Sorkfeber är en virussjukdom som sprids via infekterade skogssorkar. Sjukdomen finns i stort sett i hela Europa, men är vanligast i norr och incidensen är högst i Finland och i nordligaste Sverige.

Människor smittas vanligen genom att andas in damm som förorenats av infekterade skogssorkars urin, spillning och/eller saliv, men smitta genom sorkbett kan också förekomma. Smittan bedöms enligt anmälningarna ofta ha skett i samband med vedhantering, arbete i trädgård och lantbruk eller rengöring av utrymmen, till exempel uthus, där sorkar har hållit till. De vanligaste symtomen är hög feber, allmän sjukdomskänsla samt svåra buk- och ryggsmärtor. Eftersom sorkfeberviruset angriper njurarna, brukar njurfunktionen bli tillfälligt nedsatt och dialysbehandling kan krävas. I stort sett alla som insjuknat tillfrisknar utan några kvarstående men och dödligheten i sjukdomen är mycket låg.

I Sverige blev sjukdomen anmälningspliktig 1989 och sedan dess ser man en tydlig trend mot ökande antal fall, men med mycket kraftiga mellanårsvariationer som är kopplade till skogssorkens 3-4-åriga beståndscykler. De flesta fallen inträffar i Norrland under vinterhalvåret och antalet fall kan i stor utsträckning korreleras till antalet skogssorkar i höstpopulationen.

Utfall och trend

Under 2012 anmäldes 48 fall, vilket är en kraftig minskning jämfört med de 350 fall som anmäldes under 2011.

Ålder och kön

Majoriteten av de anmälda fallen tillhörde som vanligt åldersgruppen 50-69 år. Medianåldern var 56,5 år. Inga barn under 10 år rapporterades. Sjukdomen var som tidigare vanligare hos män (63 procent) än hos kvinnor.

Smittland

Ett fall angavs ha smittats utanför Sverige, i Finland.

Geografisk spridning i Sverige

Liksom tidigare år anmäldes flest fall (92 procent) från de fyra nordligaste länen, Jämtland, Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten. Incidensen var ungefär lika stor, mellan 5 och 6 fall per 100 000 invånare, i alla Norrlandslän utom Västerbotten. Därifrån brukar annars den högsta incidensen rapporteras, men 2012 var den något lägre än i de tre andra länen.

Säsongsvariation

Mer än hälften av fallen 2012 anmäldes under januari och februari, då det förmodligen fortfarande fanns en del smittsamma skogssorkar ute i naturen och en del av dessa sökte sig inomhus till värmen. Under vintern skedde en kraftig minskning i skogssorkspopulationen, vilket tydligt speglas i antalet anmälda fall hos människa.

Sammanfattande bedömning och åtgärder

Antalet anmälda sorkfeberfall speglar tydligt skogssorkspopulationens naturliga 3-4-åriga beståndscykel. Eftersom populationen minskade kraftigt till en mycket låg nivå under vintern 2012, minskade antalet insjuknade människor under resten av året. Faktorer som kan bidra till sorkfeberns säsongsbundenhet är exempelvis att skogssorkar, då de söker skydd mot väder och rovdjur under höst och vinter, ofta hamnar bland annat i vedbodar och bostadshus, där de kan sprida viruset till människor.

Vad den ojämna ålders- och könsfördelningen bland sorkfeberfallen beror på är inte helt klart. Sannolikt är olika beteende bland kvinnor och män och mellan olika åldersgrupper en bidragande faktor.

Det är viktigt att människor som bor och vistas i områden där sorkfeber finns, informeras om hur man bäst skyddar sig mot infektionen. Effektiva skyddsåtgärder kan vara att undvika att röra upp damm som kan vara förorenat genom att våttorka istället för att sopa eller dammsuga i utrymmen där man har anledning att befara att det funnits skogssorkar och att klippa eller kratta fjolårsgräs strax efter att det har regnat. Det är också viktigt att använda handskar vid hantering av sorkavföring, döda sorkar eller föremål från platser där sorkar ofta befinner sig som till exempel ved.

Figur. Antal anmälda sorkfeberfall 1997-2012

Diagram: Antal anmälda sorkfeberfall 1997-2012Diagram: Antal anmälda sorkfeberfall 1997-2012