Frågor och svar om det allmänna vaccinationsprogrammet för barn

Folkhälsomyndigheten har föreskrifter om vaccination av barn som reglerar det allmänna vaccinationsprogrammet för barn.

Grundföreskrifterna trädde i kraft i juni 2016 och har beteckningen HSLF-FS 2016:51. Sedan dess har två ändringsföreskrifter tillkommit, med beteckningen HSLF-FS 2019:17 och HSLF-FS 2020:25, som delvis ersätter grundföreskrifterna.

Konsoliderad version av Folkhälsomyndighetens föreskrifter och allmänna råd (HSLF 2016:51) om vaccination av barn i enlighet med det allmänna vaccinationsprogrammet för barn

Ändringarna innebär att vaccination mot HPV ska från och med augusti 2020 erbjudas alla barn i årskurs 5. Tidigare erbjöds HPV-vaccination till flickor i årskurs 5 eller 6.

Vid kompletterande vaccinationer är schemat i 5 § inte applicerbart, och därför innehåller schemat inte någon information om vad som gäller i dessa fall.

För antal doser och intervall vid kompletterande vaccination hänvisas till den vägledning som vi har tagit fram.

Vägledning för vaccination enligt föreskrifter och rekommendationer

Vanligtvis erbjuds vaccinationer genom barnhälsovård och elevhälsa, men de kan även ges vid andra hälso- och sjukvårdsenheter (till exempel på neonatalavdelningar).

Enligt smittskyddslagen ansvarar regionen för vaccination av barn som går i förskoleklass. Inga vaccinationer är dock förlagda till förskoleklass enligt föreskrifterna.

Behov av kompletterande vaccinationer som identifieras i förskoleklass kan erbjudas av elevhälsan, om lokala förutsättningar tillåter det.

Som regel ansvarar kommunerna och andra huvudmän för elevhälsan för vaccination av skolbarn. Detta regleras i smittskyddslagen (SFS 2004:168, 2 kap. 3 a §). När lagtexten skrevs var förskoleklass inte obligatorisk, och därför gjorde man ett undantag för elever i förskoleklass. Sedan höstterminen 2018 är förskoleklass obligatorisk och undantaget kan komma att tas bort framöver.

Enligt smittskyddslagen är det fortfarande regioner som ansvarar för att erbjuda vaccinationer till elever i förskoleklass. Om kommunen har kommit överens med regionen om detta kan elevhälsan ändå erbjuda vaccination mot mässling, påssjuka och röda hund (MPR) i förskoleklassen. Eftersom MPR-vaccination i förskoleklass faller utanför de ramar som anges i föreskriften om vaccination av barn krävs dock läkarordination för dessa vaccinationer.

Konsoliderad version av Folkhälsomyndighetens föreskrifter (HSLF-FS 2016:51) om vaccination av barn i enlighet med det allmänna vaccinationsprogrammet för barn

För mer information om kompletterande vaccinationer och vaccinationsplanering för barn som inte följt det svenska nationella allmänna vaccinationsprogrammet för barn, se:

Vägledning för vaccination enligt föreskrifter och rekommendationer.

Ja. Alla barn upp till 18 år ska erbjudas kompletterande vaccinationer inom det allmänna vaccinationsprogrammet. Vaccination mot Haemophilus influenzae typ b och pneumokocker behöver dock endast erbjudas barn upp till 6 års ålder. För pojkar gäller kompletterande vaccination mot humant papillomvirus (HPV) endast pojkar födda 2009 och senare.

Barnhälsovårdsjournalen bör spåras.

För barn som nyligen flyttat till Sverige bör en noggrann vaccinationsanamnes tas, vid behov med hjälp av tolk. Handlingar från hemlandet bör om möjligt begäras. Nu gällande vaccinationsschema för olika länder kan man hitta på WHO:s webbplats som du hittar på denna sida:

Externa länkar om vaccinationer

OBS! Det har tyvärr hänt att barn saknat vaccinationer fast de enligt dokumentation skulle vara vaccinerade i ursprungslandet. Rådgör med barnhälsovårdsöverläkaren vid tveksamhet.

Om uppgifter saknas och föräldrarna inte kommer ihåg antal doser och ungefärlig tid för tidigare vaccinationer för ett visst vaccin, bör barnet betraktas som ovaccinerat och vaccineras enligt svenskt program.

