Bild på Leishmania-infekterad makrofag.Leishmania-infekterad makrofag. Foto: Marianne Lebbad, Folkhälsomyndigheten

Leishmaniasis är en infektionssjukdom som kan uppträda i olika sjukdomsformer beroende på art av Leishmania. Sjukdomen förekommer inte i Sverige men har diagnostiserats hos personer som vistats i Medelhavsområdet liksom i tropiska och subtropiska områden.

Sjukdomen är en vektorburen zoonos, det vill säga en sjukdom som kan överföras mellan djur och människa.

Vad orsakar leishmaniainfektion och hur sprids den?

Leishmania är ett encelligt urdjur (protozo) med en komplicerad livscykel, där reservoaren är något djur i människan omgivning (bland annat hund och olika gnagare). Kutan (hud-) leishmaniasis (Orientböld) orsakas av bland annat L. tropica och ses främst i Orienten och Medelhavsområdet. Subkutan leishmaniasis (Espundia) orsakas av bland annat L. braziliensis och ses främst hos personer som vistats i Central- och Sydamerika. Visceral leishmaniasis (Kala Azar) orsakas av bland annat L. donovani och sjukdomen förekommer i Medelhavsområdet, Asien och Afrika.

Smittan ��verförs till människa via sandmyggor inom Phlebotomus- och Lutzomyia-släktena. Leishmaniasis har vid några tillfällen överförts till människa via blodtransfusion.

Inkubationstiden är ofta lång, månader till något år.

Symtom och komplikationer

Kutan leishmaniasis (Orientböld)

På platsen för insektsbettet uppträder en hudknottra som ökar i storlek och som så småningom kan övergå i ett stort sår, som efter en längre tid brukar självläka.

Subkutan leishmaniasis (Espundia)

Sjukdomen liknar orientböld, men är oftast inte självläkande. Parasiten kan här också angripa och förstöra underliggande vävnader ända ner till skelettet. En infektion i ansiktet kan leda till ett mycket vanställt utseende.

Visceral leishmaniasis (Kala Azar)

Detta är den allvarligaste formen av leishmaniasis och utan behandling dör i regel patienten. Sjukdomsbilden karakteriseras av en alltmer stigande feber, en tilltagande avmagring samt ofta av diarré. Levern och mjälten förstoras och patienten utvecklar en "blodbrist" (anemi).

Diagnostik och behandling

Diagnosen vid de olika leishmaniaformerna ställs utifrån sjukdomsbild samt genom undersökning av olika vävnader, till exempel hud, slemhinna, blod och benmärg med PCR-metod, mikroskopi och odling. De olika metoderna kompletterar varandra. PCR är känsligare men inte lika snabb som mikroskopi. PCR är däremot snabbare och oftast känsligare än odling men odling demonstrerar också att det finns levande parasiter i provet. Det rekommenderas att prioritera PCR om det inte är tillräckligt material till mikroskopi och odling.

Påvisning av antikroppar rekommenderas utöver PCR, mikroskopi och odling vid visceral leishmaniasis. Påvisning av antikroppar har lägre känslighet vid kutan leishmaniasis och i sådana fall rekommenderas undersökning med PCR, mikroskopi och odling.

Påvisning av antikroppar har också lägre känslighet vid visceral leishmaniasis hos hivpositiva patienter.

De svårare formerna av sjukdomen behandlas med läkemedel.

Förbyggande åtgärder

Något vaccin finns inte varför enda förebyggande åtgärd är att man skyddar sig mot insektsbett när man vistas i endemiskt område.

Åtgärder vid inträffade fall eller utbrott

Sjukdomen är inte anmälningspliktig enligt smittskyddslagen, och några smittskyddsåtgärder är inte motiverade vid eventuella fall.