Kammarrätten i Göteborg den 8 september 2021 mål nr 1688-21
Lagrum: 5 kap. 5 och 9 kap. 19 §§ alkohollagen (2010:1622)

En kommun har förbjudit en tillverkare av folköl att bedriva detaljhandel med folköl vid en rekoring. Frågan i målet var om en tillverkare av folköl får bedriva detaljhandel med folköl på någon annan plats än på tillverkningsstället.

Bakgrund

En tillverkare har anmält och bedrivit detaljhandel med folköl på en annan plats än på tillverkningsstället. Kommunen beslutade att förbjuda tillverkaren att sälja folköl i tolv månader. Skälet för kommunens beslut var att försäljning endast får ske i anslutning till tillverkningsstället och inte ambulerande på det sätt som enligt kommunen nu skett. Bolaget bestred att försäljningen skulle ha varit ambulerande och angav att försäljning endast skett vid Rekoring Karlskoga. Kommunen anförde också att det funnits begränsade möjligheter för kommunen att fullgöra sitt uppdrag att utöva tillsyn över försäljningen av folköl då försäljning via rekoring inte sker stadigvarande på en viss plats eller en viss tid. Kommunen har också sett svårigheter med att kräva att bolaget anmäler då försäljningen inte är tillståndspliktig.

Kammarrätten konstaterar att det saknas bestämmelser i alkohollagen som anger var försäljningen får bedrivas av tillverkare. Det saknas även tydligt stöd i förarbetena för kommunens uppfattning om att försäljningen endast får ske från tillverkningsstället. Som motivering angav kammarrätten bland annat att det enligt förarbetena endast gjordes redaktionella ändringar i samband med att 5 kap. 5 § alkohollagen (2010:1622) infördes (prop. 2009/10:125 s. 160). Avseende motsvarande bestämmelse i 1994 års alkohollag angavs i förarbetena att meningen "Utan hinder av vad nu sagts får detaljhandel med öl bedrivas av detaljhandelsbolaget samt av tillverkare av öl eller lättdrycker." tar sikte på detaljhandelsbolagets möjlighet att sälja öl samt så kallad kringföringsförsäljning och innebar inga förändringar utifrån vad som då gällde. Med kringföringsförsäljning avsågs enligt dåvarande förarbeten att tillverkare erbjöd försäljning från bland annat varubussar och vid hemförsäljning utan föregående beställning.

Vad gäller frågan om svårigheter att utöva tillsyn och kräva anmälan hänvisade kammarrätten till vad bolaget anfört om att de bedrivit försäljningen vid en fast plats och vid en bestämd tidpunkt och till bestämmelsen i 9 kap. 15 §.

Kammarrätten fann att kommunen inte har haft rätt att meddela ett förbud med stöd av 9 kap. 19 § AL.

Slutsats som kan dras från rättsfallet

Det saknas bestämmelser i alkohollagstiftningen som anger var försäljningen av folköl får bedrivas av tillverkare av folköl. I och med att de befintliga bestämmelserna har sin grund i den tidigare alkohollagen kan kommuner ta ledning av den gamla alkohollagen och förarbetena vid tolkning av 5 kap. 5 § 2 st. alkohollagen. Med hänsyn till dessa kan slutsatsen dras att det inte finns stöd för tolkningen att försäljning får ske endast från tillverkningsstället och kringföringsförsäljning gäller fortfarande. När det är en fråga om att meddela ett förbud är det av än större vikt att det finns rättsligt stöd.