Ja. Enligt föreskrifterna ska alla flickor under 18 år som inte är vaccinerade enligt vaccinationsprogrammet erbjudas kompletterande vaccination mot HPV. Kompletterande vaccination mot HPV upp till 18 års ålder gäller även pojkar födda 2009 och senare. Det bör finnas rutiner som säkerställer att tillfällen ges till kompletterande vaccinationer.

Ja. Många länder ger tre vaccinationer i tät följd under spädbarnsåret (till exempel vid 2-3-4 eller 2-4-6 månaders ålder) samt därefter en påfyllnadsdos under andra levnadsåret. De första tre av dessa vaccinationer motsvarar de två doser som ges i Sverige vid tre och fem månaders ålder, och påfyllnadsdosen under andra levnadsåret motsvarar den påfyllnadsdos som ges vid 12 månaders ålder.

Man bör alltså fortsätta som vanligt med DTP-polio vid 5 år samt ytterligare en påfyllnadsdos mot difteri-stelkramp-kikhosta i årskurs 8-9.

Elevhälsan är inte skyldig att erbjuda kompletterande vaccinationer till elever som är 18 år och äldre, men kan göra det ändå om lokala rutiner och förutsättningar tillåter.

Annars får ungdomarna vända sig till en vårdcentral eller vaccinationsmottagning och själv bekosta resterande doser.

I regel ja.

Ja, ett barn med en neurologisk sjukdom i lugnt skede kan vaccineras enligt det vanliga vaccinationsprogrammet.

Alla. Vaccinera som vanligt.

Alla. Vaccinera som vanligt.

Vaccin som innehåller aktivt, försvagat mässlingsvirus eller varicellavirus (varicellae=vattkoppor) skall inte ges inom tre månader efter en blodtransfusion. Det tillförda blodet kan innehålla antikroppar mot mässling och vattkoppsvirus, vilket kan försvaga vaccineffekten. I övrigt inga restriktioner.

Den vaccinationsmottagning familjen vänder sig till ansvarar för att samplanera rese- och barnvaccinationerna. I princip gäller att de allra flesta resevaccinerna, även oralt vaccin mot kolera, kan ges samtidigt med barnvaccinerna. Om barnet är mer än nio månader gammalt kan också levande vaccin mot gula febern ges samtidigt med andra levande vacciner och samtidigt med övriga vacciner i vaccinationsprogrammet. Observera dock att om vaccinerna inte ges samtidigt bör man efter gula febern-vaccin vänta 4 veckor med andra levande vaccin. För tuberkulintest gäller att man bör vänta en månad efter gula febern-vaccination, men om tuberkulintestet utförs först kan man ge levande vaccin när lokalreaktionen avlästs på tredje dagen.

Vanligt gammaglobulin innehåller bland annat antikroppar mot mässling, röda hund, påssjuka och vattkoppor. Dessa antikroppar kan försämra vaccinationssvaret efter MPR-vaccination (eller efter vaccination med andra levande vacciner). MPR-vaccin och varicellavaccin bör därför inte ges tidigare än tre månader efter en gammaglobulinspruta. Kombinationsvaccinet mot difteri-stelkramp-kikhosta-polio-Hib-hepatit B kan ges, liksom andra avdödade vacciner.

Observera att den begränsning som gäller gammaglobulin INTE gäller profylax mot hepatit A med vaccin, som dessutom ger bättre skydd än gammaglobulin och om möjligt bör föredras. Hepatit A-vaccin kan alltså ges samtidigt med MPR-vaccin eller varicellavaccin.

Vacciner stimulerar kroppens immunförsvar så att individen får ett skydd mot sjukdom. När kroppen träffar på ett smittämne (virus, bakterie, parasit eller svamp) stimuleras immunförsvarets celler. Efter genomgången sjukdom får kroppen ett immunologiskt minne. Nästa gång kroppen blir utsatt för samma typ av smittämne kommer immunförsvaret att känna igen det. Kroppens svar blir då snabbare och kraftigare och kan förhindra att den smittade blir sjuk på nytt.

Med vaccination uppnår man immunitet mot smittsamma sjukdomar utan att behöva bli sjuk och gå igenom de risker det innebär. Vid vaccination tillförs kroppen antigen, vilket kan vara ett försvagat smittämne, delar av ett smittämne eller något som liknar smittämnet man önskar skydda mot. När kroppens immunförsvar träffar på antigenet stimuleras immunförsvarets celler och antikroppar bildas. Om den vaccinerade senare träffar på det riktiga smittämnet kommer individen redan ha ett skydd och kunna undvika att bli sjuk.

