Smittan kan finnas hos flera olika arter av däggdjur. Bett från infekterade hundar orsakar flest fall bland människa. Sjukdomen är så gott som alltid dödlig när symptom börjat visa sig. Tidig behandling kan förhindra att sjukdomen bryter ut. Smittan finns inte bland marklevande djur i Sverige eller i flertalet av Europa länder, däremot finns andra varianter av lyssavirus (s.k. fladdermusrabiesvirus) hos fladdermöss i majoriteten av Europas länder. Smittan finns bland landlevande däggdjur i stora delar av världen, Framförallt i Afrika och Asien utgör rabies fortfarande ett stort problem och orsakar tiotusentals dödsfall bland människor varje år.

Vad orsakar rabies och hur sprids det?

Rabies orsakas av ett lyssavirus. Rabiessjuka djur utsöndrar virus i saliven under hela sjukdomsperioden, det finns även experimentella data som visar att infekterade djur kan utsöndra virus i saliven i upp till 13 dagar innan de utvecklar symtom på sjukdomen. Smitta sker genom att infekterad saliv överförs till djur eller människa genom bett eller slickning. För att smittas via slickning fordras ett sår, virus kan inte självt penetrera huden. Smitta kan även ske via slemhinnor, exempelvis ögon.

Hund är globalt sett den främsta smittöverföraren, men andra viktiga smittkällor är räv, fladdermus, katt, varg och tvättbjörn. Det virus som orsakar klassisk rabies förekommer sporadiskt bland vilda djur i några få östliga länder i Europa. Varianter av rabiesvirus finns hos fladdermöss, i de flesta länder, sannolikt även i Sverige. Sverige har varit rabiesfritt sedan 1886.

Luftburen smitta är oerhört sällsynt men finns beskriven från grottor som härbärgerat stora kolonier av fladdermöss samt i laboratorier vid hantering av stora mängder höginfektiöst virus. Överföring mellan människor är teoretiskt möjlig då även rabiessjuka personer kan ha virus i saliven, men detta har aldrig rapporterats. Smittöverföring via organtransplantation har dock rapporterats i några enstaka fall.

Symtom och komplikationer

Rabies är en till 100 procent dödlig sjukdom, som inte kan botas trots modern intensivvård. Patienten insjuknar med ångest och oro som tecken på en hjärninflammation. Genom påverkan på nerver till svalgmuskulaturen får patienten kramper vid sväljning (vattuskräck). Patienten avlider i regel inom 14 dygn.

Inkubationstiden är vanligen 3–6 veckor men kan vara så kort som fem dygn och så lång som ett år. Dess längd beror framför allt på smittdosen och var på kroppen man blivit biten – den är betydligt kortare vid multipla bett i rikt innerverande områden som ansiktet än om man bitits i benet.

Diagnostik och behandling

Diagnosen bygger på patientens sjukhistoria med information om utlandsresa och djurkontakter. Virus, eller virus nukleinsyra, kan ofta påvisas genom molekylärbiologiska metoder i saliv, hårfollikelsbiopsi, och/eller ryggmärgsvätska. Diagnos kan också ställas genom att man påvisar antikroppar mot rabiesvirus i patientens blod och ryggmärgsvätska.

Då rabies ofta har en lång inkubationstid kan man förhindra sjukdom genom att omedelbart efter smittillfället vaccinera och ge specifikt immunglobulin. Att omedelbart efter exposition tvätta bettstället med rikligt med tvål och vatten under 15 min gärna följt av sköljning med alkoholbaserat desinfektionsmedel har visats reducera risken för smitta. Tidigare vaccinerade personer behöver ytterligare vaccination, ovaccinerade behöver både immunglobulin och vaccination.

Förebyggande åtgärder

Det viktigaste sättet att skydda sig mot rabies är att man vid utlandsresa låter bli att klappa djur som hundar, katter och andra däggdjur. I Sverige bör man använda skyddshandskar om man måste ta i en fladdermus. Om man blir biten ska man kontakta vården.

Det finns ett effektivt vaccin, som kan användas såväl rent förebyggande som efter en möjlig exposition. Vaccination kan övervägas till resenärer som genom sitt yrke har ökad risk för kontakt med rabiessmittade djur eller människor, till exempel, veterinärer, sjukvårdspersonal etc. Vaccinet brukar också ges till personer som kommer att befinna sig tidsmässigt långt från platser där vaccin finns att tillgå i synnerhet barn eftersom de oftare kelar med djur. Även djur såsom hund och katt kan vaccineras. Många länder ställer krav på rabiesvaccinering vid införsel av djur. För Sverige gäller särskilda regler.

Åtgärder vid inträffade fall

Rabies klassas enligt smittskyddslagen som en allmänfarlig sjukdom, och inträffade fall anmäls till smittskyddsläkaren i landstinget och till Folkhälsomyndigheten. Rabies är en smittspårningspliktig sjukdom. Vid misstanke om inhemsk smitta måste veterinära myndigheter kontaktas. Rabies hos djur omfattas av epizootilagen och ska anmälas redan vid misstanke om sjukdom.

Kommentarer

  • Under de senaste 40 åren har två personer vårdats på svenskt sjukhus för rabies, båda avled. Det första fallet var en man som smittades i Indien och som 1974 insjuknade efter återkomsten till Sverige. Det andra fallet var en kvinna som insjuknade sommaren 2000 och som smittats i Thailand. Båda dessa patienter hade smittats av en sjuk hund.
  • 2016 rapporterades fynd av antikroppar mot en variant av rabiesvirus hos fladdermöss i södra Sverige. Liknande varianter av rabiesvirus förekommer hos fladdermöss i Europa men överföring till människa är extremt ovanligt.
  • I Danmark påvisade man under hösten 1998 rabies hos tre får i tre olika danska besättningar. Från ett av fåren isolerades en europeisk stam av fladdermusrabies. Dock anses risken för smitta med fladdermusrabiesvirus till marklevande djur som mycket liten.

Läs mer på andra webbplatser

CDC: Rabies
WHO: Rabies

Smittskyddsläkarnas smittskyddsblad om sjukdomar