Frågor och svar om lagen om tobak och liknande produkter

Lagen gäller tobak och liknande produkter.

Med tobak avses:

• cigaretter
• rulltobak
• tobak för vattenpipa
• andra tobaksvaror för rökning såsom cigarrer och piptobak
• rökfria tobaksvaror såsom snus och tuggtobak.

Med liknande produkter menas:

• e-cigaretter och påfyllningsbehållare
• örtprodukter för rökning
• vattenpipor
• "andra produkter som till användningssättet motsvarar rökning men som inte innehåller tobak". Hit räknas t.ex. e-cigaretter som inte innehåller nikotin och därför inte är att betrakta som e-cigaretter i lagens mening.

Följande produkter omfattas inte av den nya lagen:

• Produkter som är klassificerade som narkotika enligt narkotikastrafflagen (1968:64).
• Hälsofarliga varor enligt lagen om förbud mot vissa hälsofarliga varor (1999:42).
• E-cigaretter och påfyllningsbehållare som omfattas av läkemedelslagen (2015:315) eller lagen om medicintekniska produkter (1993:584).

Rökförbuden i lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter omfattar inte privata bostäder eller andra lokaler för boende. I dessa boenden ingår eventuella altaner eller balkonger. Detta framgår av 6 kap. 4 § lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter.

Den som blir störd av tobaksrök i sin privata bostad bör i första hand kontakta sin hyresvärd alternativt styrelse om man bor i en bostadsrätt. Om rök kommer in i bostaden genom ventilationen eller genom otätheter mellan lägenheter är det möjligt att kontakta den kommunala förvaltningen för miljö- och hälsoskydd för vidare bedömning.

Detta är en ny typ av försäljningsform som kan liknas vid både butiks-, automat- och e-handelsförsäljning. Bestämmelser om åldersgräns och ålderskontroll i lag om tobak och liknande produkter avser all tobaksförsäljning, dock exemplifieras inte i detalj alla typer av försäljningsformer. Lagstiftarens syfte med införandet av berörda bestämmelser är att säkerställa upprätthållandet av försäljningsförbudet till personer under 18 år. Det sker genom att förtydliga ansvaret för att organisera försäljningen så att personer under 18 år inte ska kunna köpa tobak och att ålderskontroll ska ske oavsett försäljningsform.Hur detta i praktiken ska organiseras kan ske på olika sätt utifrån olika försäljningsformer och ska framkomma i näringsidkarens egenkontrollprogram. Det är kommunen som gör en bedömning i det enskilda fallet utifrån lagens krav om de anser att näringsidkaren uppfyller de ställda kraven i lagen om tobak och liknande produkter (5 kap. 17-18 §§ lagen om tobak och liknande produkter).

Det finns flera skäl till det:

• Att införa ett rökförbud på vissa allmänna platser utomhus minskar den sociala exponeringen för rökning och bidrar därmed till att avnormalisera rökning. Detta är extra viktigt i förhållande till ungdomar, vilka är särskilt känsliga för visuella signaler och sociala normer.
• Införandet av rökfria inomhusmiljöer har minskat rökningen och risken för tobaksröksrelaterade sjukdomar. Lagstiftaren utgår från att ett förbud att röka på allmänna platser utomhus kommer att få en motsvarande effekt.
• Rökning begränsar tillgängligheten till allmänna platser för personer som är överkänsliga för rök. Speciellt gäller det barn, vars luftvägar är särskilt känsliga. Lagstiftaren utgår från att ett utvidgat rökförbud på vissa allmänna platser utomhus kommer att göra platserna mer tillgängliga för personer som av olika skäl inte vill eller bör utsättas för tobaksrök.

