Gula stafylokocker (Staphylococcus aureus) tillhör människans normala flora av bakterier. De flesta barn och vuxna är periodvis bärare av dessa bakterier, vanligen i näsan, men även på andra slemhinnor och på huden.

Statistik över Staphylococcus aureus

Risken för bärarskap på huden är störst om den är skadad till exempel av eksem eller småsår. Bärarskap är också vanligare hos sjukvårdspersonal, injektionsmissbrukare, diabetiker och dialyspatienter.

De gula stafylokockerna är också den vanligaste orsaken till variga sårinfektioner eller bölder. Ett speciellt problem är sådana infektioner i vårdmiljö, till exempel sårinfektioner efter operation eller infektion av främmande material inne i kroppen (proteser med mera). Infektioner med bakterieväxt i blodet och på hjärtklaffar är mycket allvarliga och förknippade med hög dödlighet. Gula stafylokocker kan också orsaka lunginflammation, hjärnhinneinflammation och infektion i skelett och leder.

Meticillinresistenta gula stafylokocker (MRSA) är stammar av gula stafylokocker som är resistenta mot flertalet antibiotika framförallt av betalaktamtyp. Infektioner med MRSA-stammar kan göra att ovanstående sjukdomstillstånd som gula stafylokocker kan orsaka blir svåra att behandla. Historiskt sett har MRSA varit ett utpräglat vårdrelaterat problem, därav den gamla benämningen ”sjukhussjuka”. Under de senaste åren har denna bild dock förändrats och infektioner med MRSA associeras i allt högre grad med smitta ute i samhället.

Vad orsakar infektioner med MRSA och hur sprids det?

Meticillinresistenta gula stafylokocker (MRSA) har utvecklat resistens (motståndskraft) mot de penicilliner och penicillinliknande antibiotika (betalaktamantibiotika) som vanligen används mot stafylokockinfektioner. Svåra stafylokockinfektioner kan då enbart behandlas med ett fåtal, mycket dyra intravenösa antibiotika med besvärande biverkningar, till exempel vancomycin. Vancomycinresistenta MRSA har beskrivits från andra håll i världen, men hittills aldrig från Sverige.

MRSA spreds initialt inom och mellan olika vårdinrättningar och har blivit ett av de största vårdhygieniska problemen runt om i världen. Det tycks som om vissa MRSA-stammar har egenskaper som gör att de sprids lättare än andra, men en annan orsak kan vara bristande hygienrutiner. När väl MRSA etablerats på ett sjukhus eller annan vårdinrättning kan de vara utomordentligt svåra att bli av med. MRSA finns numera som en del av "normalfloran" på sjukhus i många länder i Europa och andra delar av världen med undantag av de nordiska länderna och Holland.

Om de basala hygienrutinerna sviktar och MRSA finns hos en patient på en vårdavdelning kan det lätt ske en smittspridning till andra patienter på avdelningen. Patienter och personal kan lätt bli så kallat friska bärare med bakterier i näsan eller på huden, och ett sådant bärarskap kan fortgå i veckor och månader. Har man inga riskfaktorer som kroniska sår eller eksem blir man vanligtvis bara tillfällig bärare av MRSA och gör sig av med bakterien. Eftersom bakterierna kan ”övervintra” i hudens talgkörtlar finns det (trots upprepade kontrollodlingar utan bakterieväxt) risk för ett uppblossat bärarskap eller infektion vid sårskada eller eksem även efter många år.

MRSA-smitta från gris till människa har förekommit i Danmark men är ovanligt i Sverige.

Förebyggande åtgärder

MRSA sprids genom kontaktsmitta. Basala hygienrutiner ska tillämpas i alla vårdsituationer och i alla vårdmiljöer. Patienter som kan misstänkas vara MRSA-bärare (tidigare känd bärare eller vistats på vårdinrättning utanför Norden eller på vårdinrättning inom Norden med kända problem) ska kontrollodlas för förekomst av MRSA och andra multiresistenta bakterier. Konstaterade bärare isoleringsvårdas (ofta på infektionsklinik).

En person som bär på MRSA kan utanför vårdmiljöerna leva ett helt normalt liv. Handhygienen i hemmet är självklart viktig, inte minst i anslutning till såromläggningar. Personliga artiklar, till exempel handdukar, får inte delas med andra. Om man är i behov av vård måste sjukvårdspersonalen vara informerad om bärarskapet.

Åtgärder vid inträffade fall eller utbrott

En infektion eller ett bärarskap av MRSA ska enligt smittskyddslagen anmälas till smittskyddsläkaren i landstinget och Folkhälsomyndigheten. Fyndet ska även föranleda en smittspårning. All handläggning och utredning av patienter och/eller personal med MRSA ska ske i samråd med lokal vårdhygienisk expertis.

Läs mer på andra webbplatser

Smittskyddsläkarnas smittskyddsblad om sjukdomar
CDC: MRSA