Frågor och svar om lagen om tobak och liknande produkter

Rökförbuden i lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter omfattar inte privata bostäder eller andra lokaler för boende. I dessa boenden ingår eventuella altaner eller balkonger. Detta framgår av 6 kap. 4 § lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter.

Den som blir störd av tobaksrök i sin privata bostad bör i första hand kontakta sin hyresvärd alternativt styrelse om man bor i en bostadsrätt. Om rök kommer in i bostaden genom ventilationen eller genom otätheter mellan lägenheter är det möjligt att kontakta den kommunala förvaltningen för miljö- och hälsoskydd för vidare bedömning.

Anläggningar huvudsakligen avsedda för idrottsutövning

Om en anläggning, som huvudsakligen är avsedd för idrottsutövning, används för andra aktiviteter och arrangemang än idrott - exempelvis konserter, festivaler och mässor - omfattas arrangemanget av rökförbudet för idrottsanläggningar (se vidare avsnittet rörande 6 kap. 2 § p.8 LTLP). Rökförbudet gäller i detta fall inom hela det inhägnade området - såväl på själva platsen där man normalt idrottar som vid exempelvis toaletter som finns inom området.

Andra områden än sådana som huvudsakligen är avsedda för idrottsutövning

Om festivalen, konserten eller mässan hålls inom ett annat område utomhus är det enligt Folkhälsomyndighetens bedömning rimligt att jämställa de olika miljöerna inom området med de som finns i en stadsmiljö. Följaktligen bör det vara förbjudet enligt 6 kap. 2 § LTLP att röka inne i tält och liknande utrymmen med väggar och tak som allmänheten har tillträde till, samt vid entréer till sådana utrymmen (jfr prop. 2003/04:65 s. 18). Rökförbud bör också gälla inom sådana avgränsade områden som kan liknas vid uteserveringar.

Mer om rökförbud på inhägnade idrottsanläggningar utomhus

Ett syfte med regeln om rökförbud vid entréer till lokaler och utrymmen som allmänheten har tillträde till är att personer som besväras av rökning ska kunna ta sig in i lokalerna utan att utsättas för rök.

Enligt Folkhälsomyndighetens bedömning är det mot den bakgrunden rimligt att rökförbudet vid entréer även gäller i köer som kan uppstå utanför entréerna. Det innebär att man vid bestämmandet av det rökfria området utanför en entré måste ta eventuell köbildning med i beräkningen. Det innebär också att storleken på det rökfria området utanför en entré kan växla beroende på hur många som köar för att komma in i lokalen eller utrymmet.

Rökförbudet vid entréer gäller bara entréer till lokaler och utrymmen inomhus. I de fall det uppstår en kö utanför entrén till exempelvis en idrottsplats utomhus gäller alltså enligt LTLP inget rökförbud vid entrén och följaktligen inte heller i kön.

Ansvaret för att rökförbudet följs ligger på den som äger eller på annan grund (t.ex. som hyresgäst) disponerar över en lokal, ett annat utrymme eller ett område utomhus – kort sagt den som har praktiska möjligheter att se till att bestämmelserna om rökförbud följs.

Vid entréer har ägaren eller den som på annan grund disponerar över lokalen eller utrymmet innanför entrén ansvar för rökförbudet. Det gäller oavsett om denna person äger eller disponerar området utanför entrén. Om en entré går till ett köpcentrum eller ett kontorskomplex, bär normalt fastighetsägaren ansvaret för att rökförbudet följs.

Skyltning, avvisning m.m.

Den som har ansvar för rökförbudet ska genom skyltning tydligt informera om förbudet och vid behov ingripa med information och tillsägelser. Om någon trots tillsägelse röker där rökning inte är tillåten, får denna person avvisas. Bara poliser och ordningsvakter har rätt att avlägsna. Den som är ansvarig för att rökförbudet följs har alltså inte laglig rätt att själv avlägsna personer som bryter mot rökförbudet, utan måste ta hjälp av polis eller ordningsvakter.

