Rabies är en zoonos, det vill säga en sjukdom som kan överföras mellan djur och människa.

Rabies finns över i stort sett hela världen och drabbar däggdjur. Hos fladdermöss och hund har man även påvisat kroniska smittbärare som periodvis utsöndrar virus utan att visa tecken på sjukdom. Hur vanligt detta är, är inte känt. När människan drabbas och utvecklar symtom är sjukdomen så gott som alltid dödlig. Världshälsoorganisationen uppskattar antalet humanfall per år till omkring 55 000, de flesta inträffar i Afrika och Asien.

Vad orsakar rabies och hur sprids det?

Rabies orsakas av ett lyssavirus. Rabiessjuka djur utsöndrar virus i saliven under hela sjukdomsperioden, det finns även experimentella data som visar att infekterade djur kan utsöndra virus i saliven i upp till 13 dagar innan de utvecklar symtom på sjukdomen. Smitta sker genom att infekterad saliv överförs till mottagligt djur eller människa genom bett eller slickning. För att virus ska föras över med slickning fordras ett sår, virus kan inte självt penetrera huden. Smitta kan även ske via slemhinnor, exempelvis ögon.

Hund är globalt sett den främsta smittöverföraren, men andra viktiga smittkällor är räv, fladdermus, katt, varg och tvättbjörn. Smittan förekommer sporadiskt i Europa. Sverige har varit rabiesfritt sedan 1886. Bland andra rabiesfria länder kan nämnas Norge, Island, Storbritannien, Australien, Nya Zeeland och Japan. I Afrika, Asien och Nord- och Sydamerika är sjukdomen tämligen allmän.

Luftburen smitta är oerhört sällsynt men finns beskriven från grottor som härbärgerat stora kolonier av fladdermöss samt i laboratorier vid hantering av stora mängder höginfektiöst virus. Överföring mellan människor är teoretiskt möjlig då även rabiessjuka personer kan ha virus i saliven, men detta har aldrig rapporterats. Smittöverföring via organtransplantation har dock rapporterats i några enstaka fall.

Symtom och komplikationer

Rabies är en till 100 procent dödlig sjukdom, som inte kan botas trots modern intensivvård. Patienten insjuknar med ångest och oro som tecken på en hjärninflammation. Genom påverkan på nerver till svalgmuskulaturen får patienten kramper vid sväljning (vattuskräck). Patienten avlider i regel inom 14 dygn.

Inkubationstiden är vanligen 3–6 veckor men kan vara så kort som fem dygn och så lång som ett år. Dess längd beror bl.a. på smittdosen och var på kroppen man blivit biten – den är betydligt kortare vid multipla bett i rikt innerverande områden som ansiktet än om man bitits i benet.

Diagnostik och behandling

Diagnosen bygger på patientens sjukhistoria med information om utlandsresa och djurkontakter. Virus, eller delar av virus, kan ofta påvisas genom molekylärbiologiska metoder i saliv, hårfollikelsbiopsi, och/eller ryggmärgsvätska. Diagnos kan också ställas genom att man påvisar antikroppar mot rabiesvirus i patientens blod och ryggmärgsvätska.

Då rabies ofta har en lång inkubationstid kan man förhindra sjukdom genom att omedelbart efter smittillfället vaccinera och ge specifikt immunglobulin. Tidigare vaccinerade personer behöver ytterligare vaccination, ovaccinerade behöver både immunglobulin och vaccination.

Förebyggande åtgärder

Det viktigaste sättet att skydda sig mot rabies är att man vid utlandsresa låter bli att klappa okända däggdjur. I Sverige bör man använda skyddshandskar om man måste ta i en fladdermus. Om man blir biten ska man kontakta vården.

Det finns ett effektivt vaccin, som kan användas såväl rent förebyggande som efter en möjlig exposition. Vid turistresa bör det räcka med information. Vaccination kan övervägas till resenärer som genom sitt yrke har ökad risk för kontakt med rabiessmittade djur eller människor, till exempel, veterinärer, sjukvårdspersonal etc. Vaccinet brukar också ges till personer som kommer att befinna sig tidsmässigt långt från platser där vaccin finns att tillgå i synnerhet barn eftersom de oftare kelar med djur. Även djur såsom hund och katt kan vaccineras. Många länder ställer krav på rabiesvaccinering vid införsel av djur. För Sverige gäller särskilda regler.

Åtgärder vid inträffade fall

Rabies klassas enligt smittskyddslagen som en allmänfarlig sjukdom, och inträffade fall anmäls till smittskyddsläkaren i landstinget och till Folkhälsomyndigheten. Rabies är en smittspårningspliktig sjukdom. Vid misstanke om inhemsk smitta måste veterinära myndigheter varskos. Kraftfulla åtgärder behöver då vidtas för att eliminera en eventuell djursmitta. Rabies hos djur omfattas av epizootilagen och ska anmälas redan vid misstanke om sjukdom.

Kommentarer

  • Under de senaste 40 åren har två personer vårdats på svenskt sjukhus för rabies, båda avled. Det första fallet var en man som smittades i Indien och som 1974 insjuknade efter återkomsten till Sverige. Det andra fallet var en kvinna som insjuknade sommaren 2000 och som smittats i Thailand. Båda dessa patienter hade smittats av en sjuk hund.
  • 2016 rapporterades fynd av antikroppar mot en variant av rabiesvirus hos fladdermöss i södra Sverige. Liknande varianter av rabiesvirus förekommer hos fladdermöss i Europa men överföring till människa är extremt ovanligt.
  • I Danmark påvisade man under hösten 1998 rabies hos tre får i tre olika danska besättningar. Från ett av fåren isolerades en europeisk stam av fladdermusrabies.

Den första person som framgångsrikt vaccinerades mot rabies hette Josef Meister. Han blev som liten pojke svårt biten av en rabiessjuk hund, och Louis Pasteur gavs här möjlighet att prova sitt på kaninryggmärg framtagna och därefter avdödade vaccin.

Läs mer på andra webbplatser

CDC: Rabies
WHO: Rabies

Smittskyddsläkarnas smittskyddsblad om sjukdomar