Sjukdomen förekommer i Västafrika, framförallt i Guinea, Sierra Leone, Liberia och Nigeria.

Vad orsakar Lassafeber och hur sprids den?

Lassafeber orsakas av ett RNA-virus (lassavirus) som tillhör familjen arenavirus. Dess naturliga reservoar är en gnagare inom släktet Mastomys, som är mycket vanlig i de drabbade områdena.

Viruset sprids till människor genom kontakt med urin eller avföring från infekterade gnagare. Exempelvis via mat eller inandning av aerosol bestående av små partiklar av infekterade gnagares urin och avföring. Antalet lassavirusinfektioner per år i Västafrika uppskattas till mellan 100 000 och 300 000. Av de som sjukhusvårdas i Västafrika dör cirka 1-15 procent.

Sjukdomen smittar mycket sällan mellan människor. När det har hänt har det varit under vård av patient när personlig skyddsutrustning inte har använts. Smittan är inte luftburen och sprids inte ute i samhället vid vanliga sociala kontakter eller från personer som är smittade men inte har fått symtom. I sjukvården kan smitta ske vid direkt kontakt med kroppsvätskor som till exempel blod, diarré och kräkning från person som har sjukdomen och har utvecklat allvarliga symtom. Viruset kan även smitta genom förorenad medicinsk utrustning som exempelvis återanvända nålar. Viruset kan inte ta sig genom hel, oskadad hud.

Symtom och komplikationer

Omkring 80 procent av infektionerna är asymtomatiska. Hos övriga infekterade individer blir sjukdomen ofta allvarlig. Inkubationstiden är 1-3 veckor. De klassiska symtomen vid lassafeber är hög feber de första dagarna följt av halsont, slemhinneblödningar, huvudvärk, buksmärta, illamående. Den vanligaste komplikationen är dövhet.

Diagnostik och behandling

Det är svårt att ställa en klinisk diagnos eftersom symtomen varierar.

Diagnostik för lassafeber och andra blödarfebrar utförs dygnet runt alla dagar på året vid Folkhälsomyndighetens säkerhetslaboratorium. Den mikrobiologiska diagnostiken vid lassafeber är komplicerad. Folkhälsomyndigheten använder ett flertal olika molekylärbiologiska metoder för påvisning av virus i blod eller andra kroppsvätskor.

Serologisk diagnostik kan utföras om patienten varit sjuk i mer än en vecka vid provtagning.

Det är viktigt att snabbt ställa en diagnos, dels för att hindra smittspridning och dels för att en tidigt insatt antiviral medicinering har visat sig öka överlevnaden.

Förebyggande åtgärder

I områden där smitta förekommer, bör man undvika kontakt med gnagare och dess kroppsvätskor och avföring. Vid vård av sjuka personer ska adekvat skyddsutrustning användas för att undvika kontakt med smittade kroppsvätskor.

Det finns inget vaccin mot lassafeber.

Åtgärder vid inträffade fall eller utbrott

Lassafeber klassas enligt smittskyddslagen som allmänfarlig sjukdom, och inträffade fall anmäls till smittskyddsläkaren i landstinget och till Folkhälsomyndigheten.

Om en person kommer till Sverige och insjuknar med hög feber efter vistelse i ett område där lassafeber förekommer och man misstänker högsmittsam blödarfeber ska extra smittskyddsåtgärder vidtas och patienten om möjligt flyttas till en högisoleringsavdelning.

Exempel på utbrott

Utbrott rapporteras regelbundet från olika länder i Västafrika. Att resenärer smittas är mycket ovanligt. 2016 diagnosticerades för första gången ett fall av Lassafeber i Sverige hos en person som blivit smittad i Västafrika.

Kommentar

Sjukdomen beskrevs på 1950-talet, och viruset identifierades 1969 när två sjuksköterskor dog i staden Lassa, Nigeria.