Schistosoma haematobium, äggSchistosoma haematobium, ägg Snäckfeber, schistosomiasis (efter orsakande inälvsmask) eller bilharzios (efter maskens "upptäckare", tysken Bilharz) är ett av mänsklighetens stora gissel och ett typexempel på sjukdomar, vars utbredning präglas av människans levnadsmönster. Över hela världen beräknas över 200 miljoner människor vara infekterade.

Vad orsakar snäckfeber och hur sprids den?

De parasiter som orsakar snäckfebern tillhör släktet Schistosoma och är flundremaskar, så kallade trematoder. Maskarnas larver kan invadera hud och slemhinnor och föras vidare i blodcirkulationen, och de sedermera utvecklade vuxna maskarna lägger sina ägg i blodet. Äggen hamnar sedan i olika organ, beroende på i vilka blodkärl maskarna lever.

När äggen, via människans urin eller avföring, kommer ut i naturliga vattendrag kläcks de, och ett första larvstadium, miracidierna, infekterar vissa sötvattenssnäckor. Efter utveckling i snäckan frisätts ett andra larvstadium, cerkarierna, som kan tränga in i huden på människor som är i kontakt med vattnet.

Människan smittas vid kontakt med cerkarieinnehållande sötvatten. Några sekunders kontakt, till exempel som stänk på huden kan vara tillräckligt. Äggen utsöndras med urin (S. haematobium) eller avföring (S. mansoni, S. japonicum och S. mekongi), och smittspridningen kan fortsätta. Den vuxna masken lever obehandlat i dom flesta fall kring 5 år i människor men livslängd på 30 år är beskriven.

Den uppbyggnad av bevattningsanläggningar och dammar för kraftverk, som skett i många utvecklingsländer, har kraftigt bidragit till den globala spridningen av sjukdomen. Dessa anläggningar gynnar nämligen tillväxten av snäckorna.

Inkubationstiden till de första symtomen (klådan) anges vid primärinfektion vara 2–6 veckor. Hos tidigare exponerade kan symtomen efter en ny exposition komma redan efter 1–4 dygn.

På våra breddgrader kan andra schistosomaarter med liknande livscykel orsaka så kallat badklåda hos badande personer.

Symtom och komplikationer

När cerkarierna passerar huden kan viss klåda uppstå, men oftast går detta symtomlöst förbi. När larverna förs vidare med blodcirkulationen kan olika allergiska symtom uppträda.

Det är dock först när de fullt utvecklade maskarna producerat sina ägg och dessa hamnat i vävnaderna, som de väsentliga symtomen uppträder. Äggen ger där, i vävnaderna, upphov till en inflammatorisk reaktion, som med tiden och särskilt vid hög mask- och äggbelastning, kan orsaka ärrbildningar och påverka funktionen hos flera inre organ.

S. hematobium-äggen hamnar främst i urinblåsan, och på grund av kronisk inflammation finns risk för försvårat urinavflöde, njurinflammation och cancer. S. mansoni-, S. japonicum och S. mekongi-äggen hamnar i tarmväggen och i gallgångarna och kan därigenom orsaka diverse tarmproblem och till och med skrumplever.

Diagnostik och behandling

Diagnosen ställs genom att man påvisar de karakteristiska äggen i urinen eller avföringen och genom påvisning av antikroppar mot parasiten i patientens blod. Från tidpunkt för misstänkt smitta bör man avvakta åtminstone 8 veckor för antikroppbestämning och gärna åtminstone 12 veckor för avföring- eller urinanalys för att få ett säkrare resultat.

De vuxna maskarna kan effektivt avdödas med läkemedel. Behandlingen måste sättas in i tid för att inte obotliga skador skall hinna uppstå.

Förebyggande åtgärder

God toalett- och latrinhygien samt snäckbekämpning är allmänt förebyggande. En tropikresenär skall undvika att bada eller att dricka direkt av vatten från bäckar, floder, sjöar etc.

Åtgärder vid inträffade fall eller utbrott

Sjukdomen är inte anmälningspliktig, och några smittskyddsåtgärder är inte motiverade vid konstaterade fall.