Egenkontroll enligt miljöbalkens regler

Bestämmelser om egenkontroll

Egenkontroll regleras huvudsakligen i 26 kap. 19 § miljöbalken. Tillsammans med hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken utgör bestämmelsen om egenkontroll grunden för krav på en verksamhetsutövares egenkontroll.

För den som yrkesmässigt bedriver en tillstånds- eller anmälningspliktig verksamhet finns ytterligare reglering om krav på egenkontroll i förordningen om verksamhetsutövares egenkontroll. I förordningen finns ett krav för verksamhetsutövaren att dokumentera sina rutiner. Dessa ska syfta till att fortlöpande kontrollera utrustning och att förebygga olägenheter för människors hälsa. Ytterligare vägledning om egenkontroll finns i Naturvårdsverkets allmänna råd.

• Förordning (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll (riksdagen.se)
• Allmänna råd (NFS 2001:2) om egenkontroll (naturvardsverket.se)

Vilka verksamheter omfattas?

Ansvaret för egenkontrollen omfattar alla som bedriver en verksamhet eller utför åtgärder som kan innebära en påverkan på människors hälsa eller på miljön. Kravet på egenkontroll gäller så snart en verksamhet eller åtgärd omfattas av miljöbalken, det vill säga även verksamheter som varken är anmälnings- eller tillståndspliktiga.

Omfattningen av kravet på egenkontroll är inte fastställt i gällande rätt. Vad som krävs av exempelvis en privatperson som bedriver en hobbyverksamhet är lägre än för det som gäller för en större industriell verksamhet (prop. 1997/98:45, del 2, s. 279). Kravet på egenkontroll varierar men utgår alltid från verksamhetens miljö- och hälsoeffekter.

Miljöbalk prop. 1997/98:45 (regeringen.se)

Vem är ansvarig för egenkontrollen?

Den som bedriver en verksamhet eller utför åtgärder – verksamhetsutövaren – är ansvarig för egenkontrollen. Enligt miljöbalken kan en verksamhetsutövare vara en juridisk person (ett företag, en organisation etc.) eller en fysisk person som ansvarar för en verksamhet eller del av en sådan. Exempel på ansvariga verksamhetsutövare kan vara fastighetsägare, en kommun eller den som driver ett bassängbad. Notera att föreläggande inte kan riktas till den kommunala nämnden utan ska riktas till aktuell kommun (se Mark- och miljööverdomstolen avgörande den 21 oktober 2020 i mål M 7937-20).

Enligt 9 kap. 9 § miljöbalken ska bostäder och lokaler för allmänna ändamål användas på ett sådant sätt att olägenheter för människors hälsa inte uppkommer. Det innebär att i en byggnad kan både fastighetsägaren och nyttjanderättsinnehavare ha ansvar för att miljöbalkens regler efterlevs. Beroende på omständigheterna kan flera parter föreläggas att vidta åtgärder. Även den som ordnar tillfälliga arrangemang omfattas av regler om egenkontroll.

Tillsynsmyndighetens uppgifter

I frågor som avser hälsoskydd är kommunens miljö- och hälsoskyddsnämnd (eller den nämnd som fullmäktige bestämmer) ansvarig för tillsynen enligt 26 kap. 3 § miljöbalken. Den som utför tillsynen ska granska och bedöma verksamhetsutövarens egenkontroll och kontrollera att verksamhetsutövaren följer gällande bestämmelser, men ska också ge råd och stöd. Tillsynsmyndigheten kan kräva att verksamhetsutövaren lämnar in förslag till kontrollprogram eller förbättrande åtgärder om den anser att det behövs för tillsynen. Detta kan även gälla verksamheter som varken är tillstånds- eller anmälningspliktiga enligt förarbetena (prop. 1997/98:45 del II s. 280) till bestämmelsen i 26 kap. 19 § miljöbalken, om verksamhetsutövarens kontroll och miljörapport.

Miljöbalk prop. 1997/98:45 (regeringen.se)

Övrig vägledning om egenkontroll

Naturvårdsverket ger tillsynsvägledning om miljöbalken. Se länk

Tillsyn av egenkontroll (naturvardsverket.se)