Flera nya rökfria miljöer införs:

• Områden i anslutning till färdmedel som finns utomhus, t.ex. perronger, busshållplatser och taxizoner. Även andra utomhusområden som är avsedda för resenärer, exempelvis biljettområden och gångbanor i anslutning till spårområdet omfattas av förbudet.
• På uteserveringar utanför t.ex. restauranger och caféer.
• Inom inhägnade platser utomhus som huvudsakligen är avsedda för idrottsutövning, dvs. idrottsanläggningar. Rökförbudet gäller inte bara platser för själva idrottsutövandet utan även platser som används för andra ändamål, exempelvis försäljning, under förutsättning att dessa platser ligger inom det inhägnade området. Om idrottsanläggningen används för andra aktiviteter och arrangemang, t.ex. konserter och mässor, omfattas den fortfarande av rökförbudet.
• På lekplatser som allmänheten har tillträde till.
• Vid entréer till lokaler och andra utrymmen som omfattas av rökförbud enligt lagen om tobak och liknande produkter, t.ex. entréer till restauranger, järnvägsstationer och lokaler för hälso- och sjukvård.

Anläggningar huvudsakligen avsedda för idrottsutövning

Om en anläggning, som huvudsakligen är avsedd för idrottsutövning, används för andra aktiviteter och arrangemang än idrott - exempelvis konserter, festivaler och mässor - omfattas arrangemanget av rökförbudet för idrottsanläggningar (se vidare avsnittet rörande 6 kap. 2 § p.8 LTLP). Rökförbudet gäller i detta fall inom hela det inhägnade området - såväl på själva platsen där man normalt idrottar som vid exempelvis toaletter som finns inom området.

Andra områden än sådana som huvudsakligen är avsedda för idrottsutövning

Om festivalen, konserten eller mässan hålls inom ett annat område utomhus är det enligt Folkhälsomyndighetens bedömning rimligt att jämställa de olika miljöerna inom området med de som finns i en stadsmiljö. Följaktligen bör det vara förbjudet enligt 6 kap. 2 § LTLP att röka inne i tält och liknande utrymmen med väggar och tak som allmänheten har tillträde till, samt vid entréer till sådana utrymmen (jfr prop. 2003/04:65 s. 18). Rökförbud bör också gälla inom sådana avgränsade områden som kan liknas vid uteserveringar.

Mer om rökförbud på inhägnade idrottsanläggningar utomhus

Ett syfte med regeln om rökförbud vid entréer till lokaler och utrymmen som allmänheten har tillträde till är att personer som besväras av rökning ska kunna ta sig in i lokalerna utan att utsättas för rök.

Enligt Folkhälsomyndighetens bedömning är det mot den bakgrunden rimligt att rökförbudet vid entréer även gäller i köer som kan uppstå utanför entréerna. Det innebär att man vid bestämmandet av det rökfria området utanför en entré måste ta eventuell köbildning med i beräkningen. Det innebär också att storleken på det rökfria området utanför en entré kan växla beroende på hur många som köar för att komma in i lokalen eller utrymmet.

Rökförbudet vid entréer gäller bara entréer till lokaler och utrymmen inomhus. I de fall det uppstår en kö utanför entrén till exempelvis en idrottsplats utomhus gäller alltså enligt LTLP inget rökförbud vid entrén och följaktligen inte heller i kön.

Ansvaret för att rökförbudet följs ligger på den som äger eller på annan grund (t.ex. som hyresgäst) disponerar över en lokal, ett annat utrymme eller ett område utomhus – kort sagt den som har praktiska möjligheter att se till att bestämmelserna om rökförbud följs.

Vid entréer har ägaren eller den som på annan grund disponerar över lokalen eller utrymmet innanför entrén ansvar för rökförbudet. Det gäller oavsett om denna person äger eller disponerar området utanför entrén. Om en entré går till ett köpcentrum eller ett kontorskomplex, bär normalt fastighetsägaren ansvaret för att rökförbudet följs.

Skyltning, avvisning m.m.

Den som har ansvar för rökförbudet ska genom skyltning tydligt informera om förbudet och vid behov ingripa med information och tillsägelser. Om någon trots tillsägelse röker där rökning inte är tillåten, får denna person avvisas. Bara poliser och ordningsvakter har rätt att avlägsna. Den som är ansvarig för att rökförbudet följs har alltså inte laglig rätt att själv avlägsna personer som bryter mot rökförbudet, utan måste ta hjälp av polis eller ordningsvakter.

