Blödarfeber eller virala hemorragiska febrar (VHF), är allvarliga men i Europa sällsynta sjukdomar. De kan orsakas av flera olika virus som sinsemellan inte alls behöver vara besläktade. Flertalet är zoonoser, det vill säga sjukdomar som kan överföras mellan djur och människa.

Sjukdomstillstånden uppträder framför allt inom tropiska och subtropiska områden. Sannolikheten för att en tropikresenär ska insjukna i en VHF är synnerligen liten, men med nutidens snabba kommunikationer finns klara risker för importfall även hos oss.

Orsakande mikroorganism, smittvägar och smittspridning

VHF kan orsakas av ett flertal olika virus. Som framgår nedan, som anger några av de sjukdomar som ingår i gruppen virala hemorragiska febrar, finns det många olika virusreservoarer. Likaså varierar spridningsvägarna och vektorerna, och den geografiska utbredningen skiljer sig också åt. Samtliga virus ger upphov till en febersjukdom med varierande inslag av blödning.

Sjukdom
VektorVärd/reservoarUtbredningsområde
Lassafeber Luftsmitta Råtta Västafrika
Rift Valley-feber Mygga Flera däggdjur Afrika
Krim-Kongo HF Fästing Flera däggdjur Europa, Afrika
Gula febern Mygga Människa, apa Afrika, Sydamerika
Filovirus (Marburg, Ebola) Okänd Okänd Afrika
Hantavirus (HFRS) Luftsmitta Gnagare Europa, Asien
Hantavirus (HPS) Luftsmitta Gnagare

Amerika

Hantavirus HFRS. HFRS = hemorragisk feber med renalt (njur-) syndrom.
Hantavirus HPS. HPS = hantavirus med pulmonellt (lung-) syndrom.

Smittspridningsvägarna är ofta ofullständigt klarlagda. I vissa fall kan smittan överföras direkt från djur, till exempel gnagare och möjligen apor. Vanligt är dock kontakt med blod från smittat djur. För andra sjukdomar (gula febern med flera) sprids smittan med insekter. För vissa sjukdomar är under vissa omständigheter smittan luftburen som droppar och möjligen aerosol. För många sjukdomar sprids smittan sällan eller aldrig mellan människor, men vissa virus tycks via inhalation eller annan nära kontakt med kroppsvätskor och andra utsöndringar kunna smitta från person till person.

I Sverige saknas i allmänhet vektor respektive värddjur för VHF, varför det inte finns någon förutsättning för naturliga epidemiska utbrott. Sekundärsmitta från person till person kan dock inte uteslutas, till exempel i sjukhusmiljö, varför särskild skyddsberedskap måste finnas inom sjukvården.

Inkubationstiden vid VHF varierar utifrån smittämnet, men brukar vara fem till tio dygn. Den är som längst tre veckor, förutom för HFRS och HPS där längre inkubationstid observerats.

Symtom, komplikationer, behandling och diagnostik

Patienterna brukar insjukna med influensaliknande symtom som frossa, feber, huvudvärk och muskelvärk. Många blir illamående och kräks, och flera får också diarréer. Efter några dagar kan sjukdomsbilden förvärras med koagulationsdefekter, blödningar och organpåverkan. I de svåraste fallen förvärras sedan blödningarna, och ett chocktillstånd utvecklas.

Dödligheten beror till stor del på vilket smittämne som ligger bakom, men kan vara påtaglig. Vid vissa filovirusinfektioner är dödligheten mycket hög. Det finns sällan något läkemedel mot bakomliggande virus varför terapin är symtomatisk, det vill säga inriktad mot patientens aktuella symtom.

Diagnosen ställs genom elektronmikroskopisk påvisning och framför allt molekylärbiologiska metoder för påvisning av virus, men också genom att man påvisar virusspecifika antikroppar från patientens blod. Dessa uppträder dock ofta sent i förloppet.

Allmänt förebyggande åtgärder

I Sverige finns endast vaccin mot gula febern.

Eftersom reservoaren i många fall utgörs av vilda djur bör man undvika alltför nära kontakt med till exempel gnagare eller apor. I de fall sjukdomen sprids via insekter kan förebyggande åtgärder mot insektsbett ha betydelse. Man bör, särskilt på kvällarna, den tid då myggorna dock främst biter, bära långärmade tröjor och långbyxor. Man bör också smörja in huden med myggmedel och till natten kan man ligga under myggnät. Fläkt eller luftkonditionering håller i viss mån även borta myggen.

Åtgärder vid inträffade fall och/eller utbrott

Virala hemorragiska febrar exklusive gula febern, denguefeber och sorkfeber (nefropathia epidemica) klassas enligt smittskyddslagen som allmänfarliga sjukdomar, och inträffade fall anmäls till smittskyddsläkaren i landstinget och till Folkhälsomyndigheten.

VHF är smittspårningspliktiga sjukdomar. Beroende på de allvarliga konsekvenserna vid Lassa- och filovirusfebrarna bör smittskyddsläkaren kontaktas omgående så snart misstanke om VHF uppstått. Ibland har patienterna stora mängder virus i sitt blod men också i andra kroppsvätskor, och då kan sekundärfall inträffa via direktkontakt. Detta gäller framför allt vid Lassa- och Ebolafebrarna.

Eftersom dödligheten vid dessa sjukdomar är mycket hög är det viktigt att det finns en planerad hög beredskap att omhänderta patienter som skulle kunna vara sjuka i en VHF. En resenär som efter återkomsten till Sverige från ett tropikland insjuknar i en influensaliknande sjukdomsbild har sannolikt inte en VHF, risken är mycket liten. Ändå måste man ha diagnosen i åtanke. Om patienten visar tecken till blödning, måste man snabbt se till att personer i omgivningen skyddas genom att säker skyddsutrustning tillhandahålls.

Kommentarer

  • År 1967 insjuknade i Tyskland (Marburg och Frankfurt) och Jugoslavien (Belgrad) sammanlagt 31 personer i VHF. Sju av dessa avled. De flesta hade arbetat med laboratoriedjur, och det kunde visas att smittan kommit från importerade afrikanska apor. Ett filovirus kunde påvisas.
  • År 1990 vårdades vid en svensk intensivvårdsavdelning en man med VHF, sannolikt orsakad av ett filovirus. Han hade ådragit sig smittan i Kenya men insjuknat först efter hemkomsten till Sverige. Trots mycket svåra sjukdomssymtom överlevde mannen. Några sekundärfall uppstod ej.
  • Sedan 1990 har enstaka fall importerats till Europa varje år, oftast av Lassafeber.
  • 1993 insjuknade ett antal människor i sydvästra USA i en då okänd form av hantavirusinfektion. Till skillnad från de hantavirusinfektioner vi ser i Asien och Europa, med sina förutom feber/blödningar, typiska svåra njursymtom, drabbades här istället framför allt lungorna. Dödligheten var hög, cirka 40 procent. Sjukdomen som uteslutande identifierats i Nord- och Sydamerika, kallas Hantavirus Pulmonary Syndrom (HPS) Enstaka fall har importerats och diagnostiserats i Europa.

Utifrån det svenska fallet 1990 upprätthålls i Linköping kunskap samt finns en beredskap för att omhänderta patienter med misstänkt VHF. Dit kan också andra kliniker i Sverige vända sig för råd och stöd.

Läs mer på andra webbplatser

Smittskyddsläkarnas smittskyddsblad
CDC: Viral hemorragic fever
WHO: Haemorrhagic fevers, Viral