Flockimmunitet skyddar även ovaccinerade

När de allra flesta i befolkningen är vaccinerade mot en sjukdom finns det få personer som kan sprida smittan. Detta kallas flockimmunitet och innebär att sjukdomen kan hållas borta. På så sätt skyddas ovaccinerade individer, till exempel spädbarn och människor med allvarliga underliggande sjukdomar som gör att de inte svarar på vaccination eller inte kan vaccineras.

Särskilt bra flockimmunitet uppnås av de vacciner som förhindrar både sjukdom och bärarskap av smittämnet (som vaccin mot Haemophilus influenzae typ b och konjugerat pneumokockvaccin).

Sjukdomar kan utrotas

Vaccination skulle kunna utrota en del sjukdomar. Detta förutsätter att smittämnet som ger sjukdomen bara finns hos människor, att det finns ett effektivt vaccin och att vaccinet ger långvarigt skydd. Hittills är smittkoppor den enda infektionssjukdom som helt utrotats. Stora insatser pågår för att utrota polio och man har lyckats utrota poliovirus typ 2 och 3.

Olika sätt att vaccinera

De flesta vacciner ges som sprutor. Injektion ges till spädbarn i låren och till större barn och vuxna på utsidan av överarmen. Det finns ett fåtal vacciner som är drickbara (till exempel mot kolera eller rotavirusinfektion) eller som kan ges i form av nässpray (till exempel mot influensa).

Antal doser som behövs varierar från vaccin till vaccin. För vissa vacciner krävs påfyllnadsdoser senare i livet för att behålla skyddet.

Man ska känna till anatomin i lår respektive arm och fixera låret/armen på ett bra sätt innan man sticker. Vid subkutan injektion vinklas nålen cirka 30-45°. Man kan lyfta ett hudveck för att minska risken att nålen accidentellt hamnar i muskel. Vid intramuskulär injektion vinklas nålen istället cirka 90°, det vill säga man sticker vinkelrätt mot huden. WHO rekommenderar att man vid intramuskulär injektion sträcker huden mellan tumme och pekfinger och sticker där emellan.

Ja, sjuksköterskor med behörighet enligt Socialstyrelsens föreskrifter (HSLF-FS 2018:43) får självständigt ordinera även kompletterande vaccinationer.

Att behöriga sköterskor har rätten att ordinera kompletterande vaccinationer i enlighet med föreskrifterna om vaccination av barn innebär inte att de måste ordinera vacciner självständigt. I de fall sjuksköterskan inte anser sig ha tillräckliga kunskaper kan och bör BHV- eller skolläkare konsulteras för diskussion och eventuell ordination.

Skälet till ändringen är till stor del ett behov att underlätta vaccination av inflyttade barn och till stor del att BHV- och skolsköterskorna anses ha en reell kompetens för bedömning och ordination av kompletteringsvaccination. Beslutet om bredare ramar för vaccinationsprogrammet togs efter genomgång av remissvaren på det först utsända ändringsförslaget till ny föreskrift där många remissinstanser efterfrågade utvidgad ordinationsrätt. Utifrån denna efterfrågan konsulterades representanter från relevanta yrkesföreningar och myndigheter och en konsekvensutredning genomfördes.

Läkarordination krävs när man inte följer de ramar för ålder och tidsintervall mellan doserna som står i föreskrifterna om vaccination av barn, t.ex. vid påskyndat vaccinationsschema med start vid 2 månaders ålder, MPR-vaccination före 12 månaders ålder, tidigareläggning av den andra dosen MPR-vaccin eller för att ge dos 5 av dTp-vaccin tidigare än 5 år efter dos 4.

Läkarordination krävs också när man ska ge en vaccination som varken ingår i det allmänna vaccinationsprogrammet för barn eller omfattas av någon av de rekommendationer som listas i Socialstyrelsens föreskrifter (HSLF-FS 2018:43), till exempel för att ge vaccin mot hepatit B eller tuberkulos till barn som inte ingår i någon riskgrupp, eller om man inom regionen bestämt sig för att erbjuda barn fler vacciner, till exempel mot TBE.

Om det är tidsbrist, till exempel inför en utlandsresa, så kan man påbörja vaccination redan vid sex veckors ålder. I så fall ges tre primära vaccinationer mot difteri-stelkramp-kikhosta-polio-Hib-hepatit B med 1-2 månaders mellanrum.

