Nationellt perspektiv

Regeringen betonar starkt att det hälsofrämjande inslaget i det förebyggande folkhälsoarbetet är viktigt och att hälsofrämjande metoder behöver utvecklas samt att det hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande perspektivet bör stärkas i hela hälso- och sjukvården. Av de totala hälso- och sjukvårdskostnaderna används endast cirka 5 procent till sjukdomsförebyggande arbete, medan merparten av resurserna går till behandling och rehabilitering. Ur ett folkhälsopolitiskt perspektiv är det särskilt angeläget att hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande insatser integreras i den hälso- och sjukvård som erbjuds befolkningen. Den viktigaste uppgiften är att i patient- och anhörigkontakter systematiskt integrera förebyggande och hälsofrämjande aspekter så att de blir naturliga delar i det löpande arbetet i hela vårdkedjan.

Professionens perspektiv

En avhandling visar att det bland hälso- och sjukvårdens olika professioner finns ett starkt stöd för att ge hälso- och sjukvården en mer hälsofrämjande inriktning samt att den har stor betydelse när det gäller den långsiktiga hälsoutvecklingen i befolkningen. Kvinnor är mer positiva än män och primärvårdspersonal är mer positiva än sjukhuspersonal. Vidare var läkare mindre positiva än exempelvis psykologer, arbetsterapeuter och fysioterapeuter.

De vanligaste hindren för att ha en hälsofrämjande roll i det dagliga kliniska arbetet angavs vara en pressad arbetssituation, brist på riktlinjer och otydliga mål. Ledningens stöd är avgörande för tillgången till tid och andra resurser som krävs för att vårdpersonalen ska kunna bedriva ett hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande arbete.

Det finns goda möjligheter att arbeta hälsofrämjande inom hälso- och sjukvården, med till exempel fysisk aktivitet på recept (FaR®), eftersom man möter en stor del av befolkningen under ett år. I genomsnitt görs 2,8 läkarbesök per person och år, varav drygt hälften i primärvården och 0,9 besök per år hos annan vårdgivare.