Sjukdomsinformation om vattkoppor och bältros

Lyssna

Vattkoppor är en välkänd, mycket smittsam men för det mesta mild utslagssjukdom. De flesta smittas av vattkoppor som barn.

Sidans information

Denna information gör inte anspråk på att vara fulltäckande eller ständigt uppdaterad utan syftar till att ge en överblick över smittsamma sjukdomar av betydelse för smittskyddsarbete.

Efter genomgången sjukdom, med eller utan symtom, finns vattkoppsvirus vilande (latent) kvar i nervceller i kroppen. Den vilande infektionen kan senare i livet blossa upp igen och den drabbade får då bältros. En person som aldrig haft vattkoppor har inget vilande vattkoppsvirus i kroppen och kan därför inte få bältros.

Genväg till innehåll på sidan: Bältros – symtom, komplikationer, behandling och diagnostik

Orsakande mikroorganism, smittvägar och smittspridning

Det virus som orsakar vattkoppor och därefter kan orsaka bältros, varicella-zostervirus, tillhör gruppen herpesvirus. Herpesvirus utmärker sig bland annat av att virus efter den primära infektionen ligger latent i kroppen och kan reaktiveras senare i livet. Vattkoppor smittar från person till person främst via luften runt den som är sjuk. Smittsamheten är mycket hög redan någon till några dagar innan de vätskefyllda blåsorna uppstår. Mängden blåsor kan variera stort mellan individer. Oftast uppstår nya blåsor i ungefär en veckas tid. Smittsamheten kvarstår så länge nya utslag uppstår.

Bältros är inte särskilt smittsamt, men kan smitta via direktkontakt med sårvätska från blåsorna. Den som smittas kan då få vattkoppor om den ej haft det tidigare. En person som aldrig haft vattkoppor har inget vilande vattkoppsvirus i kroppen och kan därför inte få bältros. En person med bältros kan inte smitta en annan person så att den får bältros.

Inkubationstiden för vattkoppor är oftast 14–16 dygn men kan variera mellan 10–21 dygn. För bältros kan någon inkubationstid inte anges utan sjukdomen kan uppstå när som helst under livet efter att man har haft vattkoppor.

Vattkoppor – symtom, komplikationer, behandling och diagnostik

Sjukdomen börjar oftast med lätt till måttlig feber och värk i kroppen något dygn. Sedan uppstår ett kliande, blåsformigt utslag. Detta brukar först ses på bålen, senare i ansikte, hårbotten och munhåla. Klådan är ofta besvärande. Hosta ingår ofta i bilden (vattkoppor i luftrörens slemhinnor).

Blåsorna, som är vattenklara och lätt går sönder, är ofta omgivna av en smal rodnad. Med tiden blir blåsornas innehåll grumligt, varefter de torkar in och bildar skorpor. Komplikationer kan uppstå genom att blåsorna infekteras av hudbakterier, till exempel stafylokocker. Ovanligare komplikationer är en lunginflammation som kan vara mycket besvärlig, och hjärnhinneinflammation, ibland också hjärninflammation. Särskilt allvarlig är sjukdomen om den drabbar personer med nedsatt immunförsvar eller drabbar ett nyfött barn till en mor, som just i anslutning till förlossningen insjuknat i vattkoppor.

Vuxna bör behandlas med antivirala medel och/eller immunglobulin då de riskerar ett allvarligt sjukdomsförlopp. Vad gäller barn är det sällan nödvändigt eftersom sjukdomen oftast är lindrig. I övrigt behandlas sjukdomens symtom med till exempel klådstillande medel. Diagnos ställs i regel utifrån den typiska kliniska bilden men kan bekräftas genom fynd av virus från blåsor, eller genom att aktuella, virusspecifika antikroppar påvisas i blodprov.

Bältros – symtom, komplikationer, behandling och diagnostik

Man vet inte säkert varför det sker en reaktivering av vattkoppsvirus så att bältros uppstår, men förändringar i kroppens immunförsvar kan vara en orsak. Detta kan sannolikt förklara att bältros framför allt drabbar personer över 50 år. Man får således inte bältros av att ha träffat en annan person med vattkoppor eller bältros.

Utslagens utbredning beror på att virus vandrar från nervknutor vid ryggmärgen ut längs en nerv och ger upphov till blåsbildning i huden inom nervens utbredningsområde. Initialt kan feber och lätta allmänsymtom förekomma. Utslagen är mycket karakteristiska med sin oftast mycket tydligt ensidiga utbredning (dubbelsidig bältros kan förekomma).

Utslagen föregås ofta av uttalade smärtor som kan likna andra sjukdomstillstånd, och smärtorna kvarstår inte sällan lång tid efter det utslagen försvunnit. Den gamla benämningen "helveteseld" är talande. Bältrosen kan drabba ögonen och då krävs oftast sjukhusvård. Liksom vid vattkoppor kan sjukdomsbilden kompliceras med en bakteriell infektion av blåsorna.

Det finns antivirala läkemedel som bör ges vid bältros. För att uppnå effekt måste dock medicineringen påbörjas tidigt i sjukdomsförloppet. Diagnos ställs oftast utifrån den kliniska bilden.

Allmänt förebyggande åtgärder

Gravida, spädbarn och personer med nedsatt immunförsvar bör i möjligaste mån skyddas mot vattkoppor. Att förhindra spridning av vattkoppor genom hygieniska åtgärder, isolering etc. är svårt då personer med vattkoppor är smittsamma även innan de typiska utslagen uppträder. När vattkoppor upptäcks på förskola eller skola har sannolikt stor smittspridning skett. En person med vattkoppor bedöms vara smittfri när inga nya koppor uppkommer och krustorna torkat in. Allmäntillståndet samt smittfrihet avgör när den som varit sjuk i vattkoppor kan återgå till arbete eller deltagande i barnomsorg.

Åtgärder vid inträffade fall och/eller utbrott

Varken vattkoppor eller bältros är anmälningspliktiga enligt smittskyddslagen. Några särskilda smittskyddsåtgärder är inte motiverade.

Särskilda åtgärder är dock motiverade om en gravid kvinna insjuknar veckorna före förlossningen eller omedelbart därefter. Barnet ges då antiviral behandling och ibland immunglobulin.

Läs mer på andra webbplatser