Tillsyn

Kommunen har tillsynsansvar över de rökfria miljöerna. Folkhälsomyndigheten ansvarar för att ge kommunerna tillsynsvägledning om rökfria miljöer. Länsstyrelsen utövar tillsyn inom länet över de rökfria miljöerna. I den tillsynen ingår bl.a. att följa kommunernas verksamhet och biträda kommunerna med information och råd.

Nej, vid tillämpningen av reglerna om rökfria miljöer omfattar ordet "rökning" inte bara tobaksrökning utan även:

• inhalering av tobak som till exempel förångats
• rökning av örtprodukter för rökning
• användning av e-cigaretter
• användning av andra produkter som till användningssättet motsvarar rökning men som inte innehåller tobak, till exempel e-cigaretter som inte innehåller nikotin och därför inte är att betrakta som e-cigaretter i lagens mening.

För att en person ska anses vara PBI ska den ha just ett betydande inflytande över verksamheten.

I propositionen 2017/18:156. till lagen sid. 191 har lagstiftaren redogjort för några exempel på vilka som kan anses vara PBI. Som exempel på PBI i juridisk person kan verkställande direktör, styrelseledamot, bolagsdelägare eller aktieägare med betydande aktieinnehav nämnas. Även annan ekonomisk intressent bakom en rörelse kan komma att innefattas i prövningen som PBI.

Vid bedömningen bör hänsyn tas till om butikschefen fattar strategiska beslut i fråga om hur bland annat försäljning och marknadsföring ska bedrivas. Hänsyn bör också tas till vilken befogenhet och vilken funktion butikschefen kan anses ha i verksamheten. Om en butikschef exempelvis äger andelar i bolaget, har varit med och finansierat verksamheten, har rätt att teckna firman vi fullmakt m.m. Har en butikschef till exempel enbart ansvar över personalen kan det anses vara mer tveksamt om denna behöver prövas som en PBI.

Endast den som har tillstånd enligt 5 kap. 1 § lag om tobak och liknande produkter (LTLP) får bedriva detalj- eller partihandel med tobaksvaror. Tillstånd krävs dock inte för detalj- eller partihandlare som varken har säte eller fast driftställe för näringsverksamhet i Sverige. Undantaget beror enligt förarbetena på att det innebär praktiska svårigheter att upprätthålla ett tillståndskrav för utländska näringsidkare som saknar anknytning till Sverige.

Enligt 5 kap. 10 § (LTLP) framgår att den som bedriver partihandel med tobaksvaror endast får sälja sådana varor till den som har försäljningstillstånd.

Denna bestämmelse skulle kunna uppfattas som att en partihandlare i Sverige inte får sälja tobaksvaror till handlare utomlands som inte omfattas av kravet på tillstånd, och därför saknar ett försäljningstillstånd.

I den situation där detalj- eller partihandlaren utomlands saknar säte eller fast driftställe för näringsverksamhet i Sverige och därmed inte omfattas av kravet på tillstånd bedömer Folkhälsomyndigheten att följande bör gälla:

Partihandlaren i Sverige kan sälja tobaksvaror till detalj- eller partihandlaren utomlands. Eftersom handlaren utomlands inte omfattas av tillståndskravet i 5 kap. 1 § LTLP blir följden att bestämmelserna i 5 kap 10 § LTLP om att tobaksvaror endast får säljas till den som har tillstånd inte ska tillämpas.

Observera att 3 kap. 8 § LTLP gäller även för leveranser till annat land och att partihandlaren i Sverige därför behöver uppgifter om den aktuella handlaren utomlands identifieringskoder.

I 5 kap. 14 § lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter framgår att en styckförpackning med cigaretter ska innehålla minst 20 cigaretter, rulltobak ska innehålla tobak som väger minst 30 gram, och portionsförpackat snus ska innehålla minst 20 portioner. Cigaretter, rulltobak och portionsförpackat snus får inte tillhandahållas konsumenter på marknaden i mindre mängd än vad som anges i första stycket.