Tillsyn

Kommunen har tillsynsansvar över de rökfria miljöerna. Folkhälsomyndigheten ansvarar för att ge kommunerna tillsynsvägledning om rökfria miljöer. Länsstyrelsen utövar tillsyn inom länet över de rökfria miljöerna. I den tillsynen ingår bl.a. att följa kommunernas verksamhet och biträda kommunerna med information och råd.

Nej, vid tillämpningen av reglerna om rökfria miljöer omfattar ordet "rökning" inte bara tobaksrökning utan även:

• inhalering av tobak som t.ex. förångats
• rökning av örtprodukter för rökning
• användning av e-cigaretter
• användning av andra produkter som till användningssättet motsvarar rökning men som inte innehåller tobak, t.ex. e-cigaretter som inte innehåller nikotin och därför inte är att betrakta som e-cigaretter i lagens mening.

De nya reglerna om tillståndsplikt innebär att den som säljer tobaksvaror måste ha tillstånd till det. Det gäller såväl den som säljer tobak till konsumenter (detaljhandel) som den som ägnar sig åt annan försäljning av tobak (partihandel). Tillstånd ansöks om hos kommunen som bl.a. ska göra en prövning av sökandens lämplighet. Vid en prövning granskas bl.a. ekonomisk skötsamhet och eventuell förekomst av tidigare brottslig belastning (vandel).

För att få tillstånd krävs dessutom att den som säljer tobaksvaror ska utöva särskild kontroll (egenkontroll) över försäljningen och ansvara för att det finns ett för verksamheten lämpligt egenkontrollprogram. Ett egenkontrollprogram är dessutom ett villkor för att en ansökan om tillstånd ska anses vara komplett.

Yttranden från Polisen och Tullverket

I tillståndsprocessen ingår ett remissförfarande.

Vid prövningen av en ansökan om tillstånd för detaljhandel får kommunen inhämta ett yttrande från Polismyndigheten.

Vid prövningen av en ansökan om tillstånd för partihandel måste både Polismyndighetens och Tullverkets yttranden inhämtas för att ansökan ska kunna bifallas.

Återkallelse av tillståndet för försäljning

Ett försäljningstillstånd kan återkallas av kommunen om:

1. tillståndet inte längre nyttjas
2. den som har fått tillståndet inte längre uppfyller kraven för tillstånd
3. det inom den tillståndspliktiga verksamheten har förekommit brottslig verksamhet som tillståndshavaren känt till men inte har ingripit mot
4. tillståndshavaren har fått en eller flera varningar men inte har rättat till det som låg till grund för varningen/varningarna.

Varning i stället för återkallelse av tillstånd

I stället för återkallelse får kommunen meddela tillståndshavaren en varning. Eftersom återkallelse av ett försäljningstillstånd är en mycket ingripande åtgärd bör varning användas i första hand och återkallelse bara användas i de allvarligaste fallen och vid upprepade överträdelser.

Överklagande

Kommunens beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol (förvaltningsrätt, kammarrätt, Högsta förvaltningsdomstolen). Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt och Högsta förvaltningsdomstolen.

Övergångsregler vid försäljning av tobaksvaror

En detaljhandlare som har anmält försäljning av tobaksvaror före den 1 juli 2019 (dvs. innan de nya reglerna börjat gälla) får fortsätta försäljningen om hen ansöker om försäljningstillstånd senast den 1 november 2019. Efter en sådan ansökan får försäljningen fortsätta i avvaktan på kommunens beslut.

Innan kommunen har meddelat beslut i tillståndsfrågan tillämpas bestämmelserna i den gamla tobakslagen.

Nej, reglerna om tillståndsplikt gäller bara tobaksvaror.

För försäljning av e-cigaretter och påfyllningsbehållare gäller fortfarande ett anmälningsförfarande hos kommunen.

