Vad orsakar hepatit B och hur sprids det?

Hepatit B-virus infekterar enbart människor. Viruset omges av ett hölje – HBsAg. Innanför detta hölje finns andra markörer, till exempel HBeAg och HBcAg. Vid infektion och eventuellt senare sjukdomsläkning går det att påvisa dessa markörer eller deras motsvarande antikroppar, och det uppkomna mönstret avslöjar om patienten läker ut sin infektion totalt eller går över i en kronisk sjukdomsfas med låg eller hög smittsamhet.

Hos en smittsam patient finns smittämnet i blodet och flera andra kroppsvätskor. I västvärlden sprids hepatit B-virus främst genom orena injektionsnålar eller genom samlag med en person som är smittbärare. Smittan kan också överföras om blod från en smittsam person hamnar på skadad hud eller på slemhinnor (exempelvis ögat), eller om man sticker sig på orena injektionsnålar.

I andra delar av världen är det vanligare att smittan sprids från mor till barn i samband med förlossningen eller mellan barn i småbarnsåldern. En person med en akut hepatit B-infektion är höggradigt smittsam, liksom vissa kroniska smittbärare.

Inkubationstiden är 2–6 månader.

Symtom och komplikationer

Hepatit B-virus orsakar en inflammation i levern. Många märker inte av infektionen, men somliga kan besväras av trötthet och dålig matlust under veckor till månader. Andra kan få en kraftig leverinflammation och blir då gula i huden. Dessa kan behöva sjukhusvård.

Infektionen läker vanligen utan att ge några bestående men, men cirka 5 procent av alla vuxna utvecklar en kronisk leverinflammation. I regel är de också fortsatt smittsamma. Risken för kronisk sjukdom är större ju yngre man är vid smittotillfället. Nyfödda som smittas löper 90 procents risk, barn i ettårsåldern löper 50 procents risk och barn i två- till fyraårsåldern löper 20 procent risk att få en kronisk sjukdom. Upprepade blodprov visar om och när smittsamheten upphör eller om sjukdomen går över i en kronisk fas. Hepatit B i kronisk fas kan förorsaka levercancer.

Diagnostik och behandling

Diagnosen ställs genom att man påvisar virus alternativt antikroppar mot smittämnet i patientens blod.

Idag finns antiviral behandling att tillgå som ges vid kronisk infektion.

Förebyggande åtgärder

Det finns vaccin mot hepatit B som främst ges till personer som löper högre risk än andra att utsättas för smittan. Skyddseffekten är över 90 procent efter tre doser.

Vaccinet kan också med god effekt ges till personer som just har utsatts för smitta, ofta i kombination med specifikt immunglobulin. Detta gäller särskilt för de barn som föds av en hepatit B-infekterad mor. Dessa barn vaccineras vid födelsen och får ibland också immunglobulin, beroende på moderns smittsamhetsgrad.

Allt svenskt blodgivarblod testas för hepatit B liksom för hepatit C, hiv och ett antal andra kända blodsmittor. En person som har hepatit B med påvisbart hepatit B-ytantigen (HBsAg) får inte lämna blod.

Åtgärder vid inträffade fall eller utbrott

Hepatit B klassas enligt smittskyddslagen som en allmänfarlig sjukdom, och alla inträffade fall ska anmälas till smittskyddsläkaren i landstinget och till Folkhälsomyndigheten. Hepatit B är också en smittspårningspliktig sjukdom. Smittbärarna ska informeras om risken för blodsmitta, om risken att sprida smitta vid oskyddade samlag och om betydelsen av att använda kondom. De måste informera om sin smittsamhet när de har kontakt med sjukvården och tandvården.

Läs mer på andra webbplatser

INFPREG: Fakta om infektioner under graviditet

Läkemedelsverket: Behandling av kronisk hepatit B-infektion hos vuxna och barn

Smittskyddsläkarnas smittskyddsblad om sjukdomar

Socialstyrelsen

CDC: Viral hepatitis