Bild från laboratorium och arbete med provrörInom biosäkerhet är det viktigt att agera proaktivt och centralt är att det utförs en riskbedömning för varje enskild verksamhet som bedrivs. Utifrån riskbedömningen tas sedan beslut om vilka åtgärder som måste vidtas för att arbetet ska kunna utföras på ett tillräckligt säkert sätt. Åtgärderna handlar om att tillämpa god mikrobiologisk praxis och att innesluta arbetet med hjälp av olika barriärskydd.

Ett biosäkerhetstänkande behövs inte bara på traditionella laboratorium utan även på skolor, universitet, sjukhus, inom rättsmedicin, industri och andra ställen där biologiska agens hanteras.

God mikrobiologisk praxis

Grunden för en säker användning av biologiska agens är god mikrobiologisk praxis. Personalen ska ha god kännedom om de biologiska agens de hanterar, principer för smittöverföring, ha rätt kompetens för det arbete som ska utföras och känna till rådande säkerhetsföreskrifter. I Arbetsmiljöverkets föreskrift AFS 2005:1, 24 §, beskrivs vad god mikrobiologisk praxis innebär.

I WHO:s Laboratory biosafety manual listas en rad rekommendationer om korrekta arbetstekniker som syftar till att undvika de vanligaste olyckorna. Här beskrivs bland annat korrekt pipetteringsteknik och hur mikrobiologiska säkerhetsbänkar, centrifuger, skakapparater och annan vanlig laboratorieutrustning ska användas för att minimera smittrisk.

Barriärskydd

En viktig princip inom biosäkerhet är användandet av barriärer för att upprätthålla inneslutning ("containment") av det biologiska material som hanteras på laboratoriet.

Mikrobiologiska säkerhetsbänkar, centrifugkoppar, pipetter och personlig skyddsutrustning såsom handskar, skyddskläder och andningsskydd utgör primära barriärer som förhindrar eller begränsar exponering för biologiska agens. Sekundära barriärer karakteriseras av hur byggnader, ventilation, avlopps- och avfallshantering utformas, konstrueras och fungerar. Dessa anordningar är anpassade till den skyddsnivå som hantering av det biologiska agens kräver, det vill säga ju högre riskklass desto fler och mer komplexa sekundära barriärer.

Skiss som visar exempel på primära och sekundära barriärer i ett mikrobiologiskt laboratorium.

Smittvägar

Smittämnen sprids via olika så kallade smittvägar. Smittämnet kan antingen överföras direkt mellan individer (direkt kontaktsmitta) eller via något föremål (indirekt kontaktsmitta). Eller så sprids smittämnet genom droppsmitta, det vill säga via vätskedroppar som utsöndras exempelvis vid en nysning och når någon meter. Droppsmitta ska inte förväxlas med aerosolsmitta. Aerosolsmitta innebär att partiklar med en storlek på upp till 100 mikrometer (0,1mm) bär iväg ett smittämne i luften. Aerosolsmitta kan nå längre än droppsmitta. Blodsmitta kallas det när smittämnet överförs via blod eller slemhinnor, exempelvis genom sexuell kontakt eller via stickande och skärande föremål. Exempel på sådana är kanyl, nål, sax och skalpell.

Stickande och skärande utrustning ska så långt det är möjligt undvikas och ersättas med alternativ (exempelvis trubbiga saxar) eller föremål som har en fungerande integrerad säkerhetsfunktion så att man inte riskerar att komma i kontakt med den stickande eller skärande delen efter användning. Sätt aldrig tillbaka skyddshylsan på en kanyl eller ett annat vasst föremål som använts på människor eller djur och ha rutiner för åtgärder vid oönskade händelser. Förbrukade stickande och skärande föremål ska kastas i punkteringssäkra behållare avsedda för stickande/skärande avfall.

Smittvägen för ett smittämne kan se olika ut i naturlig miljö och i laboratoriemiljö. Exempelvis kan en mikroorganism som normalt sprids via direkt kontaktsmitta istället börjar spridas via laboratorieluften genom att en högre koncentration produceras och utrustning används som genererar mycket aerosol.

Att laboratorieutrustning genererar aerosol är den huvudsakliga anledningen till att inneslutande utrustning måste användas på laboratoriet. Exempel på utrustning som bildar aerosol är centrifug, sonikator, pipett, skakapparat och kanyl.

Utöver inneslutande teknisk utrustning är korrekt arbetsteknik viktigt för att undvika aerosolbildning.

Laboratorieöverförd smitta

Laboratorieöverförda infektioner kallas de smittor som överförs till människor i samband med laboratorieaktivitet. I begreppet inkluderas både primära fall (när laborerande personal smittats) och sekundära fall (när infektionen spridits vidare till kollegor, vänner, familj eller andra människor utanför laboratoriet).

Att förhindra laboratorieöverförda infektioner är själva grunden för biosäkerhetsarbete. Kännedom om risken för laboratorieöverförda infektioner är mycket viktig för att vidta lämpliga skyddsåtgärder och på så vis förhindra upprepning. Tyvärr är det svårt att hitta kompletta förteckningar över förekommande fall och rapporteringen bygger på frivillighet. Underrapporteringen av sådana tillbud misstänkts också vara stor dels eftersom många fall är svårupptäckta och kanske förväxlas med smittor som normalt förekommer i samhället men också för att det saknas rapporteringssätt eller för att den drabbade individen inte vågar anmäla tillbudet. Det har också visat sig att endast omkring en femtedel av de kända fallen av laboratorieöverförda infektioner kan kopplas till ett specifikt olyckstillfälle (Sulkin & Pike 1951, Sulkin & Pike 1979, Harding & Byer 2004).

En användbar resurs är Belgian Biosafety Servers webbplats om laboratorieöverförd smitta där bland annat aktuella fall finns beskrivna.

Relaterad läsning

Temadag om säker hantering av biorisker på laboratorier

Laboratory biosafety manual, WHO, 2004

Mikrobiologiska arbetsmiljörisker – smitta, toxinpåverkan, överkänslighet (AFS 2005:1)