Örtprodukter och njutningsmedel som till användningssättet motsvarar rökning men som inte innehåller tobak får säljas utan tillstånd eller anmälan.

Genom lagen införs regler om spårbarhets- och säkerhetsmärkning av tobaksvaror. Reglerna syftar till att motverka den illegala handeln med tobaksvaror.

Spårbarhetssystemet ställer krav på att alla styckförpackningar med tobaksvaror ska förses med en unik identitetsmärkning som gör det möjligt att fastställa bl.a. datum och plats för tillverkningen och leveransvägen. Märkningen gör det möjligt att identifiera, spåra och söka av varorna genom hela leveranskedjan fram till detaljistledet.

Utöver den unika identitetsmärkningen ska alla styckförpackningar med tobaksvaror som släpps ut på marknaden vara försedda med en säkerhetsmärkning. Säkerhetsmärkningen ska göra det lättare att avgöra om varorna är äkta eller inte och ska därför inte gå att manipulera. Den ska bestå av minst fem typer av äkthetsdetaljer, både synliga och osynliga. Minst en äkthetsdetalj ska tillhandahållas av en oberoende tredjepartsleverantör.

Tillsyn

Kommunerna får genom den nya lagen tillsynsansvar över spårbarhets- och säkerhetsmärkningen i detaljhandeln. Vilken myndighet som ska utöva tillsyn över spårbarhets- och säkerhetsmärkningen i övriga fall kommer att bestämmas av regeringen.

Då börjar reglerna att gälla

Bestämmelserna om spårbarhets- och säkerhetsmärkning av cigaretter och rulltobak börjar gälla redan den 20 maj 2019, och den 20 maj 2024 vad gäller andra tobaksvaror.

Kommunernas tillsynsansvar över spårbarhets- och säkerhetsmärkning träder dock i kraft samtidigt med lagen i övrigt, dvs. den 1 juli 2019.

Enligt 5 kap. 10 § lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter får den som bedriver partihandel med tobaksvaror bara sälja sådana varor till den som har försäljningstillstånd. Säljaren ska förvissa sig om att köparen har sådant tillstånd. Innebär det att partihandlare inte får sälja tobak till detaljister fr.o.m. den 1 juli 2019 och fram till dess att de erhållit ett försäljningstillstånd för detaljhandel?

Genom lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter (LTLP) upphävs tobakslagen (1993:581), (TL).

I LTLP införs tillståndsplikt för att få bedriva detaljhandel och partihandel med tobaksvaror. Tillståndsplikten innebär bl.a. att detaljhandlare som anmält försäljning av tobaksvaror till konsumenter enligt TL måste ansöka om och beviljas tillstånd enligt LTLP för att få fortsätta bedriva sådan försäljning.

Detaljhandlare som redan anmält försäljning enligt TL före den 1 juli 2019 får enligt övergångsbestämmelserna fortsätta bedriva verksamheten till dess att kommunen har haft möjlighet att hantera tillståndsansökan. Försäljningen får därför fortgå under förutsättning att detaljhandlaren senast den 1 november 2019 ger in en tillståndsansökan. Försäljningen ska även därefter kunna fortsätta till dess att kommunen har beslutat i tillståndsfrågan. Under denna övergångsperiod gäller bestämmelserna för anmälningspliktig försäljning enligt TL.

Partihandel med tobaksvaror får enligt övergångsbestämmelserna bedrivas utan tillstånd fram till den 1 november 2019. Har en ansökan om tillstånd till partihandel kommit in till tillståndsmyndigheten före detta datum, får verksamheten fortsätta till dess att kommunen har beslutat i tillståndsfrågan. Eftersom partihandlare inte omfattas av anmälningsplikten enligt TL, bedömer Folkhälsomyndigheten att de inte omfattas av vare sig TL eller LTLP under övergångsperioden.

Folkhälsomyndigheten bedömer alltså att en rimlig tolkning av övergångsbestämmelserna – både i förhållande till detaljhandlarna, partihandlarna och kommunerna – är att de innebär en uppskjuten tillämpning av reglerna om tillstånd fram till dess handlarna har beviljats försäljningstillstånd.

