Harpest är en bakterieorsakad zoonos som finns över hela norra halvklotet, framför allt i Nordamerika och de norra delarna av Europa och Asien. Majoriteten av de svenska harpestfallen sker genom myggbett, men också genom direktkontakt med infekterade djur, inandning av förorenat damm eller intag av smittat vatten. Sjukdomsbilden varierar beroende på smittväg, men generella symtom är hög feber, frossa samt muskel- och huvudvärk. Om smittan skett via huden, till exempel via insektsbett, bildas ofta ett svårläkt sår på bettstället och närliggande lymfkörtlar svullnar upp. Harpest har rapporterats i Sverige sedan 1931. Antalet fall har varierat kraftigt, från inga fall alls vissa år till 2 700 fall under toppåret 1967. Länge drabbades människor bara inom ett relativt begränsat område i Norrland, men under de senaste 15 åren har förekomsten av infektionen spridit sig söderut. Det senaste decenniet har några 100-tal fall anmälts varje år, samtidigt har åren med hög förekomst av fall infallit allt oftare.

Utfall och trend

Under 2013 anmäldes 114 fall (figur 1). Vilket är en kraftig minskning av antalet fall jämfört med året innan då 590 fall rapporterades. Antalet fall 2013 är det lägsta antalet sedan 2001.

Ålder och kön

2013 rapporterades det, liksom tidigare, större andel män (61 %) än kvinnor. Den senaste 10-årsperioden bestod 59 % av fallen av män. Majoriteten av fallen var i åldern 40-69 år, vilket det historiskt brukar vara.

Smittvägar

För 45 procent av anmälningar 2013 hade ingen trolig smittväg angivits. Utav alla rapporterade fall angav 37 personer (32 %) att de smittats via insektsbett. Denna smittväg är nog också den troligaste förflertalet av de fall där smittväg inte specificerats i anmälan. För 9 fall (8 %) angavs kontakt med djur ha orsakat smittan och 8 personer (7 %) infekterades troligen av förorenat vatten. Två personer (0,02 %) bedömdes enligt anmälningarna ha smittats inom sin yrkesutövning.