Babesios, eller piroplasmos, är en bland veterinärer välkänd malarialiknande, fästingöverförd sjukdom, som är vanligt förekommande bland kor och får i södra och mellersta Sverige. Sjukdomen är en vektorburen zoonos, det vill säga en sjukdom som kan överföras mellan djur och människa. Sjukdomen är sällsynt hos människa i Sverige. När den ändå förekommer är den potentiellt allvarlig och ibland dödligt förlöpande. Det är i stort sett bara personer som saknar mjälte som drabbas av sjukdomen.

Vad orsakar babesios och hur sprids den?

Babesia, som är nära besläktad med malariaparasiten, förökar sig i de röda blodkropparna. Ett hundratal babesiaarter är kända, men bara ett fåtal kan vara sjukdomsframkallande hos människan. Reservoar för smittan är framför allt smågnagare (USA) men också hjortdjur samt tamboskap (Sverige). Några få fall av babesios har rapporterats ifrån Sverige, och i dom flesta fallen var orsaken B. divergens. Sjukdomen sprids via den vanliga fästingen (Ixodes ricinus), ej från människa till människa (utom teoretiskt via eventuell blodtransfusion). Inkubationstiden varierar men har angetts till mellan en vecka och tolv månader.

Symtom och komplikationer

Sjukdomsbilden är ospecifik och influensaliknande med feber, frossa, muskelvärk och ibland gulsot, beroende på sönderfall av röda blodkroppar. I sjukdomsbilden ingår därför även mörkfärgad urin samt en viss leverpåverkan. Hos personer som saknar fungerande mjälte ger B. divergens en allvarlig sjukdom med bland annat hög feber, gulsot och njursvikt.

Diagnostik och behandling

Diagnosen ställs genom undersökning av blodutstryk (mikroskopi, parasiten kan ses i de röda blodkropparna). Babesia PCR kan vara värdefullt men har längre svarstid än mikroskopi. Blodprov för påvisning av antikroppar kan även vara av värde i diagnostiken.

Vid babesios kan vissa antibiotika ges, i svåra fall kan blodutbytestransfusion prövas.

Förebyggande åtgärder

Det finns inget vaccin mot sjukdomen hos människa.

Åtgärder vid inträffade fall eller utbrott

Några specifika smittskyddsåtgärder behöver inte vidtas, och sjukdomen är inte anmälningspliktig enligt smittskyddslagen. Inträffade fall bör meddelas smittskyddsläkaren och länsveterinären, eftersom de är av epidemiologiskt intresse.