Partihandlarna får alltså fortsätta sälja sina tobaksprodukter till detaljister som tidigare – även om dessa saknar tillstånd. Och detaljisterna får fortsätta sälja sina produkter till konsumenter som tidigare utan att behöva ha tillstånd till det. Om detaljisten eller partihandlaren har gjort vad som krävs enligt övergångsbestämmelserna till lagen – det vill säga har ansökt om tillstånd senast den 1 november (detaljhandlare) eller 30 oktober (partihandlare) ska de åligganden som ankommer på en tillståndshavare inte gälla dem förrän de fått sina tillstånd. Och kommunerna kan inte börja tillämpa tillsynsreglerna i LTLP mot en handlare innan de har lämnat honom besked i tillståndsfrågan.

Detta kan uppfattas som att en partihandlare som fått tillstånd inte får sälja tobaksvaror till en detaljhandlare som saknar tillstånd – fastän detaljhandlaren har rätt att sälja sådana varor enligt övergångsbestämmelserna. Detta var dock inte lagstiftarens avsikt. I denna situation bör istället följande gälla vid tillämpning av regeln i 5 kap. 10 § i förhållande till en detaljhandlare som har anmält försäljning enligt TL före den 1 juli 2019, men som ännu inte har fått besked i tillståndsfrågan:

Detaljhandlaren har rätt att fortsätta sälja tobaksvaror enligt övergångsbestämmelserna. Partihandlaren bör då – även efter att partihandlaren beviljats tillstånd – få fortsätta att sälja tobaksvaror till en sådan detaljhandlare. Efter den 1 november 2019 måste partihandlaren dock förvissa sig om att detaljhandlaren har ansökt om tillstånd senast den 1 november 2019.

Möjligheten att omhänderta tobaksvaror upphör enligt lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter. Motiven till det är dels att reglerna om omhändertagande ansetts vara svåra att tillämpa, dels att möjligheten till omhändertagande använts i mycket begränsad utsträckning av kommunerna.

Lagen medför flera nya uppgifter för Folkhälsomyndigheten:

• Vi ger tillsynsvägledning vid tillståndsplikt för tobaksförsäljning samt nya rökfria miljöer.
• Vi har föreskriftsrätt om egenkontrollprogram.
• Vi är mottagare av registreringar för gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror.
• Vi har tillsynsansvar över gränsöverskridande distansförsäljning.
• Vi har tillsynsuppdrag avseende hälsovarningar, produktpresentation och medföljande information i andra fall än på försäljningsställen. Det innebär bl.a. att vi i dessa avseenden har tillsynsansvar över partihandlare.

Uppdragen som är kopplade till spårbarhet och säkerhetsmärkning är ännu inte bestämda av regeringen. Det innebär att vi kan få uppgifter även inom det området.

Folkhälsomyndigheten avser att producera väglednings- och informationsmaterial om den nya lagen. Vi ser också över möjligheten att skapa ett större register över kommunala beslut m.m.

För att en person ska anses vara PBI ska den ha just ett betydande inflytande över verksamheten.

I propositionen 2017/18:156. till lagen sid. 191 har lagstiftaren redogjort för några exempel på vilka som kan anses vara PBI. Som exempel på PBI i juridisk person kan verkställande direktör, styrelseledamot, bolagsdelägare eller aktieägare med betydande aktieinnehav nämnas. Även annan ekonomisk intressent bakom en rörelse kan komma att innefattas i prövningen som PBI.

Vid bedömningen bör hänsyn tas till om butikschefen fattar strategiska beslut i fråga om hur bland annat försäljning och marknadsföring ska bedrivas. Hänsyn bör också tas till vilken befogenhet och vilken funktion butikschefen kan anses ha i verksamheten. Om en butikschef exempelvis äger andelar i bolaget, har varit med och finansierat verksamheten, har rätt att teckna firman vi fullmakt m.m. Har en butikschef till exempel enbart ansvar över personalen kan det anses vara mer tveksamt om denna behöver prövas som en PBI.

