Modellen, som är framtagen av Statens folkhälsoinstitut, visar hur landsting och kommun tillsammans med ideell sektor, kan arbeta för att få tillstånd en väl fungerande samverkan. Målet var att skapa fler möjligheter för äldre personer att förbättra hälsan genom att få stöd i att göra förändringar av sina levnadsvanor. Modellen utgick från samverkan på två plan – hälsocoachning vid vårdcentralen under 12 månader och mötesplatser i närområdets som erbjöd ett brett utbud av aktiviteter i samverkan med ideell sektor. Hälsocoachningen baserades på motiverande samtal. Arbetet pågick under åren 2011–2014.

Figur över samverkansmodellen

Figur över samverkansmodellen som kopplar samman landsting, vårdcentral och hälsocoach med kommun och ideell sektor

Landsting: Landstinget ansvarade för att bygga upp en arbetsstruktur för genomförandet av samverkansmodellen på landstingsnivå. Detta innebar bland annat att engagera vårdcentraler i arbetet, identifiera lämpliga hälsocoacher samt finna bra samverkansformer tillsammans med kommuner.

Vårdcentralen: Vårdcentralen hade till uppgift att identifiera de individer som behöver stöd för att förändra sina levnadsvanor samt att bygga upp en bra samverkan med kommunen kan leda till att fler individer identifieras. Samverkan byggde på en kontinuerlig dialog där kommun fick information om behov av aktiviteter individerna och vårdcentralen fick information om befintligt utbud av aktiviteter som kommun och ideella föreningar kunde erbjuda samt kontaktpersoner till dessa aktiviteter.

Hälsocoach: En del av hälsocoachens uppgift var att informera och motivera individen att delta i de aktiviteter som erbjöds av kommunen och av ideella föreningar. Genom en etablerad samverkan mellan hälsocoach och kommunsamordnare kunde hälsocoachen få information om vilka aktiviteter som finns samt tillsammans med kommunen diskutera vilken typ av aktiviteter som efterfrågas.

Kommun: Kommunens arbete bestod i ansvarar för att stärka och underlätta samverkan med både vårdcentral/hälsocoach och med ideella föreningar. Kommunen hade även till uppgift att etablera och vidmakthålla samverkan med nämnda aktörer, inventera befintligt utbud av mötesplatser, aktiviteter och ideell verksamhet ta fram lättillgänglig information om vilka mötesplatser och aktiviteter som fanns i kommunen och hos ideella föreningar driva utveckling av verksamheter och aktiviteter efter behov.

Ideell sektor: Den ideella sektorn engagerades för att skapa ett brett utbud av aktiviteter och möta de behov som identifierades i kontakterna med deltagarna. Samverkan mellan kommun och ideell verksamhet var en viktig del av samverkansmodellen då de ideella insatserna gav ett mervärde och bidrog till ökade resurser i det hälsofrämjande arbetet. Samverkan i detta fall byggde på avtal mellan kommun och ideell sektor i vilket roller, ansvar och mål med samverkan tydliggjordes.

Mötesplatser: Aktiviteterna vid mötesplatserna var anpassade i så stor utsträckning som möjligt efter deltagarnas intressen. En mötesplats eller en aktivitet kunde antingen drivas av kommunen eller av en ideell förening. Exempel på aktiviteter kunde vara fysiska aktiviteter, föreläsning/studiecirkel om exempelvis mat och matlagning, kulturella aktiviteter eller sociala aktiviteter. Mötesplatserna var öppna för alla personer i närområdet och inte bara för de som blir rekommenderade dit via hälsocoachen. Vid varje mötesplats eller aktivitet fanns en kontaktperson som bland annat ansvarade för att driva utvecklingen av aktiviteter samt ha regelbunden kontakt med samordnaren i kommunen.

Målgrupp

Målgruppen för insatsen var män och kvinnor i åldrarna 60–75 år med tidiga tecken på att utveckla sjukdom. Med tidiga tecken avsågs i detta sammanhang förhöjt blodtryck (som inte krävde medicinsk insats) förhöjt blodsocker (som inte krävde medicinsk insats), lättare depression eller ett för stort bukomfång. Deltagarna delades in i två grupper, studiegrupp och kontrollgrupp. Samtliga deltagare fick sedvanlig vård men utökat antal hälsokontroller jämfört traditionella process inom primärvården. Studiegruppen får dessutom hälsocoachande samtal samt en uppmuntran om att besöka kommunens sociala mötesplatser, vilket inte kontrollgruppen fick.

Utvärdering

Modellen utvärderas genom en effektutvärdering kopplat till ett antal hälsovariabler samt en hälsoekonomisk utvärdering. En processutvärdering genomfördes även för att undersöka process- och implementeringseffekter av försöksverksamheter med hälsocoacher.

Slutsatser

  • Samtliga deltagare, oavsett grupp, förbättrade sin hälsa under de tre år som studien genomfördes. Förbättringarna avtog dock i de flesta hälsoutfallen efter 18 månader när interventionen avslutats. Förbättringen i hälsorelaterad livskvalitet bibehölls under hela treårsperioden. Att erbjuda hälsokontroller kan därför bedömas vara den minst kostsamma insatsen jämfört med hälsokontroller i kombination med hälsocoachning och motiverande samtal.
  • Enligt deltagarna har samverkansmodellen fungerat motivationshöjande och att detta haft betydelse för de förbättringar som uppnåtts.
  • På organisations- och samhällsnivå visar resultaten att samverkansstrukturer har börjat etablerats mellan landsting, kommuner och ideell sektor men att strukturen är starkt personbunden snarare än knutet till funktion. Men resultaten visar även på vinster i form av främjande insatser och en ökad positiv attityd till det hälsofrämjande arbetet. Faktorer som bidragit till en lyckad samverkan är att arbetet är förankrat, prioriterat och resurssatt.