Utifrån syftet med reglerna bör handlarens egenkontrollprogram beskriva hur det säkerställs att det inte säljs styckvis av cigaretter eller snusportioner. Exempelvis genom att informera personalen om att det förbjudet. I egenkontrollprogrammet bör det också finnas en rutin som beskriver hur handlaren och personalen ska agera när det finns anledning att tro att cigarettpaket eller snusdosor innehåller mindre än 20 stycken cigaretter eller snusportioner.

Syftet med att det inte får vara mindre än 20 cigaretter i ett cigarettpaket, eller 20 portioner i en snusdosa med portionssnus (gäller snus som innehåller tobak) är att det inte ska vara möjligt att sälja tobaksvaror med mindre antal för att få ner priset på denna typ av varor, ett lägre pris skulle kunna få fler ungdomar att börja använda tobaksvaror. Syftet är också att det inte ska vara möjligt att sälja styckvis. (Se prop. 2017/18:156 s. 105 f. och prop. 2004/05:118 s. 22 f.)

En handlare kan inte kontrollera att ett cigarettpaket eller en snusdosa innehåller minst 20 cigaretter eller snusportioner utan att behöva öppna paketen. Folkhälsomyndigheten bedömer att det inte är rimligt att handlaren ska behöva öppna varje förpackning som säljs. Det är därför endast när det finns särskild anledning att kontrollera förpackningen som en kontroll genom öppning kan behöva ske. Det samma gäller om det på paketet framgår att det innehåller färre än 20 cigaretter eller snusportioner.

Ett exempel på när det finns särskild anledning att kontrollera förpackningen kan vara om en kund uppmärksammar handlaren om att förpackningen innehåller färre antal cigaretter eller snusportioner. Ett liknande resonemang förs i förarbetena till lagstiftningen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare och kontrollen av att förpackningarna innehåller ett informationsblad (se prop. 2016/17:132 s. 33).

Folkhälsomyndigheten bedömer att försäljning av hela tobaksblad omfattas av reglerna i lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter (LTLP). Det innebär att det bland annat krävs tillstånd för att bedriva detaljhandel eller partihandel med tobaksvaror i form av hela tobaksblad samt att tillverkare och importörer ska lämna uppgifter om ingredienser och kvantiteter i tobaksvaror till Folkhälsomyndigheten. Att tobaksvarorna påstås vara avsedda för andra ändamål såsom utsmyckning eller dekoration föranleder ingen annan bedömning.

Folkhälsomyndigheten har i ett tillsynsärende tagit ställning till att hela tobaksblad som saluförs till konsumenter är att betrakta som en tobaksvara och påfört ett försäljningsförbud med anledning av att tobaksvarorna inte var ingrediensrapporterade till myndigheten enligt kraven i 2 kap. 2 § LTLP.

Beslutet överklagades till förvaltningsrätten som avslog överklagandet. Förvaltningsrätten tog i sin dom ställning till att produkterna var att se som tobaksvaror. Målet överklagades till kammarrätten som inte meddelade prövningstillstånd.

Folkhälsomyndigheten bedömer att det krävs en anmälan till kommunen för sådan försäljning. Folkhälsomyndigheten kan inte se att en taxfreebutik ska vara undantagna bestämmelsen om att anmäla försäljningen av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare.

Om en taxfreebutik anses ligga på svenskt territorium gäller lagen om tobak och liknande produkter på samma vis som om försäljningsstället skulle vara beläget inom landet men utanför flygplatsen.

Enligt 5 kap. 14 § får endast den som har anmält försäljningen bedriva detaljhandel med elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Detaljhandel är enligt 1 kap. 3 § p. 4 försäljning till konsumenter.

Nedanstående baseras på bestämmelser i lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter (LTLP) och lagen (2022:1257) om tobaksfria nikotin produkter (LTN).

Av reglerna framgår bland annat att det krävs försäljningstillstånd för detaljhandel med tobaksvaror (5 kap. 1 § LTLP) respektive försäljningsanmälan för detaljhandel med elektroniska cigaretter och påyllningsbehållare (5 kap. 14 § LTLP) samt tobaksfria nikotinprodukter (17 § LTN).