Endast den som har tillstånd enligt 5 kap. 1 § lag om tobak och liknande produkter (LTLP) får bedriva detalj- eller partihandel med tobaksvaror. Tillstånd krävs dock inte för detalj- eller partihandlare som varken har säte eller fast driftställe för näringsverksamhet i Sverige. Undantaget beror enligt förarbetena på att det innebär praktiska svårigheter att upprätthålla ett tillståndskrav för utländska näringsidkare som saknar anknytning till Sverige.

Enligt 5 kap. 10 § (LTLP) framgår att den som bedriver partihandel med tobaksvaror endast får sälja sådana varor till den som har försäljningstillstånd.

Denna bestämmelse skulle kunna uppfattas som att en partihandlare i Sverige inte får sälja tobaksvaror till handlare utomlands som inte omfattas av kravet på tillstånd, och därför saknar ett försäljningstillstånd.

I den situation där detalj- eller partihandlaren utomlands saknar säte eller fast driftställe för näringsverksamhet i Sverige och därmed inte omfattas av kravet på tillstånd bedömer Folkhälsomyndigheten att följande bör gälla:

Partihandlaren i Sverige kan sälja tobaksvaror till detalj- eller partihandlaren utomlands. Eftersom handlaren utomlands inte omfattas av tillståndskravet i 5 kap. 1 § LTLP blir följden att bestämmelserna i 5 kap 10 § LTLP om att tobaksvaror endast får säljas till den som har tillstånd inte ska tillämpas.

Observera att 3 kap. 8 § LTLP gäller även för leveranser till annat land och att partihandlaren i Sverige därför behöver uppgifter om den aktuella handlaren utomlands identifieringskoder.

Enligt 5 kap. 2 § LTLP måste en tillståndshavare som vill bedriva detaljhandel eller partihandel med tobaksvaror ha sådana ekonomiska förhållanden att denna är lämplig att utöva verksamheten.

Anstånd med betalning av arbetsgivaravgifter, preliminärskatt på lön eller mervärdesskatt kan enligt lagen (2009:99) om anstånd med inbetalning av skatt i vissa fall beviljas genom ett beslut av Skatteverket. Skatteverkets beslut föregås av en prövning av sökandens skötsamhet med att betala skatter och avgifter till det allmänna. Enligt Folkhälsomyndighetens bedömning är det mot den bakgrunden normalt rimligt att tänka sig att en tillståndshavare eller tillståndssökande som fått anstånd med en skuld till det allmänna enligt den aktuella lagen inte brister i ekonomisk skötsamhet på den grunden.

Folkhälsomyndigheten bedömer att kommunerna enligt 7 kap. 4 § ska utöva tillsyn över att bestämmelsen om krav på tillstånd följs.

För att fullgöra sina uppgifter har kommunerna enligt 7 kap. 17 § rätt att på begäran få de upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som behövs för deras tillsyn.

Enligt 7 kap. 18 § har kommunerna för att fullgöra sina uppgifter, rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som berörs av lagen eller anslutande föreskrifter och får där göra undersökningar och ta prover.

I 5 kap. 14 § lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter framgår att en styckförpackning med cigaretter ska innehålla minst 20 cigaretter, rulltobak ska innehålla tobak som väger minst 30 gram, och portionsförpackat snus ska innehålla minst 20 portioner. Cigaretter, rulltobak och portionsförpackat snus får inte tillhandahållas konsumenter på marknaden i mindre mängd än vad som anges i första stycket.

Utifrån syftet med reglerna bör handlarens egenkontrollprogram beskriva hur det säkerställs att det inte säljs styckvis av cigaretter eller snusportioner. Exempelvis genom att informera personalen om att det förbjudet. I egenkontrollprogrammet bör det också finnas en rutin som beskriver hur handlaren och personalen ska agera när det finns anledning att tro att cigarettpaket eller snusdosor innehåller mindre än 20 stycken cigaretter eller snusportioner.

