Sjukdomsinformation om legionellainfektion

Infektion med legionellabakterier kan orsaka allvarlig lunginflammation som kallas legionärssjuka, eller mildare febersjukdom som kallas pontiacfeber.

Legionellabakterien är vanligt förekommande i jord och vattensamlingar. Bakterierna kan tillväxa i olika typer av konstruerade vattensystem och där utgöra en risk vid inandning av aerosoler som bildas. Cirka 100 till 150 fall rapporteras varje år i Sverige, varav runt en tredjedel har smittats utomlands. Var vi smittas beror på våra resemönster och hittills har Spanien varit ett av de vanligaste förekommande smittländerna.

Vad orsakar legionellainfektion och hur smittar den?

Sjukdomen orsakas främst av bakterien Legionella pneumophila. Det har visat sig att ett stort antal andra arter inom släktet Legionella också kan orsaka sjukdom hos människa. Bakterierna tillväxer främst i temperaturintervallet 20–45 °C och de kan därför tillväxa i vanliga vattenledningar, klimatanläggningar, duschar och bubbelpooler. Tillväxten gynnas av den biofilm som nästan alltid finns på väggarna inne i vattentankar, vattenledningsrör och duschslangar och den sker inuti amöbor. Legionellabakterier har i studier visats överleva temperaturer över 70 °C i amöbor.

Smitta sker genom inandning av vatten i aerosolform eller inandning av jord. Att få i sig bakterien via dryck orsakar inte sjukdom. Smitta mellan personer förekommer inte. Man kan inte bli kronisk bärare av Legionella. Den statistik som finns visar att den misstänkta smittkällan i majoriteten av fallen var bostaden och att de flesta troligen smittades i duschen. Olika typer av bubbelpooler kan också utgöra en risk. Kyltorn står generellt för de största utbrotten. I Sverige förekommer enstaka vårdrelaterade fall varje år och ibland smittas fallen på arbetsplatser där man utsatts för aerosoler.

Symtom och komplikationer

Legionärssjuka yttrar sig som en lunginflammation med oftast hög feber, huvudvärk och muskelvärk. Diarré förekommer ofta. Sjukdomsbilden är ibland mycket allvarlig, särskilt då sjukdomen nästan alltid drabbar personer som av någon anledning har nedsatt immunförsvar. Dödsfall inträffar trots modern intensivvård och dödligheten är 5–20 procent. Inkubationstiden är i regel fem till sex dygn men kan vara både kortare och längre, ofta anges två till tio dygn, men det finns exempel på ännu längre inkubationstid.

Legionellabakterierna kan också ge upphov till pontiacfeber, en lindrigare självläkande sjukdom, med influensaliknande symtom med feber och muskelvärk. Inkubationstiden för pontiacfeber är från några timmar till två dygn. På röntgen syns inga lungförändringar. Tillfrisknandet sker spontant inom två till fem dygn. De personer som insjuknar i pontiacfeber är oftast personer utan bakomliggande sjukdomar.

Varför endast vissa personer får en typisk legionärssjuka, andra pontiacfeber, medan de flesta som utsätts för smittan förblir friska är oklart. Smittdosen, det vill säga det antal bakterier man får i sig, spelar sannolikt viss roll, men det finns inte några kända dos-respons samband. Personens hälsotillstånd är också av betydelse. Personer med nedsatt immunförsvar och till exempel storrökare ådrar sig legionärssjuka lättare. Enligt WHO är följande riskfaktorer för att insjukna i legionärssjuka:

• ålder >40 år
• kön – män är oftare drabbade än kvinnor
• alkoholism
• rökning
• nyligen varit på resa
• nedsatt immunförsvar – på grund av sjukdomstillstånd eller behandling
• diabetes
• nedsatt njurfunktion.

Diagnostik och behandling

Diagnos kan bland annat ställas genom att bakterier påvisas i luftvägssekret genom odling eller nukleinsyrapåvisning (PCR), eller genom att påvisa bakterieantigen i urin, alternativt att antikroppar mot legionellabakterien påvisas i patientens blod. Antikroppar hittas ibland hos personer som aldrig drabbats av legionärssjuka, vilket talar för att infektioner kan förekomma utan allvarliga symtom.

Sjukdomen kan behandlas med antibiotika. Det finns inte något vaccin mot sjukdomen.

