Sjukdomen beskrevs på 1950-talet, och viruset identifierades 1969 när två sjuksköterskor dog i staden Lassa, Nigeria. Sjukdomen förekommer främst i Västafrika där antalet lassavirusinfektioner per år uppskattas till mellan 100000 och 300000, med cirka 5000 dödsfall. Av de som insjuknar dör cirka 1 procent. Sjukdomen är endemisk i Västafrika, framförallt i Guinea, Sierra Leone, Liberia och Nigeria.

Hur smittar lassafeber mellan människor

Sjukdomen smittar mycket sällan mellan människor och när det har hänt har det varit under vård av patient när personlig skyddsutrustning inte har använts. Smittan är inte luftburen och sprids inte ute i samhället vid vanliga sociala kontakter eller från personer som är smittade men inte har fått symtom. I sjukvården kan smitta ske vid direkt kontakt med kroppsvätskor som till exempel blod, diarré och kräk från person som har sjukdomen och har utvecklat allvarliga symtom. Viruset kan även smitta genom förorenad medicinsk utrustning som exempelvis återanvända nålar. Viruset kan inte ta sig genom hel, oskadad hud.

Hur smittar lassafeber mellan djur och människa

Lassafeber orsakas av ett RNA-virus (lassavirus) som tillhör familjen arenavirus. Dess naturliga reservoar är en gnagare inom släktet Mastomys, som är mycket vanlig i de drabbade områdena. Viruset sprids till människor genom kontakt med urin eller avföring från infekterad gnagare via mat eller inandning av aerosol bestående av små partiklar av infekterade gnagares urin och avföring.

Symtom och komplikationer

Inkubationstiden är 1-3 veckor. Även om cirka 80 procent av infektionerna är asymtomatiska, ses allvarlig sjukdom hos övriga infekterade individer. De klassiska symtomen vid lassafeber är hög feber de första dagarna följt av halsont, slemhinneblödningar, huvudvärk, buksmärta, illamående med mera. Den vanligaste komplikationen är dövhet.

Diagnostik och behandling

Det är svårt att ställa en klinisk diagnos eftersom symtomen varierar. Diagnosen ställs vanligen genom att påvisa lassavirus antigen och/eller virusspecifika antikroppar i blod. Virusets arvsmassa kan också detekteras med molekylärbiologiska metoder.

Antiviral medicinering insatt under den första sjukdomsveckan kan ha viss effekt och det är därför viktigt att snabbt ställa diagnos.

Förebyggande åtgärder

En förebyggande åtgärd är att avskräcka gnagare från att komma in i hemmen, men eftersom Mastomysgnagaren är rikligt förekommande i endemiska områden, är det inte möjligt att helt eliminera dem från omgivningen.

Familjemedlemmar och sjukvårdspersonal bör alltid vara noga med att undvika kontakt med patientens blod och kroppsvätskor vid vård av sjuka personer.

Åtgärder vid inträffade fall eller utbrott

Lassafeber klassas enligt smittskyddslagen som allmänfarlig sjukdom, och inträffade fall anmäls till smittskyddsläkaren i landstinget och till Folkhälsomyndigheten.

Om en person kommer till Sverige och insjuknar med hög feber efter vistelse i ett område där lassafeber är endemisk och man misstänker högsmittsam blödarfeber ska extra smittskyddsåtgärder vidtas och patienten om möjligt flyttas till en högisoleringsavdelning för att säkerställa att patienten vårdas korrekt och säkert.

Exempel på utbrott

Utbrott rapporteras regelbundet från olika länder i Västafrika. 2009 diagnosticerades två importfall av Lassafeber i Storbritannien, ett från Nigeria och ett från Mali.