Syftet med att det inte får vara mindre än 20 cigaretter i ett cigarettpaket, eller 20 portioner i en snusdosa med portionssnus (gäller snus som innehåller tobak) är att det inte ska vara möjligt att sälja tobaksvaror med mindre antal för att få ner priset på denna typ av varor, ett lägre pris skulle kunna få fler ungdomar att börja använda tobaksvaror. Syftet är också att det inte ska vara möjligt att sälja styckvis. (Se prop. 2017/18:156 s. 105 f. och prop. 2004/05:118 s. 22 f.)

En handlare kan inte kontrollera att ett cigarettpaket eller en snusdosa innehåller minst 20 cigaretter eller snusportioner utan att behöva öppna paketen. Folkhälsomyndigheten bedömer att det inte är rimligt att handlaren ska behöva öppna varje förpackning som säljs. Det är därför endast när det finns särskild anledning att kontrollera förpackningen som en kontroll genom öppning kan behöva ske. Det samma gäller om det på paketet framgår att det innehåller färre än 20 cigaretter eller snusportioner.

Ett exempel på när det finns särskild anledning att kontrollera förpackningen kan vara om en kund uppmärksammar handlaren om att förpackningen innehåller färre antal cigaretter eller snusportioner. Ett liknande resonemang förs i förarbetena till lagstiftningen om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare och kontrollen av att förpackningarna innehåller ett informationsblad (se prop. 2016/17:132 s. 33).

Folkhälsomyndigheten bedömer utifrån vad som framkommer i lag och förarbeten att en kommun kan utöva tillsyn över att bestämmelsen om krav på tillstånd följs. (Se 5 kap. 1 § och 7 kap. 4 § LTLP samt Prop. 2017/18:156 s. 210.)

Eftersom det i 10 kap. 1 § LTLP också finns ett straffansvar för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet säljer tobaksvaror utan tillstånd bör kommunen, även om tillsyn utövas, göra en anmälan till polisen om att brottslig verksamhet pågår hos den aktuella handlaren.

Vid en tillsyn över att kravet på tillstånd följs hos en handlare som saknar tillstånd men som säljer tobaksvaror är det också lämpligt att samråda med polismyndigheten innan tillsynen sker.

Folkhälsomyndigheten bedömer att försäljning av hela tobaksblad omfattas av reglerna i lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter (LTLP). Det innebär att det bland annat krävs tillstånd för att bedriva detaljhandel eller partihandel med tobaksvaror i form av hela tobaksblad samt att tillverkare och importörer ska lämna uppgifter om ingredienser och kvantiteter i tobaksvaror till Folkhälsomyndigheten. Att tobaksvarorna påstås vara avsedda för andra ändamål såsom utsmyckning eller dekoration föranleder ingen annan bedömning.

Folkhälsomyndigheten har i ett tillsynsärende tagit ställning till att hela tobaksblad som saluförs till konsumenter är att betrakta som en tobaksvara och påfört ett försäljningsförbud med anledning av att tobaksvarorna inte var ingrediensrapporterade till myndigheten enligt kraven i 2 kap. 2 § LTLP.

Beslutet överklagades till förvaltningsrätten som avslog överklagandet. Förvaltningsrätten tog i sin dom ställning till att produkterna var att se som tobaksvaror. Målet överklagades till kammarrätten som inte meddelade prövningstillstånd.

Om du inte har en identifieringskod kommer du inte att kunna få någon leverans av tobaksvaror från exempelvis partihandlare.

Bestämmelserna om spårbarhets- och säkerhetsmärkning av cigaretter och rulltobak gäller redan. Från 20 maj 2024 omfattas även övriga tobaksprodukter av reglerna. Övergångsregler gör att övriga tobaksvaror tillverkade före den 20 maj 2024 får fortsätta säljas fram till den 20 maj 2026.

Endast tobaksprodukter omfattas av reglerna, övriga produkter som inte innehåller tobak omfattas inte.

Mer information om spårbarhets- och säkerhetsmärkning.