Förebyggande åtgärder

Risken för tillväxt av legionellabakterier i ett tappvattensystem kan minskas genom att vattentemperaturen hålls vid minst 60 °C i varmvattenberedaren och minst 50 °C vid tappstället, enligt Boverkets regler. Dessutom bör ledningssystemen vara konstruerade så att stillastående vatten undviks och bakterietillväxt försvåras. Kemisk desinfektion kan vara nödvändig i vissa vattensystem. På vissa sjukhusavdelningar finns filter installerade för att undvika att känsliga patienter exponeras för legionellabakterier. I kyltorn används ofta biocider för att begränsa tillväxten av legionella.

För att skydda sig mot eventuell smitta kan de som hanterar jord tänka på följande:

• Öppna jordpåsar utomhus eller i välventilerad miljö och undvik att andas in damm från jordpåsarna.
• Om påsjorden är torr, blöt ned den för att minska risken att damm virvlar upp.
• Tvätta händerna med tvål och vatten efter hantering av jord.

Åtgärder vid inträffade fall eller utbrott

Legionellainfektion är enligt smittskyddslagen en anmälningspliktig sjukdom, och inträffade fall anmäls till smittskyddsläkaren i landstinget samt till Folkhälsomyndigheten. Vid misstanke om inhemska fall eller utbrott ska miljökontoret eller motsvarande i kommunen kontaktas omgående för vattenprovtagning.

Legionellainfektion är även en smittspårningspliktig sjukdom. Det är viktigt att alla fall av legionärssjuka utreds och att tänkbara smittspridningsvägar utreds. Snabb provtagning på misstänkta smittkällor är angelägen. Det är viktigt med korrekta rutiner när det gäller skötseln av till exempel bubbelpooler och kyltorn.

För eventuell sanering av vattensystem vid påvisande av legionella hänvisas till firmor som är specialiserade inom området.

Exempel på utbrott

Under 2014 insjuknade 7 av 8 personer i ett sällskap efter bad i en bubbelpool på en campingplats. Två personer sjukhusvårdades varav den ena laboratorieverifierades med Legionella pneumophila serogrupp 1. En person behandlades i primärvården. Fyra personer insjuknade med symtom som tydde på pontiacfeber och en person som inte badade förblev frisk. Vattnet till campingen togs från en närliggande sjö och renades med UV-ljus och kolfilter. Vattnet som användes i bubbelpoolen hade en bra kvalitet under året, men den vecka då sällskapet besökte campingen var vattnet otjänligt. Kapaciteten ansågs för låg och UV-lampan byttes ut.

Under 2014 bekräftades en person som ägnat sig åt trädgårdsarbete vara infekterad med Legionella bozemanii. Ett antal tänkbara smittkällor provtogs och analyserades. Resultatet från analysen visade att gödsel som personen hanterat innehöll Legionella bozemanii.

År 2011 fastställdes jord som smittkälla för första gången i Sverige, då både Legionella bozemanii och Legionella longbeachae påvisades i jord som hanterats av en person som diagnosticerades med Legionella longbeachae.

Under 2010 insjuknade 2 män i legionärssjuka efter rengöring med högtrycksspolning vid en bioreningsanläggning i Domsjö. Tre äldre personer boende i samhället insjuknade under samma vecka. I vattenprover från bioreningsanläggningen påvisades mycket höga halter av Legionella pneumophila serogrupp 1. Molekylärepidemiologisk typning visade att patient- och miljöisolat var identiska.

År 2004 insjuknade 32 personer varav 2 avled i legionellainfektion. Alla de drabbade personerna hade anknytning till Lidköping, antingen som boende i staden eller som besökare. Smittan spreds sannolikt via luften från ett industriellt kyltorn nära stadens centrala delar.

År 1990–1991 smittades på ett lasarett 29 personer (26 patienter och 3 personal). Tre av patienterna avled. I varmvattnet (som höll 43 °C) fann man legionellabakterier. Att höja temperaturen på cirkulerande varmvatten till 55 °C var en åtgärd som bidrog till att stoppa utbrottet.

Det första kända utbrottet i Sverige och det hittills största inträffade i Västerås 1979. Över 50 personer insjuknade och en person avled. Reservoaren var här kylanläggningen på ett av stadens större varuhus.

Läs mer på andra webbplatser

• Smittskyddsläkarnas smittskyddsblad om sjukdomar (slf.se)
• CDC: Legionellosis (cdc.gov)