Tobaksfria nikotinprodukter och elektroniska cigaretter och påyllningsbehållare benämns i fortsättningen tillsammans ”nikotinprodukter”.

Plattformsförsäljningen

Företaget A tillhandahåller tobaksvaror och nikotinprodukter till konsumenter genom att möjliggöra beställning av sådana varor med användning av en applikation eller webbplats som också ägs av företaget A.

En beställning expedieras genom att först plockas av en butik (företaget B) som A har samarbetsavtal med.

Därefter körs den ut till konsumentens bostad med hjälp av C, som antingen är ett bud anställt av A eller en enskild näringsidkare som A har samarbetsavtal med.

Är denna affärsmodell förenlig med LTLP och LTN eller utgör den ett hinder för försäljningstillstånd eller en hållbar försäljningsanmälan?

Folkhälsomyndigheten uppfattar hemkörningen och utlämningen av det som beställts som en form av distanshandel, oavsett om man kommer fram till att det är A eller B som är att betrakta som säljare av varorna.

För vidare resonemang om vem som är att betrakta som säljare, se under rubriken "Om affärsmodellen är förenlig med LTLP och LTN, vem ska ha försäljningstillstånd för detaljhandel med tobak respektiva göra en anmälan för försäljning av nikotinprodukter – A eller B?"

Distanshandel nämns som en möjlig försäljningsform i LTLP och LTN. Av rättspraxis framgår dock att det ställer höga krav på säljarens egenkontrollprogram.

Kammarrätten i Göteborg i mål 1718-22:

”Egenkontrollen avser en kontroll som tillståndshavaren själv utför. Denna kontroll kan inte utan vidare överlåtas till en tredje part att utföra […]. Egenkontrollprogrammet måste vara utformat på ett sådant sätt att det kan säkerhetsställas att kravet på kontroll av mottagarens ålder efterlevs i samband med utlämnandet av försändelsen till den slutliga mottagaren. Det är då inte tillräckligt att beställa en viss tjänst […] som tredje part tillhandahåller inte bara för tobaksvaror specifikt, utan även för andra typer av leveranser.”

Huruvida affärsmodellen är förenlig med lagarna måste därför avgöras utifrån säljarens egenkontrollprogram och avtalen mellan A, B och C.

Om affärsmodellen är förenlig med LTLP och LTN, vem ska ha försäljningstillstånd för detaljhandel med tobak respektiva göra en anmälan för försäljning av nikotinprodukter – A eller B?

Enligt Folkhälsomyndigheten måste relationen mellan A, B och C fastställas utifrån innehållet i avtalen, i huvudsak avtalet mellan A och B.

Det bör enligt Folkhälsomyndigheten inte ske genom att kommunen tolkar avtalet mellan parterna, utan genom att kommunen ställer frågor till A om avtalsrelationerna.

Utgångspunkter

Med detaljhandel avses försäljning till konsumenter (1 kap. 3 § 4 LTLP och 3 § 2 LTN). Ordet försäljning har ingen definition i i någon av lagarna. Det bör innebära att det har samma innebörd som i allmänt språkbruk, det vill säga att det avser överlåtelse av en vara eller tjänst till en köpare mot avtalad ersättning.

Det är alltså den – i detta fall A eller B - som överlåter varorna till konsumenter som ska ha försäljningstillstånd/fullgjord anmälan för detaljhandel. Skulle det visa sig att A enbart agerar som mellanhand/ förmedlare av köpet mellan butik och kund genom sin applikation/webbplats bör de inte behöva något tillstånd/ fullgjord anmälan för detaljhandel. Samma sak om A och buden (C) som arbetar för A bedöms enbart fungera som ombud för utlämnandet.

Frågorna till A bör ta sikte på att utreda detta.

Förslag på frågor till A

Försäljning

Beskriv hur försäljningen av tobaks- och nikotinprodukter med hjälp av A:s applikation/webbplats går till.

