Stöd i arbetet mot ensamhet – för dig som vill agera

I Sverige kan ordet ensamhet avse en positiv eller negativ upplevelse av att vara för sig själv. Frivillig ensamhet är självvald, upplevs positivt och ger rum för vila och reflektion. Ensamhet som är påtvingad, beskrivs ibland som ofrivillig ensamhet, och är förknippad med negativa känslor och ökad risk för ohälsa.

Det är 6 procent av befolkningen som svarar att de ofta eller alltid besväras av ensamhet, 8 procent har ingen nära vän och 13 procent har ingen att anförtro sig åt. Ensamheten är generellt högre bland skolbarn, yngre och äldre, bland personer med funktionsnedsättningar, långvarig arbetslöshet. Andelen är också högre bland utrikesfödda och i hbtqi-gruppen.

Ensamheten är högre i låginkomstländer än höginkomstländer. Att Sverige uppfattas som ett ensamt land handlar förmodligen om att vi har fler ensamhushåll än andra länder. Men att bo ensam är inte samma sak som att känna sig ensam. Ensamhet är en global utmaning och några andra länder har också tagit fram strategier mot ensamhet.

Ensamhet är smärtsamt. Forskning visar även att det finns samband mellan långvarig ensamhet och olika ohälsotillstånd så som hjärt-och kärlsjukdomar, demens och depression. Även om alla människor kan känna sig ensamma är andelen högre i vissa grupper av befolkningen. Hinder i samhället bidrar sannolikt till denna ojämlikhet vilket även gör ensamhet till en samhällsutmaning.

Ensamhet är en samhällsutmaning som påverkar många människors livskvalitet och hälsa. Redan görs mycket för att minska ensamhet, men utan en gemensam plan är det svårt att uppnå resultat och utvärdera arbetet. Eftersom orsakerna till ensamhet är komplexa behöver åtgärder komma från olika håll. Här kan strategin visa vägen, både kring vad som behöver göras och av vilka.

Alla kan uppleva långvarig ensamhet och vissa perioder i livet är mer sårbara än andra. Ofta handlar det om naturliga övergångar när man byter social miljö. Det kan handla om skolbyte, flytt, föräldraledighet eller pension. Det kan också finnas situationer som gör det svårare att vara delaktig. Det kan till exempel gälla om man har en funktionsnedsättning, om man inte kan språket så bra eller om man har det svårt ekonomiskt.

Samhället blir allt mer digitalt och det kan vara svårt för många att hänga med i utvecklingen. Det digitala kan då bli ett hinder. När mänskliga möten ersätts av digital teknik kan ensamheten öka. Men tekniken har också fördelar. Den gör det lättare att hålla kontakt med vänner och bekanta och att hitta nya kontakter som delar våra intressen.

Insatser för att minska ensamhet behöver ske på olika nivåer i samhället och av olika aktörer. Det handlar om alltifrån att hjälpa en ensam individ att bryta isolering till att förbättra den fysiska miljön i ett bostadsområde så att alla kan ta del av det som samhället erbjuder. Kunskapen om de negativa konsekvenserna av ensamhet, liksom fördelarna av goda sociala relationer behöver stärkas eftersom det ger ett ökat mandat att arbeta med frågan i olika verksamheter.

De två nationella strategierna kompletterar och förstärker varandra. I Tillsammansstrategin står sociala relationer i fokus, som en grundläggande byggsten för psykiskt och fysiskt välbefinnande. Sociala relationer är också viktigt i "Det handlar om livet" men har inte lika framträdande roll. Flera målsättningar är gemensamma i båda strategierna, till exempel att öka välbefinnande, gemenskap och jämlikhet. Båda betonar också vikten av att involvera hela samhället i arbetet för att åstadkomma en förändring.

Alla i samhället har ansvar att uppmärksamma personer i sin omgivning som kan vara ensamma. Det är också viktigt att vi vågar prata mer om ensamhet och sociala relationer, till exempel inom hälso- och sjukvården, skolan eller på arbetsplatsen. På så vis minskar stigmat samtidigt som det blir lättare att identifiera personer som är ensamma. Vi behöver också kunna hänvisa ensamma personer vidare så att de kan få rätt stöd utifrån individuella behov och önskemål.