Obs! Barn som vaccineras enligt ett sådant accelererat schema med tre doser bör sedan fortsätta vaccineras enligt det vanliga schemat, det vill säga med en påfyllnadsdos vid 12 månader och nästa dos vid 5 års ålder.

Inom ramen för vaccinationsprogrammet kan den första dosen ges från 2,5 månaders ålder för att ge barnen ett tidigt skydd mot kikhosta. I det fallet behövs ingen extra dos utan man fortsätter sedan enligt schemat med en andra dos vid 5 månaders ålder, osv.

Vaccinationerna ska som regel inte skjutas upp. Det är tvärtom särskilt viktigt att för tidigt födda barn vaccineras i tid, eftersom de vanligtvis inte hunnit få normal mängd antikroppar från modern. (Största mängden antikroppar överförs nämligen under den senare delen av graviditeten.)

Barn födda före vecka 32 behöver ett tidigt och förstärkt skydd och därför rekommenderas dessa barn en extra dos kombinationsvaccin mot difteri, stelkramp, kikhosta, polio, Hib och hepatit B från 6 veckors ålder.

Rekommendationer för vaccination av för tidigt födda barn.

Den som har legitimation eller särskilt förordnande enligt patientsäkerhetslagen är skyldig att föra journal. Ordinationen ska signeras av den person som har givit den. Om iordningställandet och administreringen av vaccinet har delegerats ska den som har utfört uppgiften också journalföra den.

Vårdgivaren ansvarar för att genom direktiv säkerställa att ledningssystemet innehåller rutiner för journalföring, inklusive hur uppgifter ska dokumenteras, medan det är verksamhetschefen som inom ramen för ledningssystemet ska ta fram, fastställa och dokumentera rutinerna. Vårdgivaren ansvarar för att valet av system för journalföring samt tillhörande rutiner tillsammans uppfyller befintlig lagstiftning.

De juridiska förutsättningarna är angivna i patientdatalagen, men lagstiftningen ger vårdgivaren utrymme för varierande tekniska lösningar vid val av system för journalföring. Rutinerna för journalföring ska bland annat beskriva om journalen ska föras i ett elektroniskt system eller i ett manuellt pappersbaserat register. Det får finnas flera journaler för samma patient hos en och samma vårdgivare. Om så är fallet bör det av rutinerna framgå vilka uppgifter som ska dokumenteras var och att information kan återfinnas på flera ställen.

Journalföring av vaccinationer ska ske i enlighet med patientdatalagen och Socialstyrelsens föreskrifter om informationshantering och journalföring i hälso- och sjukvården. Socialstyrelsen har tagit fram en handbok som stöd för tillämpning av lagstiftningen.

Läs mer:

• Patientdatalagen (2008:355) (PDL) (riksdagen.se)
• Senaste version av HSLF-FS 2016:40 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om journalföring och behandling av personuppgifter i hälso- och sjukvården (socialstyrelsen.se)
• Journalföring och behandling av personuppgifter i hälso- och sjukvården – Handbok vid tillämpningen av Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (HSLF-FS 2016:40) om journalföring och behandling av personuppgifter i hälso- och sjukvården (socialstyrelsen.se)
• Patientsäkerhetslagen (2010:659) (.riksdagen.se)

I patientdatalagen framgår vilka uppgifter en patientjournal minst ska innehålla, om de finns tillgängliga. Mer information hittar du i Socialstyrelsens handbok om informationshantering och journalföring.

Vid en vaccination ska bland annat följande uppgifter framgå av journalen:

• patientens identitet
• uppgifter om aktuellt hälsotillstånd och medicinska bedömningar (utifrån t.ex. en hälsodeklaration)
• uppgifter om överkänslighet för läkemedel eller vissa ämnen
• att inga kontraindikationer till vaccination finns
• uppgifter om lämnade samtycken (i de fall patienten är underårig så gäller detta vårdnadshavares samtycke)
• ställningstagande till att patienten ska få vaccin (förskrivningsorsak)
• vilket vaccin som ordinerats inklusive dos och administrationssätt
• batch-/lotnummer
• vem som ordinerat vaccinet
• datum för vaccination
• vem som iordningställt patientdosen och administrerat vaccinet
• vem som har gjort en viss anteckning i journalen och tidpunkten för detta.