• På vilket sätt är applikationen eller webbplatsenn inblandad vid en beställning?
• Sker det en ålderskontroll i applikationen/på webbplatsenn eller på annat sätt vid försäljning av tobaks- och nikotinprodukter?
• Hur går i så fall ålderskontrollen till och vem kontrollerar åldern, B eller A?
• Sker det vid kundens beställning av tobaks- och nikotinprodukter en samtidig försäljning av samma produkter mellan B och A (så att A träder i B: s ställe i förhållande till kunden)?
• Sker det i övrigt något ekonomiskt utbyte från B till A i samband med en beställning användning av applikationen eller webbplatsenn?

Användning av bud

A har knutit till sig bud (C) som utför leveransen från butiken till kunden.

• Beskriv relationen mellan A och C.
• Vilka arbetsuppgifter förväntas C utföra, förutom att köra ut varorna?
• Vilka instruktioner har C fått i de fall leveransen avser varor för vilka gäller en åldersgräns vid utlämnandet?
• Vem har gett C de instruktionerna, B eller A?
• Hur är ålderskontrollen avsedd att utföras av C?
• Hur säkerställer den som har gett buden instruktionerna att ålderskontroll verkligen utförs när tobaks- och nikotinprodukter lämnas ut av C?
• Finns instruktionerna och övriga rutiner i så fall i ett egenkontrollprogram?

Om det är A som ska ha försäljningstillstånd/göra anmälan, räcker det då med ett försäljningstillstånd/en anmälan för hela Sverige?

Folkhälsomyndigheten uppfattar att försäljningen från A:s applikation/webbplats sker till konsumenter, det vill säga att det rör sig om detaljhandel.

Försäljningsställen för detaljhandel kan vara fysiska eller finnas på internet (webbplatser för detaljhandel). För både fysiska försäljningsställen och försäljningsställen på webben krävs tillstånd/anmälan - enligt Folkhälsomyndighetens bedömning ett tillstånd/en anmälan per försäljningsställe.

En näringsidkare som bedriver försäljning till konsumenter både från ett fysiskt försäljningsställe och från en webbplats för detaljhandel behöver alltså ett tillstånd/en anmälan för det fysiska försäljningsstället och ett tillstånd/en anmälan för webbplatsen för detaljhandel. Det gäller även om webbplatsen sköts från samma lokal som det fysiska försäljningsstället.

Ett försäljningstillstånd/en anmälan om webbhandel gäller för webbhandel i hela Sverige medan försäljningstillstånd/anmälan för ett fysiskt försäljningsställe bara gäller i kommunen där det fysiska försäljningsstället är beläget.

Om det är A som ska anses bedriva detaljhandel, ska B då anses bedriva partihandel?

Med partihandel menas enligt LTLP annan försäljning än detaljhandel av tobaksvaror, såsom försäljning till detaljhandlare eller andra partihandlare. Partihandel förekommer inte som begrepp vid försäljning av nikotinprodukter enligt LTLP och LTN.

Om utredningen skulle visa att affärsmodellen innebär att försäljning sker mellan B och A skulle B kunna vara att betrakta som partihandlare och A som detaljhandlare av tobaksvaror. B behöver då ett partihandelsillstånd och A ett detaljhandelstillstånd för tobaksförsäljning.

Vilken aktör är skyldig att ha egenkontrollprogram för detaljhandel och vilka krav ska ställas på innehåll i egenkontrollprogram avseende bland annat ålderskontroll?

En detaljhandlare som säljer nikotinprodukter ska ha ett egenkontrollprogram.

Både detaljhandlare och partihandlare ska ha egenkontrollprogram vid försäljning av tobaksvaror. Kraven på innehåll i egenkontrollprogram skiljer sig dock delvis åt för de olika försäljnings­formerna. Ett egenkontrollprogram för partihandel behöver exempelvis inte ha några rutiner för att förhindra att tobaksvaror lämnas ut till någon som inte har fyllt 18 år (ålderskontroll).

Läs mer

Vägledning till näringsidkare om egenkontrollprogram för den som säljer tobaksvaror, elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare samt tobaksfria nikotinprodukter