Den lokala tillsynsmyndigheten arbetar ofta med följande tre steg i ett tillsynsärende:

  1. Utredning
  2. Bedömning
  3. Åtgärder

Utredning

Verksamhetsutövarens ansvar

I miljöbalken finns bestämmelser om undersökningsskyldighet. Där står det att verksamhetsutövaren måste göra de undersökningar av verksamheten som behövs för tillsynen. Det innebär att verksamhetsutövaren kan vara skyldig att göra mätningar och andra kontroller om någon klagar på buller från verksamheten.

Miljö- och hälsoskyddsnämndens ansvar

Miljö- och hälsoskyddsnämndens uppgift är att följa upp verksamhetsutövarens utredning och eventuella åtgärder.

Bedömning

Miljö- och hälsoskyddsnämndens ansvar

Om utredningsresultatet visar att det finns en olägenhet för människors hälsa bör nämnden fatta ett beslut om att verksamhetsutövaren ska vidta vissa åtgärder. Åtgärderna ska bedömas som rimliga vid en avvägning enligt 2 kapitel 7 § miljöbalken. Om nämnden bedömer att verksamhetsutövarens utredning inte räcker som underlag för en bedömning kan nämnden fatta beslut om att verksamhetsutövaren ska göra ytterligare utredningar. Om klagomålet eller misstanken om olägenheten för människors hälsa finns kvar måste nämnden bedöma den utredning som har gjorts och vid behov kan kompletterande mätningar behöva göras. Därefter tar nämnden ställning till om orsaken till klagomålet fortfarande är en olägenhet för människors hälsa.

När det gäller störningar i bostaden upplevs vissa ljud mer störande än annat ljud vid samma ljudnivå, det kan gälla lågfrekvent buller, ljud med hörbara tonkomponenter och ljud från musikanläggningar. I sådana fall kan det finnas behov av att tillämpa Folkhälsomyndighetens specifika riktvärden för dessa ljud.

Åtgärder

Verksamhetsutövarens ansvar

Det varierar vem som ska utreda och eventuellt åtgärda en olägenhet när det gäller buller. Om en bullerkälla överskrider riktvärdet för buller inomhus, men inte riktvärdet för buller utomhus, kan fastighetsägaren eller motsvarande bli ansvarig för åtgärder. Då kan t.ex. fönsterbyte krävas på fastigheten på grund av t.ex. bristande ljudisolering. Om ett ljud som uppstår utomhus överskrider riktvärdet utomhus kan däremot den som orsakar ljudet, t.ex. en väghållare eller industriägare, bli skyldig att vidta åtgärder. I första hand bör verksamhetsutövaren minska ljudet vid källan, och därefter bör hen hindra att ljudet sprids. Om inte det heller ger en tillräckligt god ljudmiljö är nästa åtgärd att på olika sätt skydda den som utsätts för buller. Det är dock inte alltid rimligt att ställa krav på åtgärder, även om riktvärden överskrids. Innan beslut fattas om åtgärder ska en rimlighetsavvägning göras enligt 2 kap. 7 § miljöbalken.

Miljö- och hälsoskyddsnämndens ansvar

Miljö- och hälsoskyddsnämndens ansvar är att redogöra för de krav som verksamhetsutövaren ska uppfylla. Nämnden kan exempelvis kräva att en fläkt på en innergård inte får alstra så mycket buller att den ekvivalenta ljudnivån inomhus överstiger 30 dBA. Det är däremot inte nämndens ansvar att föreslå vilka åtgärder som verksamhetsutövaren bör vidta för att uppfylla de ställda kraven.

Ett föreläggande ska alltid vara klart, tydligt och preciserat samt riktas till rätt adressat. Med rätt adressat menas den som har faktisk och rättslig möjlighet att vidta de åtgärder som behövs. Det måste framgå varför en åtgärd ska vidtas samt vad som ska uppnås, men verksamhetsutövaren kan själv välja hur en bullerstörning ska reduceras. Miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut går att överklaga till en högre instans, i första hand länsstyrelsen, därefter mark- och miljödomstolen och till sist mark- och miljööverdomstolen. I första hand bör verksamhetsutövaren minska ljudet vid källan. Därefter ska han eller hon hindra att ljudet sprids. Om inte heller det resulterar i en tillräckligt god ljudmiljö är nästa åtgärd att på olika sätt skydda den som utsätts för buller.