Denna information gör inte anspråk på att vara heltäckande eller ständigt uppdaterad utan syftar till att ge en överblick över smittsamma sjukdomar av betydelse för smittskyddsarbete.
Sjukdomsinformation om tyfoidfeber
LyssnaTyfoidfeber är en svår sjukdom som i regel kräver sjukhusvård. Sjukdomen finns över hela världen men är vanligare i fattigare länder. I Sverige är den ovanlig, cirka tjugo fall rapporteras per år och i stort sett alla är smittade utomlands. Indien, Bangladesh och länder i Mellanöstern är de vanligaste smittländerna.
Sidans information
Orsakande mikroorganism, smittvägar och smittspridning
Tyfoidfeber orsakas av Salmonella Typhi, som endast förekommer hos människa och som utsöndras med avföringen. Bakterien kan föröka sig i olika födoämnen. Smittöverföring sker framförallt via förorenat vatten eller födoämne, men även från person till person.
Infektionsdosen är låg, cirka 100 bakterier räcker för att ge sjukdom. Smitta från person till person kan därför förekomma. Patienten är ofta smittsam i fem till sex veckor. Omkring tio procent av de obehandlade fallen blir bärare i upp till tre månader. Kroniskt bärarskap ses i två till fem procent av fallen. Det är inte ovanligt att bärarskapet hos dessa varar i 20 år eller mer. Mottagligheten är allmän.
Inkubationstiden är relativt lång, vanligen 10–14 dygn, ibland upp till fyra veckor eller längre.
Symtom, komplikationer, behandling och diagnostik
Till skillnad från de vanliga salmonellainfektionerna, som också förekommer hos djur, är tyfoidfeber en blodförgiftning (sepsis). Sjukdomen börjar med feber som under den första veckan stiger trappstegsformat till cirka 40°C eller mer.
Huvudvärk, hosta och muskelvärk är vanliga begynnelsesymtom. Röda utslag på bålen är ett ganska typiskt tecken (Roseol). Förstoppning är inte ovanligt under första veckan. Diarré uppträder vanligen under andra sjukdomsveckan. Utan behandling är dödligheten ganska hög och patienten kan avlida av till exempel blödning, tarmbristning med bukhinneinflammation med mera.
Fall av tyfoidfeber, även smittbärare, behandlas med antibiotika. Tidigt i sjukdomsförloppet ställs diagnos genom påvisande av bakterier i blod. Från och med andra veckan kan bakterier även påvisas i urin och avföring.
Allmänt förebyggande åtgärder
Allmänt god hygien och strikta livsmedelshygieniska rutiner är de viktigaste förebyggande åtgärderna, och personer som arbetar inom livsmedelshanteringen bör vara särskilt uppmärksamma på risken för tyfoidfeber och på de särskilda hygienregler som gäller. Det finns vaccin mot tyfoidfeber, som framför allt rekommenderas till utlandsresenärer.
Åtgärder vid inträffade fall och/eller utbrott
Tyfoidfeber klassas enligt smittskyddslagen som en allmänfarlig sjukdom, och inträffade fall anmäls till smittskyddsläkaren i respektive region och till Folkhälsomyndigheten. Vid misstänkt livsmedels- eller vattenburen smitta ska miljökontoret eller motsvarande i kommunen kontaktas. Tyfoidfeber är en smittspårningspliktig sjukdom.
Mer om anmälningspliktiga sjukdomar
Då tyfoidfeber normalt inte förekommer i Sverige utreds varje inhemskt fall för att spåra smittkällan. Ofta kommer inhemsk smitta i Sverige från en symtomfri smittbärare som smittats utomlands.
Smittbärare som arbetar med livsmedel avstängs från arbete och alla bärare kontrolleras tills de är smittfria. Det är dock inget som hindrar att de arbetar med annan verksamhet än livsmedelshantering.
Kommentarer
Tidigare kallades tyfoidfeber för nervfeber. Under 1800-talet och början av 1900-talet var sjukdomen vanligt förekommande i Sverige. Ofta spreds smittan via vatten eller opastöriserad mjölk, denna kunde smittas från mjölkerskor eller av förorenat vatten vid disk av utrustningen.
- Under 1980-talet förekom ett inhemskt fall av tyfoidfeber hos en ung man som inte varit utomlands. Ingen smittkälla kunde då spåras. Två år senare fann man S. Typhi hos en äldre kvinna. Hon hade varit bärare av S. Typhi sedan hon blev smittad vid ett vattenburet utbrott på 1920-talet. Det framkom att hon tidigare lagat mat åt den unge mannen.
- Det mest kända tyfoidfallet beskrevs i början av 1900-talet. Det handlar om "Typhoid Mary", en kokerska i USA som var kronisk bärare och som vid flera tillfällen spred bakterien till familjer och gäster där hon arbetade.