbete (prevention) syftar till att minska risken för uppkomst av sjukdom, skada, fysiska, psykiska eller sociala problem, och att förhindra återinsjuknande eller genom tidig upptäckt förhindra att sjukdom utvecklas.

Båda insatserna kan riktas till individer, grupper eller hela befolkningen, antingen generellt eller till olika riskgrupper. Insatserna kan även riktas mot livsvillkor eller de arenor där människor lever och verkar. Målet är att skapa sammanhang och miljöer som främjar god och jämlik hälsa och som ger individen förutsättningar att ta ansvar för sin hälsa.

Det hälsofrämjande perspektivet

Världshälsoorganisationen (WHO) har haft en ledande roll i framväxten av det hälsofrämjande perspektivet, inte minst genom globala hälsokonferenser och strategiska beslut. Den första internationella konferensen om hälsofrämjande insatser hölls i Ottawa 1986 och resulterade i det så kallade Ottawamanifestet.

Med Ottawamanifestet förändrades perspektivet på folkhälsoarbete, som tidigare främst varit inriktat på sjukdomsförebyggande insatser inom hälso- och sjukvården. Det hälsofrämjande arbetet handlade i stället om att lyfta betydelsen av livsvillkor och samhällsarenor som stödjande miljöer och hälsofrämjande resurser. I Ottawamanifestet uttrycks det på följande sätt: ”Health is created and lived by people within the settings of their everyday life: where they learn, work, play and love” (WHO 1986). Det är dessa livsområden och samhällsarenor, till exempel bostaden, skolan, arbetsplatsen och grannskapet där vi lever våra liv, som behöver utformas så att de främjar hälsan.

Sedan Ottawakonferensen 1986 har WHO genom återkommande globala konferenser om hälsofrämjande utvecklat ett antal principer och åtgärdsområden för att förtydliga vad hälsofrämjande arbete innebär. Det hälsofrämjande perspektivet har utvecklats på dessa globala konferenser, som successivt flyttat fram positionerna. Ett exempel är Sundsvallskonferensen 1991, som var den första nordiska konferensen. Den fokuserade på kopplingen mellan hälsa och stödjande miljöer genom olika samhällsarenor som till exempel skola, arbete, boende och närmiljö.

Ett annat exempel är Helsingforskonferensen 2013, som fokuserade på strategin Health in All Policies (HiAP). Strategin betonar att samverkan mellan olika sektorer påverkar hälsans bestämningsfaktorer, som utbildning, arbete, fritid, bostad, transporter och miljö. Därmed betonar HiAP att många sektorer måste involveras i frågor som rör folkhälsa.

Den tionde och senaste globala konferensen om hälsofrämjande hölls digitalt 2021 på temat välbefinnande, jämlikhet och hållbar utveckling.

Begreppen hälsa och hälsofrämjande

Hälsa definieras av WHO som ”ett tillstånd av fullständigt fysiskt, mentalt och socialt välbefinnande och inte enbart frånvaro av sjukdom” (WHO 1948). Det innebär att begreppet hälsa är flerdimensionellt. Enligt WHO är hälsofrämjande arbete den process som ger människor möjligheter att öka kontrollen över sin hälsa och att förbättra den. För att nå ett tillstånd av fullständigt fysiskt, mentalt och socialt välbefinnande, måste individen eller gruppen kunna identifiera sina strävanden och bli medveten om dem samt tillfredsställa sina behov och förändra eller bemästra miljön. Hälsan ska därför ses som en resurs i vardagslivet och inte som målet i tillvaron.

Förebyggande respektive hälsofrämjande arbete

Förebyggande arbete handlar om att med olika insatser undvika att något händer som påverkar hälsan negativt, det vill säga kan leda till olyckor eller sjukdom. För att undvika detta krävs kunskap om hur de viktigaste riskfaktorerna kan begränsas eller elimineras. Hälsofrämjande arbete handlar om att stärka skyddsfaktorer som kan gynna hälsan. För ett hälsofrämjande arbete krävs därför kunskap om skyddsfaktorer, exempelvis goda sociala relationer till familj och vänner och att vara fysiskt aktiv, som kan bidra till att hälsan bibehålls eller förbättras.

Ett hälsofrämjande förhållningssätt kännetecknas av ambitionen att identifiera och stärka individens egna resurser och att öka delaktighet och tilltro till den egna förmågan. Det kan handla om insatser på befolknings- och gruppnivå, men även om att stödja den enskilda individen att ta eget ansvar för sin hälsa. I det hälsofrämjande arbetet är det viktigt att se samspelet mellan individ och samhälle. Alla har ett ansvar för sin egen hälsa inom ramen för det beslutsutrymme som samhället erbjuder.

Det kan många gånger vara svårt att särskilja begreppen förebyggande och hälsofrämjande, som till stora delar överlappar varandra. Förenklat utgår hälsofrämjande insatser från kunskapen om vad som gör att individer utvecklas väl och mår bra, medan förebyggande insatser utgår från kunskapen om vad som orsakar ohälsa och sjukdom hos individen.

Exempel på hälsofrämjande och förebyggande arbete

Exempel 1. Skolan

För att utforma en väl fungerande undervisning för alla elever i klassen behöver läraren dels tänka på vad som gynnar lärande generellt (främjande), dels vad elever med särskilda behov specifikt kan behöva (förebyggande). Lärarens uppgift blir att anpassa undervisningen utifrån hur det ser ut i klassen och vilka behov för lärande som finns både generellt och specifikt.

Exempel 2. Barnhälsovården

Alla barnfamiljer erbjuds ett nationellt barnhälsovårdsprogram med universella insatser till alla barn. Dessutom erbjuds riktade insatser till barn med särskilda behov. En tredelad pedagogisk modell tydliggör barnhälsovårdens verksamhet. Det första, universella steget handlar om att följa alla barns hälsa, utveckling och livsvillkor. I det andra steget ges riktade insatser till de barn som behöver det, till exempel för att de tillhör en riskgrupp. Det tredje steget innebär ytterligare åtgärder, kanske i samverkan med andra vårdgivare eller med socialtjänsten.

Hälsofrämjande hälso- och sjukvård arbetar brett mot en god folkhälsa

Hälsofrämjande hälso- och sjukvård är en proaktiv verksamhet som utvecklar och integrerar förebyggande och hälsofrämjande insatser i vården. Det kan även innebära befolkningsinriktade insatser och samverkan med lokalsamhället. Hälsofrämjande hälso- och sjukvård syftar också till att skapa en mer hälsofrämjande arbetsmiljö för medarbetarna. Målet är att förstärka vårdens insatser för en god och jämlik hälsa genom helhetssyn i alla verksamheter och uppföljning av resultat i form av vunnen hälsa för patienter, medarbetare och befolkning.

Exempel på insatser är vaccinationer, rådgivande samtal om levnadsvanor till patienter och riktade hälsosamtal till befolkningsgrupper. Därtill barnhälsovård och personcentrerade möten som stärker patientens tilltro till sin förmåga samt en arbetsmiljö och vårdmiljö som främjar hälsa.