Egenkontroll

Egenkontroll innebär att en verksamhetsutövare ska planera, kontrollera och följa upp sin verksamhet.

Bestämmelser om egenkontroll

Egenkontroll regleras huvudsakligen i 26 kap. 19 § miljöbalken. Tillsammans med hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken utgör bestämmelsen om egenkontroll grunden för krav på en verksamhetsutövares egenkontroll.

För den som yrkesmässigt bedriver en tillstånds- eller anmälningspliktig verksamhet finns ytterligare reglering om krav på egenkontroll i förordningen (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll. I förordningen finns ett krav för verksamhetsutövaren att dokumentera sina rutiner. Dessa ska syfta till att fortlöpande kontrollera utrustning och att förebygga olägenheter för människors hälsa. Ytterligare vägledning om egenkontroll finns i Naturvårdsverkets allmänna råd (NFS 2001:2).

Vilka verksamheter omfattas?

Ansvaret för egenkontrollen omfattar alla som bedriver en verksamhet eller utför åtgärder som kan innebära en påverkan på människors hälsa eller på miljön. Kravet på egenkontroll gäller så snart en verksamhet eller åtgärd omfattas av miljöbalken, det vill säga även verksamheter som varken är anmälnings- eller tillståndspliktiga.

Omfattningen av kravet på egenkontroll är inte fastställt i gällande rätt. Vad som krävs av exempelvis en privatperson som bedriver en hobbyverksamhet är lägre än för det som gäller för en större industriell verksamhet (prop. 1997/98:45, del 2, s. 279). Kravet på egenkontroll varierar men utgår alltid från verksamhetens miljö- och hälsoeffekter.

Vem är ansvarig för egenkontrollen?

Den som bedriver en verksamhet eller utför åtgärder – verksamhetsutövaren – är ansvarig för egenkontrollen. Enligt miljöbalken kan en verksamhetsutövare vara en juridisk person (ett företag, en organisation etc.) eller en fysisk person som ansvarar för en verksamhet eller del av en sådan. Exempel på ansvariga verksamhetsutövare kan vara fastighetsägare, en kommunal nämnd som ansvarar för skolor eller den som driver ett bassängbad.

Enligt 9 kap. 9 § miljöbalken ska bostäder och lokaler för allmänna ändamål användas på ett sådant sätt att olägenheter för människors hälsa inte uppkommer. Det innebär att i en byggnad kan både fastighetsägaren och nyttjanderättsinnehavare ha ansvar för att miljöbalkens regler efterlevs. Beroende på omständigheterna kan flera parter föreläggas att vidta åtgärder. Även den som ordnar tillfälliga arrangemang omfattas av regler om egenkontroll.

Tillsynsmyndighetens uppgifter

I frågor som avser hälsoskydd är kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd (eller den nämnd som fullmäktige bestämmer) ansvarig för tillsynen enligt 26 kap. 3 § miljöbalken. Den som utför tillsynen ska granska och bedöma verksamhetsutövarens egenkontroll och kontrollera att verksamhetsutövaren följer gällande bestämmelser, men ska också ge råd och stöd. Tillsynsmyndigheten kan kräva att verksamhetsutövaren lämnar in förslag till kontrollprogram eller förbättrande åtgärder om den anser att det behövs för tillsynen. Detta kan även gälla verksamheter som varken är tillstånds- eller anmälningspliktiga enligt förarbetena (prop. 1997/98:45 del II s. 280) till bestämmelsen i 26 kap. 19 § miljöbalken, om verksamhetsutövarens kontroll och miljörapport.

Övrig vägledning om egenkontroll

Naturvårdsverket har gett ut två handböcker, Egenkontroll 2001:3 och Operativ tillsyn 2001:4, som innehåller fördjupad vägledning om egenkontroll.

Frågor om hälsoskydd

Folkhälsomyndigheten ger tillsynsvägledning enligt Miljöbalkens hälsoskyddsregler.
Kontakta oss som jobbar med hälsoskydd

Dela med e-post